Text för at skapa en ljudbok fil med dessa
Utdrag från boken 
"levande bilder från åndevärlden"
 – berettad av LENA RANAHAG.

merk at man kan  øke avsp.hastigheten i mediaplayer, om man synes det snakkes for langsomt på lydfila her.
Veiledning for øket avsp.hastighet for nyere Mediaplayers: (klipp og lim inn link) http://windows.microsoft.com/nb-no/windows/change-media-player-playback-speed#1TC=windows-7

link på boken- bl a: 	http://www.adlibris.com/no/product.aspx?isbn=9153431065
pris kun kr 44 pr jan.2015 på norsk google-søk, mens svensk søk sier den er utsolgt.


************************************


KAPITEL 19.

VAKANDE SKYDDSÄNGEL.



Jag var ute och promenerade med min hund när jag stötte på en för mig okänd kvinna på 
gatan som stannade mig. Helt spontant frågade hon mig om hur detta med spådomar och 
andevärlden fungerar. Det blev ett väldigt speciellt möte, som skulle ge henne både bekräftelse 
och kontakt med hennes skyddsängel. Kvinnan heter Jeanette.
Hon berättade för mig att hon vid tre tillfällen sökt upp och träffat olika spådamer, men att 
hon vid alla tre tillfällena blivit väldigt besviken på deras bemötande. Dessa tre olika spådamer 
hade direkt sagt när de mötte Jeanette: "Jag kan inte se någonting för dig. Tyvärr, du får gå igen." 
Detta hade naturligtvis skrämt Jeanette. Varför kunde de inte se någonting? Skulle det hända 
något hemskt? Nu var Jeanette nyfiken men även skeptisk till hur jag arbetade, och hon undrade 
hur jag kunde se någons framtid och liv.

Vi står och småpratar och jag öppnar upp mig på det andliga planet. Plötsligt hör jag inom 
mig namnet Daniel. Jag hör det flera gånger, jag känner att det är mycket starkt och att det har 
med Jeanette och kärleken att göra. Jag frågar Jeanette om namnet Daniel är bekant för henne. 
Hon ser närmast ut som om hon ska svimma, och så svarar hon: "Ja, det är bekant. Det är min 
pojkvän sedan några veckor tillbaka!" Hon bekräftar det jag redan vet. När jag får en sådan 
bekräftelse vet jag att det oftast kommer ytterligare budskap som jag ser eller hör. Jag ser Daniel 
som lång och mörkhårig med smal kroppsbyggnad. "Han bor en bit ifrån dig, Jeanette, det känns 
som om det är söderöver", säger jag och berättar vad jag ser runt Daniel: "Jag ser ett litet barn 
som han sörjer, jag känner en djup sorg kring honom."

Jeanette berättar att han just har förlorat sin lillasyster och att han mår dåligt. Jag ser att han 
är en livfull person som har svårt att sitta still. Det måste hända något hela tiden. Det är svårt för 
Jeanette att vara i en relation med honom, för de befinner sig i olika livssituationer och det 
kommer bli en del prövningar för dem. Hon bekräftar att det är precis så det är. Daniel är lite för 
rastlös för att hon ska kunna känna harmoni. Hon skrattar åt beskrivningen av Daniel. Han är 
verkligen rastlös och han är mörkhårig, lång och smal, det stämmer precis. Och det stämmer att 
han bor söderöver.

Jag ser att Jeanette kommer att träffa en annan man också. Han bor norrut, är blond och 
vältränad och inte speciellt lång. "Du kommer att få göra ett svårt val mellan dessa två män, 
Jeanette", säger jag. "Och det blir inom den närmaste framtiden."
Jeanette var märkbart tagen av vårt oväntade möte, och vi bestämde att höras av igen. Hon 
ville veta mera om det jag kan se och hur allting fungerar, och hon erkände att detta skakat om 
henne rejält. Hon undrade hur jag kunde veta namnet på Daniel, eftersom det inte var någon mer 
än hennes närmaste väninna som kände till deras bekantskap, och dessutom bodde Daniel femton 
mil bort.

Några dagar efter vårt möte ringde Jeanette upp mig och ville prata. Hon berättade att efteråt 
hade hon haft en mycket märklig känsla, det pirrade i hela kroppen på henne. Hon kunde inte 
avgöra om känslan var behaglig eller obehaglig, och hon försökte hitta en logisk förklaring till 
det hon kände.
Hon berättade vidare att hon normalt brukar lägga sig för att sova vid elvatiden på kvällen, 
men att hon alltid brukar vakna igen tjugo över ett och sedan kan hon inte sova längre. Hon 
brukar då gå upp och sitta och läsa lite och se på tv i ett par timmar, och hon är oerhört
frustrerad över att inte kunna sova ordentligt. Efter vårt möte hade hon gått och lagt sig som 
vanligt, men vaknade först kvart i sju följande morgon! För henne var det helt otroligt. Hon 
kunde inte minnas när hon sist sov en hel natt.
När Jeanette vaknade denna morgon hade hon en otrolig smärta vänster axel som strålade ut 
i armen. Först trodde hon att värken var arbetsrelaterad eftersom hon arbetar som frisör. Hon 
gick till jobbet och smärtan höll i sig. Hennes chef masserade hennes axel och arm, men det 
hjälpte inte. Värken tilltog och hon trodde att den berodde på dålig blodcirkulation. Hon försökte 
lindra värken med värktabletter, men nu kändes den i hela underarmen. Hennes chef tyckte det 
var obehagligt när Jeanette till slut tappade saxen i golvet. Chefen försökte återigen med lite 
massage, men när det fortfarande inte hjälpte sa hon istället åt Jeanette att åka hem från jobbet 
och vila sig.

