om boken til svensken Håkan Blomqvist;

 "Främlingar på vår jord"

this case in english

svensken Richard Höglund's

( 1913-1977)

ufokontakter

boken har ISBN 978-91-85044-08-5 fra PARTHENON FORLAG 2009

listen to an engl. interview on this case on this link in mp3 part1    part2      (alt link )

link til ANTE JONSSONS KONTAKT

(eller det sk helgefallet)

detta i ljud mp3fil reciterar/uppläsar

 

omslaget er laget av max magnus norman og viser situasjonen med Høglunds ufokontakt der "de" healet hans nyrer, og den kvinnelige "ufonauten" lekte med hans hund.

 

kart over der kontakten angivelig skjedde

innledn. er kopiert fra

www.jerkert.se/jesper/halvanalyserat.pdf

Håkan Blomqvists bok Främlingar på vår jord har undertiteln ”Ufokontakter i Sverige”. Denna undertitel är anspråksfull, med tanke på att ungefär ¾ av boken handlar om ufokontakter som gjorts av eller med anknytning till en viss person, det så kallade Helgefallet. Resten av utrymmet upptas av tämligen korta anekdoter, varav många saknar svensk anknytning. Jag betvivlar att boken totalt sett ger en god översikt över ufokontakter i Sverige.

 

HELGEFALLET

Huvudpersonen i Helgefallet heter inte Helge, utan har bara kallats så i tidningsartiklar. Hans riktiga namn var Richard Höglund (1913– 1977). Till yrket var han bergsprängare. Höglund påstod sig ha träffat utomjordingar första gången i december 1965, då han skulle ha mött rymdvarelser som landat med en farkost på Grindhultsjön nära Uddevalla.

Höglund uppgav sig åter ha träffat  rymdmänniskorna i augusti 1966, då han också skulle ha fått en metallbricka med hieroglyfliknande tecken av dem.En avskrift av tecknen finns fortfarande kvar. Tecknen liknar dem som den kände amerikanske ufokontaktpersonen George Adamski publicerat.

Rymdmänniskorna skulle vid mötet 1966 ha gett Höglund order att ta sig till Bahamas. I mars 1967 flyttade han och hustrun dit. Höglund inväntade vidare order från rymdmänniskorna, men ingenting hände och några månader senare flyttade makarna tillbaka till Sverige. De umgicks mycket med andra som påstod sig ha haft ufokontakter.

Höglund sade sig få kontakt med rymdmänniskorna igen via en katolsk präst kallad Fader Rapas.

En ny vistelse på Bahamas följde. Höglund försökte bygga upp en organisation grundad på rymdmänniskornas påstådda budskap, men utan att lyckas. Väl hemma i Sverige igen företog han en del resor vars destinationer han hemlighöll för hustru och vänner. Några förefaller ha gått till sydligare nejder. Han påstod att en del resor skett i rymdmänniskornas farkoster.

Vid en tredje vistelse på Bahamas fick Höglund arbete som uppassare till en Mr Chesler, som var inblandad i ekonomisk brottslighet. Höglund sade sig nu träffa rymdmänniskorna regelbundet, och han uppgav att representanter för andra länder också hade kontakt med dessa på Bahamas. Hustrun fick inte närvara vid mötena med rymdmänniskor. Vid ett tillfälle fick hon dock vara med.  Hon berättade i efterhand att rymdmänniskan sett ut som en vanlig människa.(på samme måten som hovedkontakten til Ante Jonsson)

Från 1969 bodde makarna Höglund åter i Sverige, närmare bestämt i Ösmo söder om Stockholm. Rymdmänniskor kom på besök ibland. Hustrun fick bara se dem på avstånd. De liknade vanliga människor.

