Yexes träffade Channie allt oftare. Yexes landningar och deras möten skedde oftast i Vallentuna. De brukade utgå därifrån och sedan färdas vidare med farkost någonstans i universum. Ibland stannade de kvar på Jorden och tog en promenad tillsammans i skogarna intill hennes landställe. Med sina långa ben klev Yexes fram som en älg genom skogen, medan Channie skuttade som en liten hare bredvid honom. Det minst sagt udda paret fann alltid någon naturskön plats att slå sig ner på, de gånger de valde att stanna kvar på Jorden. Just så satt de en dag, i den jordiska grönskan och skönheten. De pratade om framtiden, deras framtid och Channies utbildning. Yexes ville veta vad hon helst ville se framöver, nu när han helt tagit över lektionerna efter Tissi Mo. Channie visste genast vad hon ville se.
  - Ett bröllop, suckade hon romantiskt.
  - Jaha, sa Yexes. Ja, varför inte?

  Det blev som Channie föreslagit, för nästa färd gick till Oktra och till en plats där ett bröllop skulle hållas. Färden till planeten Oktra gick snabbt, det tog knappt fyrtio minuter. Joraka hette platsen som de landade på. När de väl var framme, gick de nästan genast in i den byggnad de landat strax invid. Där inne fanns redan några få andra personer samlade. De var fem stycken till antalet, så med Yexes och Channie blev de sju. Alla hade samlats för att vara åskådare och nu skulle det bli bröllop av. Det är inte så vanligt att man gifter sig, för det mesta lever man bara ihop ändå, kanske i flera tusentals år och många liv. När man väl gifter sig så tar man ett stort steg i livet. Man lovar ju varandra evig kärlek och det blir ju ett tag, med tanke på att alla har ett evigt liv.

  Oftast sker bröllopet hemma hos brud eller brudgum, och inte som på Jorden i en kyrka. Det var alltså i ett hem som lärare och elev nu befann sig. Channie och Yexes satte sig tyst ned, intill de andra. De hade satt sig på golvet, under sig hade de stora mjuka kuddar. Rummet var stort och svagt upplyst. Bara ett fåtal ljus hade lämnats kvar att brinna. Detta rum var ett sovrum, en plats för kärlek. De förälskade brudparet hette Magnfre (mannen) och Cioconto (kvinnan). De fåtal ljus som brann skulle lysa upp brud och brudgum under ceremonin. I övrigt var rummet höljt i dunkel och åskådarna satt väl dolda av mörkret invid väggen. De skulle alla tysta bara iakttaga ceremonin, ingen av dem skulle på något sätt deltaga, för detta var först och främst en helig ceremoni mellan de tu. Eventuella släktingar, vänner eller andra personers inblandning kom först i andra hand. Channie var mycket glad över att hon och hennes lärare Yexes ändå hade fått komma med för att titta på.

  Tysta satt de nu i mörkret och inväntade ceremonihållaren, bruden och brudgummen. Dörren öppnades tyst. Sakta och högtidligt skred de in i rummet. Channie såg att brud och brudgum bar identiskt lika klädedräkter. Dessa kunde liknas vida fotsida morgonrockar med stora vida ärmar. Dräkterna var mångfärgade och materialet verkade vara sidenliknande. Tygbitar hade sytts samman till dess att de bildade ett mönster. Sedan hade olika stora bitar av tyg satts fast ovanpå dessa och varandra, som ännu en dekoration. Alltså en form av applikationer med olika fint formade bitar och olika färgade rutor. Varje ruta var ett eget litet konstverk. Man fick en känsla av ett jordiskt lapptäcke, för rutorna bildade också ett synbart mönster. Olikfärgade band löpte runt och invid varje rutas kanter, på så vis framhävdes rutornas mönster ännu mer. Dräkten hölls samman av ett brett kritvitt tygskärp som hängde från midjan ända ned till golvet.