Kvällen gick och Jeanette kände sig trött. Vid åttatiden ringde hon mig och vi pratade i en 
timme. Mot slutet av samtalet kunde hon röra hela axeln, och när vilade på var värken helt borta! 
Hon tyckte det hela var mycket märkligt. Sedan sov hon hela natten och vaknade helt utsövd.
När Jeanette släppte taget blev hon trött och kunde äntligen sova igen. Jeanette hade just 
genomgått en jöbbig skilsmässa som hon inte var känslomässigt färdig med, och vid den tid då vi 
möttes mådde hon inte bra. Inom henne fanns mycket som var ouppklarat och som gjorde henne 
orolig, och det var därför hon inte kunde sova.
Efteråt berättar jag för Jeanette att jag sett att hon haft en del olösta inre konflikter. Under 
vårt möte hade hon fått healing av mig. Healingen gör att man slappnar av. Och då släpper man 
taget om mycket och frigör sina blockeringar, vilket kan vara ganska smärtsamt. Men efteråt 
känner man sig lugn och behaglig och värken försvinner. Det som har värkt är den inre smärtan 
som vill ut.

Under våra samtal har Jeanette en del frågor om saker och ting i hennes liv. Hon berättar om 
sin son Jesper som vid nio års ålder råkade ut för en svår trafikolycka. Han blev medvetslös efter 
att ha blivit påkörd av en bil.
När han ett dygn senare vaknade upp igen undrade han varför alla pratade och tjatade om 
skyddsänglar hit och dit, för han kunde då inte se några. Inte ville han se några heller, så för att 
slippa se dem blundade han för säkerhets skull. Läkarna sa att Jesper haft "tur" som klarat sig 
med livet i behåll, och att han hade haft änglavakt.
Jeanette frågar mig om skyddsänglar och om de verkligen finns. Och jag svarar att visst 
finns det skyddsänglar, eller guider som man också kallar dem. Jag förklarar att det ofta är någon 
som man haft en nära relation till i livet, och som nu finns med en och vakar över en.
Just som jag säger detta får jag kontakt med en man i andevärlden som säger att han heter 
Eiki, och jag undrar om Jeanette känner igen det namnet. "Ja", säger Jeanette. "Min farfar hette 
Veiko och det är likt det namnet." Jag får en väldigt klar bild av honom; jag ser en något äldre 
man med starkt veckad panna och en rutig skjorta. Han visar att han oftast brukade sitta på ett 
väldigt speciellt sätt när han pratade: han satt med baken längst ut på stolen och med framåt-
lutad kropp. Han uppenbarar sig som en karlakarl, en stark man som brukade jobba mycket med 
sina händer - en riktig arbetare. Vidare pratar han om sjukdom och säger årtalet 1974. Han ser 
inte speciellt gammal ut. "Han säger att han hade otroligt starka band med dig, Jeanette, att du 
stod honom närmast av alla barnen", säger jag.

Jeanette känner igen sin farfar med en gång. Hon berättar om hans skarpa veck i pannan som 
var väldigt utmärkande. "Och han satt alltid så där på stolen när han pratade. Han var en händig 
man som alltid höll på att jobba med sina händer, han brukade såga och snickra. Han insjuknade 
omkring 1974 och gick bort 1979, då han var femtiosju år gammal. Han dog av sjukdom", säger 
Jeanette.
Jag berättar om Veiko, att han finns med Jeanette och hennes familj. Han vakar över dem 
som en skyddande ängel. Veiko fanns med Jesper den där olycksdagen när han var nio år.
Jag förmedlar vad Veiko säger till Jeanette. Han säger till henne att hon inte behöver vara 
rädd för sprutor längre, och så skrattar han. Sprutor var Jeanettes stora fasa som barn, och farfar 
fanns med när hon som liten en gång skulle få en spruta. Då fanns han där för att hålla henne i 
handen.

Vidare berättar Veiko om en före detta relation som Jeanette haft. Han pratar om en man 
med väldigt häftigt humör, som slängde saker omkring sig och en gång slog hål i en vägg, visar 
han mig. Han visar också att förlovningsringarna fortfarande ligger kvar i en låda, men han är 
glad att relationen är över.

Jeanette kan bekräfta vad farfar pratar om, alltihop. Hon tycker det känns underbart att veta 
att hennes älskade farfar Veiko finns med henne och hennes barn och vakar över dem. Och hon 
berättar senare för sina två tonårsdöttrar som är femton och sjutton år samt för Jesper som nu är 
tretton år om vad hon har fått veta genom mig. Hon berättar om skyddsängeln som är deras 
morfars pappa, och som förmedlar en känsla av trygghet runt dem. Flickornas reaktion är lite 
oväntad för henne: de tycker att det hela känns lite skrämmande. Medan Jesper, som inte trott på 
skyddsänglar, reagerar mycket positivt och gärna vill prata vidare om det. Efter olyckan blev han 
mörkrädd och hade svårt att sova. Men nu tycker han inte längre att det är något konstigt.




KAPITEL 20.

MÖTET MED JOAKIM.


Joakim blev bara arton år gammal. Han dog tragiskt i en motorcykelolycka den 12. maj år 
2000. Joakim hade före sin död berättat för sin familj att han visste att han skulle dö i en 
motorcykelolycka innan han fyllt trettio år. Hans mamma Kristina berättar här om Joakims liv 
och om sin sorg efter honom. Hon berättar också om kontakten med Joakim i andevärlden och 
vad den betyder för henne. Joakim berättar så detaljerade saker om sin mamma och hennes liv. 
Hon vet att hon aldrig är ensam, och det ger henne kraft och kärlek att våga gå vidare med sitt 
liv.
Joakim var inte ett planerat barn, han bara kom. Men han var så välkommen när han föddes 
en solig sommardag den 9 juli 1981, berättar Kristina. Hon och hennes man Håkan hade redan 
sönerna Tomas och Henrik, så nu blev det tre pojkar i familjen. Ett snällare barn än Joakim fanns 
inte. Han åt och sov och skrattade ofta. Han var en helt underbar liten kille som tog alla med 
storm.