***

utdrag fra boken;

"Torsdagen den 9 december 1965 är en kall dag i Uddevalla - minus fyra grader. Faktum är att denna höst är en av de kallaste södra Sverige upplevt under hela 1900 talet. Dagen innan hade temperaturen fallit till hela 16 minusgrader. På Skandiavägen 2A sitter Richard Höglund hemma, sjukskriven för njursten och ett dåligt knä. Han oroar sig för att det kanske måste bli operation. Hustrun Gunvor är på sitt arbete. Richard känner sig rastlös så han beslutar sig för att ta en tur med bilen och att ta med hunden Lizzi, en vorsteh. Det har snöat en hel del så han måste gräva fram bilen, en nyinköpt Ford Corsair.

Färden går till Grindhultsjön, belägen cirka 8 kilometer öster om Uddevalla på vägen mot Vänersborg.

Richard parkerar bilen och promenerar ut med hunden på den isbelagda sjön. Plötsligt börjar Lizzi springa omkring som galen i cirklar så att han till slut måste koppla henne. Strax därefter hör han ett vinande ljud som påminner om när artilleripjäser far genom luften. Den första tanken som far genom Richards huvud är att det kanske kommer från ett förband i närheten där de skjuter ibland.

 

När han vänder huvudet uppåt får han syn på en rund farkost, ungefär fem meter i diameter och tre meter hög. Den är halvt genomskinlig och innanför skymtar fyra varelser. Själva farkosten verkar bestå av två skal, varav det yttre roterar. Den är mycket spartanskt inredd. Det enda Richard kan uppfatta är tre halvmeterhöga, lysande spiralfjädrar som står uppställ­da bredvid varandra under golvet på farkosten. Nu undrar Richard om det möjligtvis kan vara ryska kosmonauter som försöker nödlanda.

 

Farkosten sänker sig sakta i spiralform och stannar innan den når isen. Något som påminner om ett svart rör med cirka en meters diameter fälls ut undertill. Det är uppenbarligen av mjukt material eftersom det veckar sig och rör sig i luften. Richard känner att det strömmar varm luft från röret, luft med en tydlig doft av hyacint, som han uppfattar det. Ur röret flyter en av varelserna ner, med fötterna före, som i en osynlig hiss och stannar en liten bit ovanför isen - i luften.

 

Strax därefter kommer den övriga besätt­ningen. Richard lär uppfattningen att det är två unga pojkar, en ung flicka samt en äldre man. Men när de kommer närmare står det klart för honom att det här inte är vanliga människor.

Varelserna är helt omslutna av dräkter som liknar plasthöljen, helt genomskinliga och under är de totalt nakna. De går inte direkt på isen utan vandrar fram några centimeter ovanför som på ett osynligt skikt. Varelserna är av medellängd och liknar människor men de är helt hårlösa. De saknar hår på huvud, ögonbryn och könsorgan.

 

 De har samma typ av könsorgan som vanliga människor och Richard kan se att en testikel hänger lite längre ner på en av männen. Huden är jämn utan den minsta fläck. Likaså har de perfekta tänder. De har en rak näsa och ögonen är stora, mörka och lite sne­da. Men det märkligaste är att öronen är spetsiga upptill och hörselgången förstorad. Richard upplever det som att titta in i hörselgången på en katt. På vänstra handleden har alla ett brett, svart armband med en gul knapp som de rör vid då och då.

 

Varelserna vandrar fram mot Richard. Han känner ingen rädsla, är bara mycket konflinderad över vad det här kan vara. På något sätt utstrålar var­elsema en känsla av värme och vänskap. Den äldre mannen börjar kon­versera genom teckenspråk och de utbyter frågor och svar på det viset. Varelserna är mycket förundrade över att Richard har hår på huvudet. Han far ta av sig sin mössa flera gånger för att visa sitt hår. Då skrattar de och pekar och tycker uppenbarligen att det hela är mycket lustigt.

Richard försöker gå fram emot varelserna för att känna på deras dräk­ter. Men då backar de och vill inte beröras. Så fort de själva rör vid något sprejar de först ett ämne som doftar hyacint från en svart ask stor som ett cigarrettpaket. Så gör de innan de tar i hunden och hundens koppel.