  Brudparet gick nu fram till de två stora, men tunna, kuddarna som låg ovanpå den mjuka mattan i rummets mitt. Channie hann se att kuddarna var mycket vackert och rikt broderade innan brud och brudgum satte sig ned. De satte sig på knä med ansiktena mot varandra. Ceremonihållaren började ceremonin med att räcka Cioconto ett av de två gulorange färgade banden som han burit på. Hon lade detta i sitt knä. Ceremonihållaren knäböjde vid de två och tog ur sin vida klädnad fram några föremål. En burk, en kniv och ett stycke vitt tyg. Han doppade kniven i burken och skar sedan ett litet snitt i Magnfres och Ciocontos respektive högra handleder. Deras handleder lades sedan ihop, så att snitten hamnade mot varandra. Ceremonihållaren band ihop deras handleder med hjälp av det vita tyget. Därefter reste han sig och började gå varv på varv runt dem, högtidligt mässande urgamla ramsor. Texten i dessa ramsor härstammade från en tid långt innan Förbundets.
  När ramsorna klingat ut knöts det vita bandet åter upp och det vita tyget togs bort. Detta tyg med sina fläckar av blod, sparades som ett bevis på deras vigsel. Cioconto tog nu upp det gulorange färgade bandet ur sitt knä. Magnfre sträckte fram sin högra hand. Han lade den ovanpå hennes framsträckta vänsterhand, så att hans fingrar låg mot hennes handled och hennes fingrar mot hans handled. Cioconto virade bandet runt om deras händer, varv efter varv, till dess att det tog slut. Nu skulle detsamma göras med även nästa handpar, men denna gång kunde de ju inte vira om bandet själva. Ceremonihållaren tog det andra bandet från sin vänstra rockärm där det hängt. Han skulle nu hjälpa dem med att linda om detta andra gulorange färgade bandet. Ciocontos högra hand överst med MagnfreÔs vänstra hand underst. Bandet lindades om. De kom nu att sitta sammanbundna till en energi, en kroppslig cirkel. Så lästes åter långa ramsor över de tu. Om lycka, välgång och harmoni i deras liv. Om att de må leva tillsammans i all sin tid. Delarna om döden, och att älska varandra intill denna, var borttagna ur texterna sedan Förbundets uppkomst, då Ordet skapat evigt liv i universum. Annars var ramsor och alla dess verser intakta. Brudparet blev också välsignat i Drottningens namn och detta var slutet för denna del av ceremonin.

  Ceremonihållaren gick nu ned på knä en bit ifrån brudparet. Dessa satt fortfarande med slutna ögon, och till händerna sammanbundna. De gav och tog emot av varandras kraft. De gav ut genom sina respektive högerhänder och tog emot genom sina respektive vänsterhänder. Kraften strömmade stark. Genom deras egna kroppars slutna flöde bildade de en egen energi. De blev till "Ett". De bildade genom sina ihopbundna händer en andlig cirkel av himmelsk kraft. Mellan dem började sakta själva luften att glöda. Brudparet hjälptes tillsammans åt att forma energin som samlades mellan dem. Efter en stund hade de bildat ett perfekt format klot av eldfärgat ljus. Detta klot svävade mellan dem och fanns kvar i luften en stund. Sedan exploderade det till en mängd klart färgade ringar. Dessa ringar vidgade sig allt mer. Allt eftersom de växte slog de emot Magnfres och Ciocontos kroppar. En del små bitar, från de färgade ringarna, kom också att träffa de församlade. Channie förstod nu varför denna ceremoni främst var till för brud och brudgum. Det var något mycket personligt i det klot som de byggt upp tillsammans och den energi detta nu utstrålade, i form av de färgade ringarna. När sedan en del av en ring träffade henne, kände hon en sorts samhörighet med de två och dessutom en stor kärlek, som hon inte riktigt kunde förstå vidden av. Hon upplevde för en sekund att hon kände dem så mycket mer än vad hon egentligen gjorde. Det hade på något vis varit något av ett själsligt avslöjande över det hela. Något mycket, mycket personligt som hon inte riktigt hörde hemma i. Hon försökte glömma det hon känt och bara se på det vackra i skådespelet framför sig. De sista ringarna försvann och luften mellan Magnfre och Cioconto var åter tom.