När Joakim kom i tonåren var han fortfarande en glad och kärleksfull kille som alltid ville 
alla människor väl. Han vågade vara sig själv, hade alltid en stor pris snus inne och läppen var 
rund som en bulle. När han skrattade fick han knipa ihop läppen så att snuset inte skulle falla ut.
Han brydde sig aldrig om hur han klädde sig, kunde gå med hål i skorna, men alla 
accepterade Joakim som han var. Hans vänner brydde sig aldrig om hur Joakim gick klädd, trots 
att de själva var lite trendiga och modemedvetna. Joakim var trygg i sig själv. Han hade så 
mycket inom sig och gav glädje till alla omkring sig. Han var en mycket älskad person.
Musiken var viktig för honom, och han och hans vänner komponerade musik tillsammans. 
Efter Joakims död gav vännerna ut en cd-skiva som de tillägnade honom.

Joakim berörde många med sin personlighet, värme och engagemang. Han var definitivt 
flickornas vän. Han kunde lyssna i timmar om någon hade problem och behövde anförtro sig. 
Joakim hade många vänner, berättar Kristina. Han kände så många och hade förmågan att bygga 
broar mellan människor. Många kände en stor trygg-het med Joakim, han var en trygg person. 
Han hade aldrig några problem, och han brukade i lugn och ro gå där med sin freestyle och 
lyssna på musik.

Joakim gick på industriprogrammet, en treårig gymnasieutbildning som han trivdes väldigt 
bra med. Ibland kunde han komma för sent till skolan. Kristina brukade säga till Joakim att han 
var tvungen att tänka på att inte komma för sent, att han måste kämpa för att få bra betyg och att 
det var viktigt. Då svarade Joakim alltid: "Allt ordnar sig, vad gör det om hundra år? Spelar det 
någon roll? Är det ett problem?"

Men han kämpade för att visa Kristina att han klarade att få godkänt. Det var viktigt för 
honom att göra sitt bästa.
Joakim tänkte aldrig på människors ålder, berättar Kristina. Hon minns speciellt ett tillfälle 
då Joakim varit på en rockfestival i Arvika. När han kom hem berättade han glatt för farfar att 
det var gratis för pensionärer på rockfestivalen. Nästa år ville han att farfar skulle följa med, sa 
han. Joakim såg aldrig några hinder för någonting. Han var impulsiv och gjorde det som kändes 
rätt för honom just i stunden.

Ett par år innan Joakim gick bort reste han till Grekland med sin flickvän Ellinor och hennes 
pappa. Det kom att bli den enda utlandsresa Joakim gjorde i sitt korta liv. Han var så 
förväntansfull och upprymd inför resan. När Kristina sa till honom att packa ner lite kläder och 
annat att ha med sig sa han: "Packa? Måste man packa också? Räcker det inte att ta med ett par 
badbyxor?"
Greklandsresan blev en stor upplevelse för honom. Så fort han kom hem pratade han om att 
resa igen. Han hade verkligen fått smak för resandet. Han talade ofta om hur de hade haft det i 
Grekland och om allt de hade gjort där. Joakim var ett vattendjur och hade nästan tillbringat 
mera tid i vattnet än på land, han älskade verkligen havet. Men det blev ingen mer resa för 
Joakim i detta liv.

Kristina berättade att Joakim en dag bara sa till henne och övriga familjen: "Jag vet att jag 
ska dö i en motorcykelolycka innan jag är trettio år. Jag är helt övertygad om det!" Det var bara 
ett konstaterande från Joakim.
Men Kristina och den övriga familjen sköt det ifrån sig, ville inte höra på det. Joakim 
berättade samma sak för övriga i bekantskapskretsen, men bara för de vuxna. Och det hände vid 
flera andra tillfällen att han berättade det igen för Kristina. Det skrämde Kristina, och hon bad till 
de högre makterna om att ifall hon en dag skulle få ett sådant besked om att Joakim var död, så 
ville hon absolut inte få det på telefon. Då ville hon hellre se det med sina egna ögon. "Det 
kanske låter märkligt", säger hon, "men jag var skräckslagen över att få ett sådant besked, och 
om jag skulle få det så ville jag i alla fall inte få det genom ett telefonsamtal." 
År 2000 hände det. Joakim förolyckades och avled.

Ett par dagar innan Joakim hastigt rycktes bort fick Kristina en känsla av att hon var tvungen 
att skynda sig att fakturera allt som låg på hennes företags skrivbord, och hon gjorde färdigt allt 
jobb. Allting måste vara klart, kände hon. Det var en märklig känsla. Hon tog ledigt en hel dag 
från jobbet och var hemma och städade. Hon städade ur hela Joakims rum, slängde en massa 
saker och gjorde all-ting i ordning. Hon tvättade alla hans kläder, till och med hans kostym. Det 
var just Joakims rum som hon städade mest i. Kristina tvättade alla fönster och gick igenom hela 
huset. När allt var klart fanns det inget mer att göra.
Det var fint väder ute. Kristina tog en lång promenad, men lade märke till att hon inte hörde 
fåglarna kvittra som hon brukade göra. Hon tyckte det var märkligt och upplevde en konstig 
känsla inom sig. Senare åkte hon till kören där hon är med och sjunger. Där träffade hon sin 
väninna, och hon talade med henne om att hon inte hört något fågelkvitter på sin promenad. 
Kristina berättade att hon hade en konstig känsla i kroppen, att hon känt sig jagad av att göra 
allting klart hemma men att hon inte visste varför. Väninnan föreslog att de skulle ta en liten 
promenad tillsammans till ett ställe dit de går ibland, där det brukar vara en massa fåglar som 
sitter i en dunge och kvittrar. De gick till skogsdungen, men inga fåglar hördes den dagen. Allt 
kändes märkligt.

Dagen efter var det fredagen den 12. maj. När Joakim och de andra ungdomarna kom hem 
från skolan planerade de att åka iväg och prova balkläderna som de skulle ha till 
skolavslutningen kommande helg. Joakim och hans bror Henrik bestämde sig för att köra 
motorcykel dit, och de övriga ungdomarna skulle åka bil. Joakims flickvän var med, hon skulle 
också prova sin fina balklänning. Alla var glada och förväntansfulla inför skolavslutningen. 
Flickvännen och de andra vännerna satte sig i bilen medan Joakim och Henrik skulle köra efter 
på motorcykeln. Henrik som var äldst skulle köra. Joakim satte sig där bak, de sa "hej då" och 
körde iväg.