En av de unga männen pekar på ett harspår och undrar vad det är. Richard försöker efter bästa förmåga beskriva att det är ett djur som hoppar fram över marken. Han visar med tecken hur man jagar haren, skjuter och flår den för att slutligen koka eller steka den. Då blir flickan alldeles förfä­rad och frågar med tecken om man gör så med hunden. Hon blir glad när Richard förklarar att hundar äter man inte. Flickan böjer sig ner och leker med hunden Lizzie. Normalt är den ganska aggressiv mot främlingar men den blir nu alldeles tokig av glädje, rullar sig i snön, lägger sig på rygg och låter sig klias.

 

Flickan uppehåller sig sedan hela tiden med hunden. Richard lägger märke till att när flickan böjer sig ner så lutar hon knäet mot vad som synes vara ett osynligt skikt. Hon nuddar aldrig riktigt marken.

 

Richard lär intrycket att den äldre mannen och flickan varit här förut eftersom mannen förklarar i sin tur för de unga männen hur jakt går till. Han visar också med teckenspråk att han känner till pygméema och deras blåsrör och andra som skjuter med pilbåge eller spjut Det finns en viss likhet mellan den äldre mannen och flickan. Ett veck i mungipan som gör att Richard funderar på om det kan vara far och dotter.

 

 Richard visar att han har smärtor i njurarna. Då går den äldre mannen tillbaka till farkosten och svävar upp i den på samma sätt som han kommit ner. Han återvänder strax och har då med sig ett cylindriskt föremål som påminner om en mikrofon, cirka tre centimeter i diameter. Man­nen ställer sig bakom Richard och böjer hans huvud lite. Därefter sätter han knäet mot ryggen och låter instrumentet glida ner utefter ryggraden. I samma ögonblick känner Richard som om en kraft genomstrålar honom och njursmär­torna försvinner. De övriga varelserna följer proceduren, synbarligen utan större intresse. De kommunicerar med varandra men Richard hör inget ljud.

 

Efter "behandlingen" sätter den äldre mannen upp händerna, knyter nä­varna och öppnar dem igen för att visa talet tolv och så pekar han uppåt. Sedan åskådliggör han att det skall komma hela armador med farkoster och landa på jorden. Richard tror att det kanske ska betyda att de kommer igen inom tolv år. Han undrar om de tänker invadera oss och skjuta. Då ställer varelserna sig i ring runt Richard och tar varandras händer för att visa att de har vänliga avsikter.

 

Richard själv försöker beskriva hur vi lever i våra samhällen. Hur vi arbetar hela veckan för att på lördagen byta ut arbetskläderna och gå på restaurang och dansa. Han försöker beskriva olika instrument men det ver­kar varelserna inte förstå. Men när Richard beskriver hur han dansar med en flicka och sedan kysser henne så väcker det stor munterhet hos flickan. Hon skrattar så tårarna rinner utefter hennes kinder medan de unga männen snarast verkar förlägna.

 

Richard visar också hur tiden går. Vi blir äldre och böjda. Han tar sig för hjärtat för att beskriva vår sista stund. Ändå lär han känslan av att de inte förstår åldrande och tid. Richard försöker fråga var de kommer ifrån men får inget klart besked. Bara att deras planet är täckt av stora hav och att där finns fiskar som på jorden. Snö finns också i deras värld. När han frågar om han kan lä följa med på en åktur i farkosten visar de tydligt att det inte går. Det har något att göra med "desinfektionen", "sprejen" som de sprutar på allt innan de tar i det.

 

Kommunikationen pågår drygt en timme och när det börjar skymma på eftermiddagen ser Richard att farkosten är omgiven av ett blått, fosforesce­rande sken. De fyra varelserna återvänder till farkosten och flyter upp i den svarta cylindern. När farkosten lyfter skiftar skenet från blått till orange. Den försvinner sedan i skyn med en väldig hastighet.

 

Det tar några dagar innan Richard vågar berätta för sin hustru om händelsen. I den intervju med Gunvor Höglund som Gösta Johansson och jag (Håkan Blomqvist) gjorde på hans lantställe i Ösmo den 1 juni 1984, säger Gunvor.