  Allt var tyst, så tyst att Channie knappt vågade andas. Långsamt öppnade brudparet ögonen och såg kärleksfullt på varandra. Sakta blev deras auror större och mer synliga ute i rummet. Magnfres aura var blåvit och Ciocontos var lilavit. Aurorna vidgades nu, tills hela rummet tycktes bada i färg. Sedan började aurorna sakta, av sig själva, att blanda sig med varandra. Nu reste sig ceremonihållaren upp och gick fram. Han löste upp deras band, först de två gulorange färgade runt händerna, sedan också deras dräkters vita midjeband. Brud och brudgum satt fortfarande blixtstilla och såg in i varandra ögon. Nu drog ceremonihållaren sakta och försiktigt av dem deras dräkter. De var nakna under dräkten och deras hud glimmade slät i ljusens mjuka sken.

  Channie slog bort sin blygsel och såg på deras nakna kroppar, genom deras gemensamma auras allt tätare slöja. De forna aurorna fortsatte att blanda sig och bildade likt en väv av tunna silketrådar. Auran vävde in brudparet och dolde dem mer och mer. Till sist gick det inte längre att urskilja dem. De fanns säkert kvar där inne i ett virrvarr av tunna färgtrådar, eller? Channie visste inte helt säkert.
  Hela rummet tycktes lysa i deras färger. Där de satt eller rättare sagt hade suttit, fanns ett intensivt brandliknande sken. Channie blev bländad av skenet och fick kisa. Hon tittade åt höger, på den person som satt bredvid henne. Denna person satt med slutna ögon och handflatorna uppåt. Hon insåg att det kanske var så man skulle göra. Så Channie lade också sina händer i knät och slöt ögonen. Plötsligt tyckte hon att hon kastades, som ned för ett stup, för att sedan åter fara uppåt igen. Hon var inte längre kvar i rummet, hon kastades om vart annat uppåt och nedåt med en hisnande berg och dalbanekänsla. Kvickt öppnade hon ögonen. Jo, hon satt kvar på det stadiga golvet. Detta hade bara varit en känsla, men den hade varit mycket stark. Sakta, liksom prövande slöt Channie åter ögonen, känslan infann sig genast. Hon kastades än uppåt i himmelens höjd och än nedåt i avgrundens sugande djup. Allt var fyllt av starka sensationer. Ett tag tycktes hon flyga, för att sedan åter pressas ned. En kort väntan, sedan flög hon åter igen. Så slutade allt och hon visste inte riktigt var hon befann sig.

  Förvirrat öppnade Channie ögonen. Brudparet satt där framför henne, jätteauran runt dem var nu borta. En klar förändring hade inträtt i deras nu vanliga, normalstora auror. MagnfreÔs förut så blåvita aura hade lila toner i sig och Ciocontos lilavita aura hade fått blå toner i sig. Inte alls på det sätt som vanlig närhet kan åstadkomma. Nej, detta var något mer beständigt än så. De hade fått helt nya auror, i perfekt harmoni med och för varandra.

  Channie tittade storögt på medan ceremonihållaren åter välsignade dem i Drottningens rätta namn. Så tog han fram två långa tunna halskedjor och välsignade även dessa i Drottningens namn. Detta namn vibrerade genom Channie. Dess styrka fick henne att skälva, nu när hon visste allt om Drottningen och till och med hade sett hennes bild. Channie hade aldrig hört namnet på Drottningen uttalas högt förr, inte det rätta namnet, utan bara Aness. Det riktiga namnet var alltså inte Aness, men man varken sa eller tänkte det rätta. Channie hade fått veta att man oftast bara sa Aness eller Drottningen om henne. Det räckte ju när alla visste vilket det rätta namnet var, med sitt hjärta och sin själ, men denna kväll hade i alla fall Channie hört namnet nämnas högt många gånger. Varje gång hade hon hoppat till, som om hon fått en liten stöt. Den otroliga styrkan i detta namn fick henne att darra inför sin egen litenhet. Inte undra på att det namnet gick att använda till så många olika saker. Allt detta tänkte Channie medan ceremonihållaren hängde på brudparet de tunna kedjorna. Brudparet drog själva upp och svepte om sig sina rockar och knöt om de vita skärpen.