Efter att de åkt iväg kom Kristinas man Håkan hem. Han hade tvättat mattor åt Kristinas 
mamma och hade med sig dem hem. Håkan arbetade som chef på räddningstjänsten men var 
ledig den här dagen.
Han satte på kaffe med en gång han kom in. Så helt plötsligt stäng-de han av kaffebryggaren 
och sa att de skulle åka bott till Kristinas mamma och lämna mattorna istället. Han fick en stark 
ingivelse att skulle åka. Mamman bodde ett par mil utanför Lysekil, där Kristina sch Håkan hade 
sitt hem.

Debestämde sig för att åka dit. När de hade kört halvvägs såg de att det skett en olycka på 
vägen. De såg Joakim ligga mitt på vägen och ambulansen som stod vid sidan om. De fick en 
chock och sprang fram och frågade upprört var deras andra son fanns. Personalen svarade att det 
bara fanns en person där.
"Nej", skrek Kristina. "Det är våra söner och en av dem fattas! De var två på motorcykeln."
De hörde Joakim ropa till av smärta och sprang fram till honom. Ambulanspersonalen höll 
på att lyfta upp honom  på båren. Han såg inte skadad ut - ett litet blåmärke på hakan var allt de 
kunde se. Efter det fortsatte de att leta efter Henrik. De hittade honom i ett dike lite längre bort. 
Han låg där svårt skadad med en krossad fot, och personalen gjorde allt de kunde för honom.
Henrik hade kört bakom en buss. Den hade kört in till sidan och Henrik hade då trott att 
bussen lämnade plats att köra om. Henrik hade påbörjat en omkörning när han plötsligt fått syn 
på en grävskopa mitt på vägen.
Han bromsade in häftigt och Joakim som satt där bak flög av motorcykeln, men det märkte 
inte Henrik.

Kristina och Håkan åkte i var sin ambulans in till sjukhuset. På sjukhuset fick de prata med 
en sjuksköterska inne på ett litet rum. Fortfarande visste inte Kristina och Håkan något om hur 
det var med Joakim. Men så kom en kvinnlig läkare in i rummet och sa: "Tyvärr, Joakims liv 
gick inte att rädda." Kristina och Håkan kunde inte ta in vad hon sa. Joakim låg ju där, oskadd 
förutom ett litet blåmärke i ansiktet! Chocken var total, och inom dem rådde bara ett stort kaos.
Henrik låg fortfarande ensam i ett rum och undrade vart alla hade tagit vägen. Hans fotled 
var söndertrasad, han hade svåra smärtor och väntade på hjälp. Innan han kördes ner till 
operation fick han det tunga beskedet om att hans bror var död.
Det fanns inget mer de kunde göra, så Kristina och Håkan åkte hem till övriga familjen som 
var samlad. Kristinas syster Annika hade tagit hand om Joakims och Henriks bror Tomas. 
Tillsammans väntade de på besked om hur det gick för Henrik på operationsbordet.
Klockan sju följande morgon körde Kristina och Håkan den långa vägen tillbaka till 
sjukhuset för att träffa Henrik igen. Läkarna hade lyckats rädda hans fot, och de var så 
tacksamma för det.

Sorgen och förtvivlan över att ha mist Joakim var hemsk och livet blev nattsvart, berättar 
Kristina. Familjen fick massor av kondoleanser, hur många som helst. Många skrev fina brev till 
familjen, och hon har sparat alla som minne. Under Joakims begravning spelades hans 
älsklingsmusik och låten "show must go on" med gruppen Queen, och det var så vackert i kyrkan 
med alla blommor. Joakim hade många vänner, och över trehundra personer kom på hans be-
gravning för att hedra honom. Joakim blev begravd i sina student-kläder och mössa, han var så 
fin.


På begravningen hade hans vänner lagt var sin snusdosa under blombuketterna som en sista 
hälsning till Joakim. Vännerna tyckte att han skulle ha med sig snus - eftersom han alltid hade 
inne en stor prilla i munnen kunde han behöva ha med sig lite på sin resa. Det händer fortfarande 
när Kristina besöker Joakims grav att det ligger snusdosor vid blommorna. Kristina kan i sitt inre 
se Joakim framför sig med hans varma, härliga leende och den stora prillan under läppen.
Efter Joakims död fick Kristina hans slutbetyg från gymnasiet, berättar hon. Hon var så stolt 
över honom, han hade verkligen kämpat för att visa henne att han kunde få bra betyg. Han fick 
godkänt i alla ämnen. Men som han själv sa: "Vad spelar det för roll om hundra år?"
Kristina är också stolt när hon berättar om att Joakims vänner på skolan där han gick 
upprättade en minnesfond i Joakims namn efter hans död. Ändamålet, att främja kamratskap och 
människors lika värde, var något som Joakim stod för.


"Det han gav av sig själv fick han verkligen tillbaka", säger Kristina ärleksfullt.
Ett par månader efter Joakims död satt hela familjen samlad på en klipphäll vid havet för att 
minnas och hedra Joakim. Det var den 9.juli 2000, Joakims födelsedag. "Det var en jättefin dag", 
berättar Kristina. "Solen sken och när vi satt där fick vi se någonting som flöt ängre ut på havet. 
När det kom närmare såg vi att det var femton 'tora, vackra gerberablommor som flöt på vattnet i 
en rad. Men de vå sista blommorna låg i kors, det var så vackert. Vi kände starkt att var Joakim 
som hälsade till oss."