 

Gösta: "När var första gången du märkte att han upplevt någonting?"

Gunvor: "Richard talade om det bara några dagar efter han upplevt det där på Grindhultsjön."

Gösta: "Hur reagerade du då?"

Gunvor: "Jag blev sittande alldeles stum. Jag trodde på honom för Richard ljøg aldrig for mig…

 

hvordan de så ut jf. bokens tegning

 

****

 

Kort utdrag fra s.28

 "Men kontakterna skulle fortsätta. De främmande varelserna gjorde sig snart påminda igen. I slutet av augusti 1966    arbetar Richard i Färjelanda, strax norr om Uddevalla. Natten till onsdagen den 24 augusti 1966 sover han oroligt och vaknar vid halvtre­tiden på natten. Han går upp och gör gör sig i ordning för att åka hem. Men han känner ett tvång att återvända till sjön där han tidigare mötte varelserna. Det går inte att stå emot impulsen och Richard upplever det nästan som om någon annan kör bilen. Han åker till samma plats vid Grindhultsjön och parkerar vid strandkanten. När han går ner till vattnet ser han en farkost som svävar över sjön, en liten bit ut från stranden.

En man står bredvid farkosten i luften ovanför vattnet, som om han var tyngdlös.

Richard förstår att mannen vill att han ska komma ut till farkosten. Efter en del letande hittar han en gammal gisten eka och ror ut. Det blåser ganska friskt och Richard måste ta sig genom ett vassområde men når så små­ningom fram. Den här gången är tefatet lite mindre i storlek. Inuti farkosten ser Richard den äldre mannen från den första kontakten. Men mannen som står i luften har han inte sett tidigare. Han är kraftig, "en riktig brottartyp" och har nästan ingen nacke. Mannen utanför farkosten börjar prata svens­ka med Richard men ljudet är inte synkroniserat med läpprörelserna utan kommer en stund efteråt - från farkosten.

 

Mannen förklarar att Sovjetunio­nen och USA planerar att starta ett krig mot Kina och de behöver hans hjälp i ett freds­projekt. Richard får ett uppdrag som innebär att han måste ge sig av till Bahamas. Dess­utom får han en metall-bricka med hieroglyfis­ka tecken på. En bricka han uppmanas att alltid bära på sig. Men Ric­hard slår ifrån sig och förklarar att han är en vanlig arbetare med fru och firma och dessutom kan han inte engelska. Hur ska han kunna göra någonting för freden. Men mannen i luften står på sig. De tar avsked och Richard ror tillbaka till stranden. Farkosten ger sig av och Richard vandrar mot bilen. Han känner sig frågande inför alltihop och gräver ner brickan i skogen innan han far hem igen till Uddevalla.

 För frun berättar han ingenting av vad som hänt.

 

Några dagar efter händelsen ringer Richard till Gösta Johansson i Stock­holm och berättar vad som hänt och att han fått en metallbricka av varel­sema. "Jag kände mig som en profet när jag fick den där", förklarar han för Gösta. Trots betänkligheter med att ge sig av till Bahamas så beslutar sig Richard för att anta utmaningen. Till Gösta säger han: "Jag offrar mig nu. Jag tycker jag är skyldig dom det för dom har botat mig."

Uppgiften att Sovjetunionen och USA planerade att starta ett krig mot Kina är intressant. I sin bok "The Ends of Power" avslöjar Richard Nixons stabschef H.R. Haldeman att USA 1969 fick flera förfrågningar från Sov­jetunionen om att gemensamt försöka Slå ut Kinas kärnnraftsanläggningar med en "kirurgisk attack". Uppenbarligen hade ryssarna varit oroliga en längre tid för att Kina kunde utveckla kärnvapen och bli ett militärt hot mot Sovjetunionen. Det var mycket nära att ryssarna själva gick till attack men det hela kunde avvärjas i sista stund.

 

 

Det tog en tid innan Richard vågade berätta för sin fru att han träffat rymdvarelserna igen och blivit beordrad att åka till Bahamas. Beskedet var inte precis välkommet, berättar Gunvor Höglund.