  Brudparet reste sig smidigt upp och gjorde den "Gyllene Rörelsen" stående mot varandra. Som om det inte fanns nog med energier i rummet, tänkte Channie leende. Hon började nu känna sig minst sagt yr och vimmelkantig av alla energier. Så tågade äntligen de nygifta ut och åskådarna gick ut en stund efter dem. Den leende Yexes stödde den vimmelkantiga Channie lite lätt under armen. Utanför fullbordades ceremonin liksom bildlikt av att de båda till synes jämnstora månarna var på väg mot varandra. Om man inte visste att de båda låg på mycket olika avstånd, skulle man nästan kunnat tro att de skulle kollidera.

  Så tackade Channie, Yexes och de andra åskådarna brudparet, och alla återvände sakta hemåt. Channie var denna gång den som hade längst resväg av dem. För från Oktra hem till Jorden var det många tusen "sarach". På vägen hem talade Yexes om bröllopet, och om vad detta ledde till för brudparet. Han upprepade att när man gifter sig i rymden, så är ju detta för evigt och man lovar varandra trohet. Det kan ju bli ett tag eftersom vi alla har evigt liv, sa han och skrattade mjukt. Detta tycker jag är det vackraste av allt, två personer som finner varandra och är evigt lyckliga i kärlekens ljus. De har sökt, mognat inför och utvecklats till att passa precis bara för varandra. De kommer att bli det mest perfekta av allt. Två varelser i perfekt samklang för evigt. De blandar sina auror för att vara i samklang och oftast byter man även sina namn, eftersom deras vibration nu är en annan. Deras nya namn är en blandning av deras sammanlagda energier. Det är svårt att beskriva vad de har mellan sig, men det är mycket starka band. Inget kan dela dem eller göra att de separeras från varandra. De har en mental kontakt som står tusen gånger över telepatins alla möjligheter.
  - Om man gifter sig, fortsatte läraren, blir det livsenergier över. Detta för att man inte längre är två, utan mer en, energi. Det som "blir över" är lagom för att man skall kunna skapa en helt ny själ. De giftas första avkomma är alltså nästan alltid en helt ny själ. Det är vanligtvis bara vid fyra tillfällen nya själar kan bildas. Dessa tillfällen är när livsenergier blir över vid ett giftermål, vid nyfödelse av en planet och när liv för första gången uppstår på en planet eller när ett universum skapas. I det andra av dessa fall finns energierna för liv hos planeten i sig och i Gudskraften som finns hos alla ting i Alltet. Planeters läge, uppbyggnad, natur och miljö formar sedan möjligheterna till liv och hur detta skall komma att utforma sig. Auran skapas, och sedan också själen, i allt i naturen. Om planetens möjligheter är ogynnsamma, kan själen börja sin utveckling där för att sedan flytta vidare. Den tar sig då vidare till en grannplanet med förhoppningsvis bättre förhållanden, via ett "sexpunktssystem". Färden går alltså med vit tid och slumpen avgör vart tunneln pekar och var själen skall hamna. Om den först hamnar fel, kommer nya färder att leda till att den till sist hamnar rätt. Slumpen och ödet är för mig Gud, sa Yexes. Den själ som färdas på detta vis har inte format sig helt och har ingen fast tanke eller vilja. Den bara existerar och nöjer sig med detta.

  När Yexes sagt detta tystnade han och såg på Channie. Han frågade om hon förstod och hon nickade. För visst förstod hon orden han sagt, även om hon inte förstod hela innebörden. Läraren fortsatte att berätta.
  - Allt detta sker inom nästan alla solsystem och på alla planeter någon gång i begynnelsen. Men processen fortsätter också. Jordens befolkning ökar som du vet. Den får delvis nya själar, individer, från andra planeter inom samma solsystem. Om själen reser i vit tid, som är använd av någon form av intelligenser, får den på så sätt en del kunskap av den vita tiden. På sin färd genom den vita tiden blir själen ett med tiden. Den snappar då upp mycket, lär sig helt enkelt av tiden, likt människan lär sig av sina många inkarnationer. I det tredje fallet kommer nya själar att bildas när ett nytt universum skapas. Universum kan även omskapa sig, skapas igen eller också kan nya universum tillkomma. Vi har också andra dimensioner, medvetandeplan, världar och mycket mer än bara det. Du lever i värld ett nu, medan jag lever i ett medvetandeplan som vi kallar för värld två. Det finns mycket att lära sig om universum och jag är din lärare länge än, avslutade Yexes.