"Första julen utan Joakim kändes så tung", fortsätter Kristina, 'och vii familjen valde att fira 
den utomlands. Där inträffade en rnycket speciell händelse. Min svärdotter hade tappat ett litet 
hjärta som hängde i en kedja runt halsen. Hon hade tappat det på stranden, och det var som att 
leta efter en nål i en höstack. Då bad jag Joakim om hjälp att hitta det lilla hjärtat. Och i samma 
ögonblick hittade flickan hjärtat, det låg precis framför hennes fötter. Det var så skönt att känna 
att Joakim var med oss. Joakim var ju en hjälpsam person, och det visade han nu också", säger 
Kristina och ler.

Ganska snart efter Joakims död ville Kristina söka kontakt med ett medium. Som mamma 
med all den omsorg som detta innebär ville Kristina veta var Joakim fanns och hur han hade det. 
Kristina har alltid haft en tro på att alla efter döden går vidare till något annat, och det har hjälpt 
henne i hennes sorgearbete.
Kristina säger att tilltro och trygghet är viktiga inslag i kontakten med ett medium. Hon 
berättar att hon varit orolig för att Joakim skulle visa sig för henne, eftersom hon inte visste hur 
hon skulle reagera. "Jag var nog rädd", säger hon. Hon har bett Joakim att inte visa sig för henne 
förrän hon är beredd på det. 

Kristina säger att hon inte förnekar att hon har längtat till Joakim, och ibland har hon känt att 
det skulle vara mycket lättare att gå över till andra sidan än att ha det så arbetsamt med sorgen 
här. Men Kristina är glad att hon har lyssnat på Joakim när han har sagt att Kristinas tid inte är 
inne ännu och att hon har mycket att se fram emot.
Kristina tog kontakt med mig för medial vägledning och med en förhoppning om att få 
kontakt med Joakim. Hon ville också veta lite om hur hennes liv skulle gestalta sig den närmaste 
tiden.


Jag berättar för Kristina att jag ser att hon har gått igenom mycket i sitt liv. Jag upplever 
kaos och förvirring, och att Kristina varit tömd på energi och kraft. Jag känner av en stark förlust 
sedan tidigare, en sorg i hennes liv. Men jag ser att det kommer ske en del förändringar i hennes 
liv som är positiva. Förändringar runt hem och boende, och det händer även en hel del som har 
med kärleken att göra.
Här redogör jag för vad som sades vid vårt samtal:
Jag säger: "Jag ser att du har klivit ur en mörk grotta och att du har klippt bort mycket av 
det gamla i ditt liv. Saker öppnas upp nu; frigörelser sker. Jag ser ett rött hus i en lantlig miljö. 
Du kommer vara där mycket och det är en avstressande och ro fylld plats för dig. Men senare 
kommer du att bo i ett annat hus, ett ljust vackert hus med tinnar och torn i äldre stil.
Du har skilt dig från en man, men du har mött en ny man nyligen, ser jag. Den mannen är 
kreativ och har mycket att stå i. Jag ser olika bilder av honom. Ibland har han mörk skäggstubb 
och ibland har han det inte - bilden ändrar sig hela tiden. Han har en avslappnad stil. Han 
sätter inte sig själv i främsta rummet, utan dem han har omkring sig. Jag ser honom som 
medellång eller lite längre, ungefär 185 centimeter. Han har köpt ett hus, det är en investering 
för honom. Han är skild och har ett barn, en dotter, ser jag. Han tycker om att vara pappa. Ni 
kommer att köpa ett hus tillsammans. Det ligger vid havet. Men just nu håller han på att gräva 
någonting vid ett hus, det är där han bor nu. Han gräver i backen, han är händig."


Kristina bekräftar att hon har mött en ny man efter sin skilsmässa, och hon berättar att 
beskrivningen av honom är slående lik. Han har en dotter som står honom nära.
Längre än så hinner vi inte förrän jag känner att det finns en stark andlig energi som söker 
kontakt med mig. Jag känner att det är en ung kille som stått Kristina mycket nära som vill ha 
kontakt med henne. "Det måste vara Joakim", säger Kristina.
Jag ser en ung kille som skrattar med munnen på sned. Jag känner starkt att det är Joakim, 
Kristinas döde son.
"Det ser ut som om han har snus inne i munnen, för jag ser bara halva tänderna när han ler 
mot mig. Han har lockigt hår, det ser lite busigt ut på något sätt. Det är blont och solblekt, hans 
hår. Han visar sig som vältränad och han ger mig en känsla av att han var stark och stolt, han 
hade mycket styrka och kraft som person. Han känner att du och han är lika. 
Ni är duktiga på att jobba och ni gillar båda rörelse och när det händer lite saker omkring 
er."


Kristina bekräftar att det är Joakim som är med oss, och hon skrattar åt beskrivningen av 
honom. "Precis så såg han ut", säger hon.
"Jag ser att Joakim verkar ha varit en skojfrisk kille, jag känner mycket glädje med honom. 
Och han ger mycket kärlek, det gjorde han när han levde också. Han säger till dig, Kristina, att 
han är glad att du går vidare med ditt liv och är kreativ igen. Han visar mig siffran tolv, och det 
ger mig en känsla av ett datum som är kopplat till honom på något vis. Joakim visar mig att 
ettan och tvåan går isär och så ser det ut som en väg som går mellan siffrorna. Han säger att 
någonting förändrades den dagen, och så visar han mig en ny, ljusare väg."
Kristina bekräftar att Joakim dog den 12. maj på en väg.
"Joakim säger att du gillar att få massage i nacken. Han säger att du tycker om det och att 
han vet att du behöver det."


Kristina bekräftar att Joakim brukade massera henne i nacken, och att hon tyckte det var 
skönt och avslappnande.
"Nu ser jag Joakims lockiga hår igen. Han visar en sax och säger att dem vill han klippa av, 
och så ler han. Han vill visa sig utan lockarna för dig nu. Han skrattar och säger att han inte är 
lik mamma i hårfärgen, och så visar han din svarta hårfärg."
Kristina bekräftar att Joakim aldrig ville ha sina lockar, utan att han brukade klippa sig så 
kort som möjligt för att bli av med dem.
Helt plötsligt säger Joakim något oväntat: "Mamma, jag var aldrig rädd för att dö. "Jag 
säger: "Han önskade inte att dö men han vill att du ska veta att han aldrig var rädd för döden. 
Det kändes naturligt, säger han..."