 

Gösta: "När det blev tal om Bahamas, hur kände du dig då?"

Gunvor: "På hösten (1966-HB) började han prata om Bahamas. Nej, sa jag. Aldrig jag lämnar mitt hem som vi har byggt upp. Ja, men jag ska dit sa han. Du är tokig, sa jag - och Lizzi då? Vi kan väl inte bara göra oss av med henne. Ja, men jag måste dit. Då åker jag ensam, sa han. Jag har order på att åka så jag ska i väg. Men jag tänkte, gud jag vågar inte släppa honom ensam. Då blev jag rädd."

 

Vintern 1966-1967 sålde paret sin insatslägenhet och det mesta av vad de ägde för att kunna åka till Bahamas. De tvingades avliva hunden Lissi eftersom de inte visste hur länge resan skulle vara. "Det är bara han (hun­den-HB) och jag som har sett dom här varelserna. Det är nästan mord men jag måste göra det", beklagade sig Richard för Gösta Johansson.

 

Den 5 mars 1967 gav de sig av till Little Exuma, en av Bahamasöarna. I Richard Höglunds personakt som när jag kollade uppgiften fanns på pastorsexpeditionen i Ösmo står följande:

"Frånvarande från 670301. Skall resa utrikes på ett år."

 (slutt utdrag)

 

**

 

Den merkelige historien fra det som  ble flere reiser til Bahamas kan man selv lese i boken, som pr feb 2011 kostet 136 kr på nettet. Håkan Blomqvist har gjort en detaljert undersøkelse av hele denne saken, og klart å kartlegge mye av det som Richard Höglund opplevde på Bahamas, ut fra en meget kritisk/skeptisk synsvinkel.

 

Og det mest spektakulære skal ha vært flere besøk på en undersjøisk ufo-base i området, der de bl a ble utdannet til å bygge fredsbevegelser rundt om på jorden. Dette var jo på den tiden da den kalde krigen var på sitt verste, og veldig mange grupper utenomjordiske var fullstendig klar over denne faren og jobbet ut fra sine egne ideer  )*  med å danne motvekt mot den utviklingen. Og i dette utviklet seg nesten diktatoriske metoder skal vi ta det som står i boken som realiteter vedr.nettopp "reglene for denne fredsgruppen."

 

At CIA kom inn i bildet etter hvert er ikke merkelig, da det jo etter ww2 ble opprettet nettopp for å ta seg av dette spørsmålet/"problemet" med de utenomjordiske jf bl a William Cooper.(link til lydforedrag med ham om nettopp det fra ca 1991)

Og i kjølvannet av det kom det brutale midler inn i saken jf. boken som omtales her. Interessant er også at det tyder på at grupper av MIB's kom inn i denne "svenske saken", og MIB'ernes påvirkning over hele kloden på KONTAKTPERSONER, og deres mange forsøk på å ødelegge disse renome/omtale er kjent for de som har forsket på dette. Det er ellers kjent at negative grupper av ETs har samarbeidet med CIA om "ufo-problemet" helt siden ww2. Og felles mål for både CIA og MIB's var å skremme folk vekk fra all POSITIV informasjon rundt  utenomjordiske, og skape frykt, samt å ødelegge alle i utgangspunktet positive kontakter, slik denne saken fra begynnelsen kan ha vært.

 

or listen to an interview on the case on this link in mp3 part1    part2     

(alt link 1 alt link for part2)  | detta över i ljud mp3fil reciterar/uppläsar

picture is link to interview on the case

 

(mer om en annen svenske kontaktperson som ble vist en undersjøisk base, og som også fikk besøk av MIB's som forsøkte overtale ham å slutte sin info-aktivitet rundt sine utenomjordiske kontakter) |   english 

 

***************

 

Sluttkomementar: "halvskeptisk -bøker" som denne er referert i fra, faller litt mellom to stoler, fordi;

-de som i utgangspunktet intuitivt vet at ufosaken er reell - ja, for disse blir boken altfor omstendig i sin skeptiske fremstilling av ufo-saken.