Då berättar Kristina för mig vad Joakim hade berättat om tidigare när han levde, att han 
vetat att han skulle dö i en motorcykelolycka innan han blev trettio år. Han bara visste att så 
skulle det bli, han var övertygad om det. "Och så blev det ju", säger Kristina.
Joakim säger att han har det bra där han är. Han visar bilder för mig, och så säger han 
klart och tydligt "Grekland". Han visar mig en blå, mycket speciell färg, och så ser jag den 
grekiska flaggan tydligt. Han visar bilder av det blåa havet. Joakim säger att han har rest dit 
igen, han gör sina resor i andevärlden, han älskar att resa. Han tycker om att vara i Grekland, 
berättar han. Han visar vitkalkade hus, och så säger han att anden är fri och att han reser vart 
han vill gratis. Han återknyter till mycket han tycker om.


Kristina berättar om hans enda utlandsresa för mig, att han var just i Grekland.
"Det är otroligt att han är där igen!" säger hon.
Så säger Joakim: "Annika. Hon har så mycket kärlek och värme och härliga kramar. Hälsa 
Annika att jag har så mycket kärlek till henne!" Namnet är så klart och tydligt.
Kristina berättar att Annika är hennes syster.
Joakim visar Annika som en mycket ljus och kärleksfull energi. Han säger att hon har 
problem med sin vikt: "Det är hennes bekymmer, hon går upp och ner i vikt hela tiden. Det har 
med hennes eget inre att göra", säger han. Joakim berättar att han besöker Annika ofta, han gör 
sina resor runt omkring.


Kristina bekräftar att allting han har sagt om hennes syster stämmer väldigt väl, och att hon 
har problem med sin vikt.
Nu kommer Joakim in på något annat. Han visar en flagga som är röd-blå-vit i färgen och 
så säger han "lilla My". Han visar en liten flicka som har gått över till andevärlden, och han 
säger att han har tagit emot henne när hon kom över. Och det var meningen att just han skulle ta 
emot henne. Hon är inte gammal, högst ett par år. Han har tagit henne till sig. Flaggan har med 
henne att göra, och han säger att han är så glad att ha henne här. Han berättar vidare att lilla 
My kom så fel i livet, så hon återvände igen. Och nu är det som en gemensam resa. Joakim visar 
henne som liten med ljust hår och stora blåa ögon. Han håller om henne, visar han, och han 
skyddar henne.


Jag känner att den ljusa och kärleks fulla person Joakim var i livet är han även i 
andevärlden. Han bryr sig om andra och hjälper till på alla sätt. Han ger så mycket kärlek. 
Joakim fortsätter att ge i den andra dimensionen där han befinner sig nu. Och där visar han att 
allting är mycket ljusare och vackrare och mer kärleksfullt än på Jorden. Han vill att Kristina 
ska veta att han inte var rädd för att dö, han visste att han skulle göra en tidig resa. Men han 
visste inte vart eller hur.
Han säger: "Det vet man inte förrän man är där. Nu vet jag. Nu har jag ett annat perspektiv, 
och nu förstår jag helheten." Han säger att han i livet hela tiden sökte utan att veta vad det var 
han sökte, förrän han hittade det. "Mamma, jag kommer tillbaka. Jag vet inte när, men jag 
kommer tillbaka. Här vill jag inte vara för alltid, utan jag kommer igen. Just nu gör jag mina 
resor, och jag är hos dig, mamma."


Och så säger Joakim: "Du har en så söt mun, mamma. Ditt leende, din pussmun! Så mycket 
pussar och kärlek den har gett. Vår kärlek betyder så mycket." Så skrattar han.
Han fortsätter: "Mamma, du har klippt isär ett tyg med saxen, det var ett långt tygstycke!"
"Ja", svarar Kristina. "Jag har klippt till gardiner som jag håller på att sy nu. Joakim vet att 
det blir jättefint."
"Joakim säger att han har kol! på dig", förmedlar jag. "Han har kol! på dig, säger han. Och 
så frågar han vad som är så jobbigt med badrummet och duschen. 'Det blir bättre sen; säger han 
kärleksfullt."
Kristina skrattar och säger att det är badrummet i sommarhuset som är så trångt, och att det 
är jättejobbigt.

Nu pratar Joakim om Kristinas och Håkans skilsmässa: "Ni har levt i ett vakuum, men nu 
har ni frigjort er båda två och det blir till det bästa." Så berättar Joakim att pappa spelar gitar?; 
och att det är ett steg ut i livet för honom. "Det är kul att pappa spelar." Han vjsar att Håkan 
brukar ha keps på sig. "Det är pappa, det", säger han och skrattar. "Men han är lite insjunken i 
kinderna", säger Joakim. "Han är smal och måste äta upp sig, för han har bränt mycket energi. 
Sedan måste han ju lära sig att knyta skorna, han är slarvig med det", säger Joakim med mycket 
värme.
Kristina bekräftar att Håkan har lärt sig spela gitarr och tycker det är kul, och att han nästan 
alltid har keps på sig.

Det blev en svår tid för Kristina och Håkan efter Joakims bortgång. De bestämde sig för att 
gå skilda vägar eftersom sorgen hade förändrat så mycket i deras liv. Kristina berättar att hon 
ofta besöker sommarhuset där hon känner att hon får lugn och ro, och att hon nu försöker att 
ändra lite saker i huset som gör det lättare praktiskt för henne att vara där.
Så säger Joakim: "Har du funderat på att köpa hund, mamma?"
"Ja", säger Kristina. "Det har jag faktiskt gjort!"
"Det är bara bra för dig, och jag vet att du kommer att köpa en hund. En stor hund, ingen 
knähund. Den blir din bästa vän", säger Joakim. "Du kommer att älska den hunden, och ni 
kommer ta långa promenader i skogen. Det är en stor hund, den ser ut som en schäfer eller 
något liknande."

Joakim beskriver en man som numera finns vid Kristinas sida. Han har slagit av en tand 
framme i munnen, och Joakim säger att han inte bara ska fundera på att gå till tandläkaren utan 
att han måste göra det också om han får ont, annars kan den tanden ramla ut. "Jag sätter griller 
i huvudet på dig, mamma, bara för att du ska förstå."
Kristina bekräftar för mig att hon nyligen har träffat en man som heter Janne. Han har slagit 
av en bit av en framtand tidigare. Kristina kan bara häpet konstatera att allting stämmer 
klockrent.
Joakim visar mig en bild av en liten båt, och han säger till mig att denne man äger båten, 
som är liten som en eka ungefär. "Det blir ordning på den båten när han har träffat dig, mamma, 
den kommer bli fin och nu händer det grejer. Ni kommer att vara ute på sjön." Så visar han en 
vacker bild av havet för mig. Båten har legat på land och den har haft många olika färger i 
botten. "Den har varit blå och röd bland annat", säger Joakim nöjt. "Nu sätter jag griller i 
huvudet på dig igen, mamma", säger han. "Men det tycker jag är roligt!"
Kristina konstaterar att Janne har en båt som ligger på land och som han ska sjösätta till 
våren. Han har jobbat en del med den innan den blev färdig.
"Grattis på födelsedagen, mamma!" säger Joakim.


Kristina skrattar och säger att hon precis ska fylla femtio!
"Jag måste få säga att det här var starkt", säger Kristina till mig, tagen av all bekräftelse hon 
får från sin älskade son Joakim. Hon vet att det är just Joakim som hon kommunicerar med 
genom mig.
"Mamma, du ska resa på din födelsedag, för det är det du vill", säger Joakim.
Kristina berättar för mig att hon har planerat att resa iväg till ett annat land på sin 
femtioårsdag, och hon hoppas det ska bli så.
'jag följer med dig då, men du flyger inte själv", säger Joakim. "Du har mannen med dig då. 
Du gillar ju solen också!"

Joakim är rolig och väldigt personlig och har slående kommentarer hela tiden.
"Mamma, du har en känslig mage, du måste vara rädd om den näs du reser. Du har allergi, 
en känslig mage, så du kan inte äta och dricka saker du inte tål, utan du ska ta med dig saker så 
att du inte blir sjuk! Det ska du tänka på, och det är värst med mjölken'; säger han bestämt. "Det 
blir inga problem om du tänker på det. Du har gått ner i vikt också, du är så snygg så."
Vid ett senare tillfälle berättar Kristina att hon och Janne reste till Egypten på hennes 
femtioårsdag, och där blev Kristina magsjuk. Hon har laktosintolerans - mjölkallergi - och 
hennes mage är väldigt känslig. Men hon slarvade med vad hon åt och drack på semestern och 
fick samtidigt matförgiftning, så hon låg jättesjuk under hela veckan. Just då tänkte hon inte på 
vad Joakim hade sagt till henne om att vara försiktig med magen, men när hon och Janne kom 
hem efter en jobbig vecka var hon fem kilo lättare, och då kom hon att tänka på vad Joakim hade 
varnat henne för.

Joakim säger: "Mamma, du blir bara snyggare och snyggare!"
I min kanal till andevärlden och Joakim känner jag hans starka energi och all kärlek som han 
ger oss under vår session.
Han fortsätter kommunicera genom mig och säger att Kristina inte ska fundera för mycket:
"Försök släppa loss och vara i det som är nu." Och så ser jag hans vita tänder och mun som 
ler från Universum. Jag säger till Joakim att det var onödigt att han snusade med de vackra 
tänderna. Då skrattar han och visar leende sin stora läpp som ser ut som en bulle med all snus 
under.
Det känns verkligen underbart med alla dessa starka bilder från andevärlden och från 
Joakim. Jag ser honom verkligen klart och tydligt. Och han beskriver så målande allting omkring 
sig.

Kristina och jag känner oss upprymda av allting som han har gett till oss. Jag tar så starkt in 
hans energi, han kan verkligen leverera.
Kristina berättar för mig hur mycket det här betyder för henne och att det ger henne kraft att 
gå vidare med sitt liv. Kristina berättar att hon hämtar sin styrka och glädje i att veta att Joakim 
faktiskt lever vidare i andevärlden och att han är lycklig där han är. "Han visste ju att han skulle 
dö innan han fyllde trettio år på en motorcykel, och det gjorde han tyvärr", säger Kristina tungt.
Men hur kunde det komma sig att han visste det?

Joakim var en öppen kanal till Universum. Han hade redan fått beskedet om att han skulle 
lämna jordelivet tidigt. Han bara visste det, som han sa när han levde, och han skulle ge så 
mycket i sitt korta liv. Och han fortsätter att ge all sin kärlek från andevärlden. Han befinner sig 
på en ny resa i Universum och lyser med sin starka kraft och energi.
Mitt möte med Joakim var så starkt och klart, och det var ett omtumlande och gripande möte 
för Kristina. Hon fick många bekräftelser på att det verkligen var hennes Joakim som hon fick 
kontakt med. "Jag kunde känna igen allt", säger Kristina. "Allting stämde klockrent."






KAPITEL 21.

LEVANDE BILDER.



De levande bilder jag får till mig från andevärlden och Universum ger jag evigt liv genom 
att måla av dem. Mina tavlor är levande bilder från andevärlden. Det är roligt och inspirerande 
att uppleva den andra världen och att få återskapa den i en annan form.
I mitt inre har jag många bilder som jag kanaliserar ner och målar olja på duk. Det är mina 
upplevelser i min kontakt med Universum som jag försöker återskapa. Jag inspireras av alla mina 
möten med andra sidan och vad jag får ta del av i min kommunikation med det högre.
Ibland är det mitt högre jag som illustrerar bilden och då förmedlar jag olika budskap från 
olika dimensioner. Bilderna är ett språk och ett sätt att kanalisera information som också gör att 
jag frigör mycket energi och kraft i mitt skapande som jag sedan förmedlar vidare. Mina 
upplevelser innefattar också de resor som jag gör. Då menar jag mina astralresor till olika 
dimensioner i Universum. Under dessa resor fångar jag upp olika bilder och tilldragelser som jag 
sedan levererar vidare. Ofta har bilderna ett budskap som jag vill förmedla. När jag målar ser jag 
bilden i mitt eget inre, och så låter jag all energi och kraft skapa genom mig - jag blir ett verktyg 
som framför det jag sett eller upplevt.