- men dette blir uansett en fremstilling som de lukkede/les uinformerte om ufosaken, ikke godtar eller "kjøper", slik som eksempelvis kan leses på www.jerkert.se/jesper/halvanalyserat.pdf

  Richard Höglund (1913-1977)

fra youtube med andre svenske ufo-kontakt-personer

et annet intr. utdrag fra boken under:

 

Vitnet til en spes.ufokontakt i England i -63 var Joelle Marchemont, og var en god vän till  den engelska ufologen Tim.Good under cirka trettio år och han lovade att inte publicera Joelles hela berättelse förrän efter hennes död som inträffade 1995. Fallet finns därför återgivet i "Alien Base: Earth's Encounters with Extraterrestrials" från 1998.

                  

Joelle Marchemont föddes i Ryssland 1914. Hennes föräldrar kom från Frankrike och Ryssland. Under andra världskriget var Joelle med i den franska motståndsrörelsen mot nazismen. Senare bosatte hon sig med sin familj i London. 1 september 1963 befinner sig Joelle i Sheffieldområdet för att göra hemintervjuer angående hushållsredskap för ett marknadsfö-ringsföretag. Vid ett av besöken förvånas hon över den mängd ovanliga apparater som finns i familiens hus. Fru R i huset svarar att hennes make är forskare och testar olika apparaters praktiska användning. Joelle ser en stor radiomottagare och lär reda på att maken är radioamatör och håller kontakt med människor från hela världen.

 

Fru R sätter på radiomottagaren för att demonstrera men lämnar rummet en kort stund för att hämta te. Plötsligt hörs en kort meddelande på radion som Joelle skriver ner på baksidan av sitt frågeformulär. När fru R kommer tillbaka förklarar Joelle att ett meddelande hörts men hon säger inte att hon skrivit ner det. Fru R verkar chockad, stänger av mottagaren och förklarar att hennes man aldrig skulle förlåta henne om han visste att hon satt på mot­tagaren utan hans tillåtelse.

På hotellet läser Joelle meddelandet och bli nyfiken på vad det kan be­tyda: "Kommer till Blue John i morgon, 4.30 p.m. - Mark". Hon lär klart för sig att Blue John sannolikt betyder Blue John-grottorna, nära Castleton i Derbyshiredistriktet. Joelle undrar om hon kommit på en grupp spioner och beslutar sig för att undersöka saken.

 

Måndagen den 16 september 1963 tar Joelle bilen tillbaka till London men stannar vid Blue John-grottorna där hon parkerar bilen så hon har en bra utsiktpunkt. Strax före 16.30 ser hon ett starkt ljus i skyn som går ner mot marken några hundra meter från hennes rastplats. När ljusen avtar framträder i stället en diskusformad farkost cirka sex meter i diameter som står på tre landningsställ. Under en kupol syns flera fönster. Efter en stund kommer en man fram från farkostens bak­sida. Han är klädd i en blå heldräkt och bär hjälm. Samtidigt ser Joelle en man komma från en bil parkerad en bit därifrån. Joelle ser att det är samma bil som stod parkerad utanför huset med de många apparaterna. Mannen från bilen närmar sig farkosten och hälsar hjärtligt på mannen i dräkten. De går båda till bilen som sedan ger sig av. Farkosten bötjar glöda, lyfter och ger sig av med väldig fart.

 

Joelle tror inte på flygande tefat och antar att vad hon bevittnat är nå­gon form av hemligt flygplan, kanske av sovjetiskt ursprung. Eftersom hon misstänker spionage beslutar sig Joelle för att åka tillbaka till huset, ta reda på vad hon kan och kanske rapportera saken till polisen. En halvtimme senare ringer hon på klockan till huset och en man öppnar. Joelle försöker ursäkta sig med att hon glömt några frågor till frun i huset vid den tidi­gare undersökningen. Tveksamt släpps hon in och försöker slingra sig med frågor men en av männen säger plötsligt: "Du kom hit för att du såg min farkost och ville ta reda på vad som pågick, eller hur?"

 

Joelle tvingas erkänna och männen sätter sig för att förklara vad det handlar om. Ett möte som fortsätter långt in på småtimmarna. Mark, som mannen från tefatet kallas, berättar att han kommer från en planet i ett an­nat solsystem och samarbetar med flera vetenskapsmän på jorden. Joelle är mycket skeptisk till att börja med men blir invigd i det hemliga arbete som rymdmänniskorna utför. De närmaste femton månaderna lär hon se­dan träffa både Mark och hans utomjordiska kollega Val flera gånger. Hon blir deras praktiska hjälpreda på flera sätt. Två gånger besöker de Joelles våning i London. Hon bjuder på mat och både Mark och Val njuter av god mat och vin. De är mycket humoristiska och vill bli betraktade som vanliga människor. Till Joelle säger de: "Vi är kanske tusentals år före er i utveck­ling men se oss inte som änglar." Männen ser ut som vanliga jordbor. De har Uus hy och perfekta tänder. Joelle noterar också att ögonen är något ovanliga. Rymdmännen kräver bara f~ra timmars sömn per natt.

 

I korta drag berättar Mark och Val följande: De arbetar i största hemlig­het med ett antal utvalda forskare från olika länder. Rymdmänniskorna har baser på flera ställen, bland annat Sydamerika, Australien och Sovjetunio­nen. De har varit här sedan lång tid tillbaka och deras syfte är inte enbart att hjälpa oss. De skulle ingripa aktivt om vi försökte starta kärnvapenkrig men annars tar de ingen officiell kontakt eftersom vi inte är psykologiskt och andligt redo. Vi måste lä utvecklas i egen takt. Vid två tillfällen i histo­rien har de genetiskt påverkat oss för att skynda på evolutionen. Människan är en andlig varelse som lever efter den fysiska döden. Det finns även andra rymdmänniskor som besöker jorden men alla har inte samma goda syften som deras grupp. George Adamski kontaktades av samma grupp rymd-människor som Joelle men han avslöjade en del hemliga uppgifter. För att skydda sig själva var de tvungna att ge honom felaktiga upplysningar som gjorde att till slut nästan ingen trodde på honom.

 

Vid ett tillfälle lär Joelle följa med för att se ett tefat på nära håll. Hon förs till en plats nära gränsen till Wales. Det är mörkt men hon ser att det är samma typ av farkost hon sett tidigare. De enda detaUer hon kan se är eff antal runda fönster. Hon lär inte gå ombord men tillåts röra farkosten vilken senare ger henne en lätt känsla av illamående. En av de vetenskapsmän som deltar i det hemliga samarbetet med rymdmänniskorna går ombord och skall föras till basen i Sydamerika. Joelle lär senare också träffa två andra forskare som arbetar med samma grupp. En av männen arbetade på Woomerabasen i Australien. En bas som byggdes i samarbete med engelsmän­nen efter andra världskriget för att testa bland annat flygplan och robotar.

 

De femton månader Joelle Marchemont fick umgås med dessa människor bevarade hon alltid som ett kärt minne även om deras budskap var kärvt. Vid ett tilllälle sa de: "Vilken vacker planet. Synd bara att ni förstör den..."

 

mainpage | ufocontact-table | ljud från boken til Shirley McLaine om hennes ufo-upplevelser | swedish alientalk-engl.mp3's | ummo audiobook

***

)* :  "fra sine egne ideer" i teksten over  -dvs de var tilsynelatende ikke synkronisert med "den store planen" for jordens beskyttelse ut fra høyere plan og nivåer og jobbet derav ut fra sine mer eller mindre overblikkende egne ideer på "problemet" - hvilket ikke alltid var i henhold til den "større tidsplanen" men allikevel utgjorde nødvendige brikker i den. rø-anm.

verdt å se denne  "gamle" filmen om kontaktpersonen Howard Menger m fl

The underwater-UFO-BASE visit by the Swedish “henry” – his UFO experience from the Canary Islands.