Jag brukar säga att jag laddar ner mina bilder från Universum
istället för Internet. Den universella hårddisken är obegränsad, den rymmer hur mycket bilder 
och upplevelser som helst. Dessa bilder och upplevelser från andevärlden och Universum är 
eviga. Det finns. så mycket kunskap och högt andligt medvetande som vi ska lära oss av i livet, 
och den andliga kanalen förser oss med viktig information som ska vägleda oss. Ofta är det 
personliga hälsningar och meddelanden som jag återskapar. För mig är bilden ett uttryck för mitt 
inre språk med andevärlden som jag återger och översätter i min kontakt med den andra sidan. 
Andevärlden kommunicerar genom bilder som ofta är levande och målande till sin utformning.
När jag får bilder från andevärlden upplever jag hur vackert det är i den dimensionen. Där 
finns inte en massa bilar och höga hus -istället finns där vackra färger och landskap som nästan 
påminner om en sagovärld.




KAPITEL 22.

ASTRALRESOR.



Jag har alltid haft lätt för att ansluta mig till det astrala planet. D( känns naturligt för mig och 
är numera en normal del av mitt liv. Kari ske är det en medfödd förmåga som gör att jag kan 
sväva iväg och lämna min egen kropp, eftersom jag har kunnat göra det sedan tidi ga tonåren.
Första gången jag upplevde detta var en gång när jag hade lagt mil i sängen för att sova. 
Precis när jag var på väg att somna in var de som om en blixt slog ner i mitt huvud med en 
våldsam kraft. Sedai gick det som en stöt igenom mig och jag kände en förlamande smär ta. Hela 
min kropp blev som paralyserad av denna starka kraft. Jas kände en oerhörd rädsla eftersom jag 
inte förstod var det var son hände med mig. I samma stund lämnade jag min kropp och jag kund< 
se mig själv ovanifrån.

Jag svävar omkring i rummet en liten stund och det är en högsi märklig känsla. Då ser jag 
helt plötsligt min nyss avlidne gamle gran. ne Kalle. Han ler mot mig och så säger han att jag 
inte ska vara rädd, Jag är medveten i min tanke, men ser mig själv ligga i sängen och titta upp i 
taket... Vad är det som händer? tänker jag. På samma gång ä? det skönt att ha lämnat kroppen, 
för jag känner mig så fri. Så förflyttar jag mig bort till fönstret, och då upptäcker jag att jag själv 
genom min egen tanke kan styra vart jag ska. Jag svävar ut genom
fönstret, och nedanför mig ser jag de upplysta gatorna. Det är nästan ingen trafik för det är sent 
på kvällen och ute är det mörkt.

Jag fäsrdas mycket fort. Min astralkropp svävar och jag styr hela tiden genom min tanke i 
vilken riktning jag ska förflytta mig. Tyngdlöst flyger jag fram mitt i natten. Så ser jag plötsligt 
när jag saktar farten att jag befinner mig i ett annat land. Jag ser att jag är i England och det 
känns spännande. Jag befinner mig inne i en stad bland små gator och gränder. Där möter jag 
en ande som säger att hon är min syster och att vi har levt tillsammans i ett tidigare liv därpå 
den platsen vi befinner oss. Jag är överraskad av allting, men det känns ändå så naturligt på 
något sätL Min syster har ljust, långt, vackert hår och ser ut att vara i min egen ålder. Hon tar 
mig med runt på olika platser där vi tidigare bott. Vi kommer till en pub som är bekant för mig. 
Jag känner mig hemma där på något vis. Jag är lycklig över att få komma dit, för där finns så 
många människor och min syster ser glad ut när hon visar mig runt. Det är ett starkt möte 
mellan oss. Men nu är det dags att resa tillbaka, känner jag. Jag förflyttar mig snabbt, svävar 
fram och känner mig som en fågel med vingar som flyger över landskapet under mig. Det är 
vackert att se alla lampor som lyser upp städer och byar nedanför mig. Ibland gör jag loopar 
upp och ner bara för att det känns så kul.

Nu var jag tillbaka vid mitt hus. Jag tog mig in genom fönstret och minns så tydligt hur jag 
såg min kropp ligga där på sängen. Jag ville tillbaka ner i min kropp igen, men det var inte så 
lätt, för det var som en stark luftström mellan min själ och kropp. Jag hade svårt att ta mig 
igenom denna starka energi och minns att jag flera gånger försökte forcera denna kraft eller 
energi som höll mig tillbaka. Men så till slut kom jag tillbaka till min kropp, och jag kände mig 
verkligen trött när jag låg där.

Tankarna snurrade i mitt huvud: vad var det jag hade varit med om egentligen? Jag hade 
mött en syster i andevärlden och hon hade visat mig var vi hade levt och bott i ett tidigare liv. 
Och Kalle, min
gamle granne, hade hälsat på mig, och jag hade känt mig lugn när han visat sig för mig och 
sagt att jag inte skulle vara rädd. Jag hade lämnat min kropp ... och kommit tillbaka igen ... Var 
det en dröm? Jag hade sett så mycket under min resa, det var helt fantastiskt. Men samtidigt var 
jag lite skrämd av denna starka kraft som gått igenom mitt huvud och kropp som en blixt, och jag 
funderade på om jag skulle få uppleva det igen.

Bara ett par dagar efter denna astralresa hände det igen. Precis som första gången skedde det 
när jag var på väg att somna in. Det var en lika våldsam kraft som slog ner i mitt huvud som en 
blixt, den gick igenom hela min kropp och så såg jag ett ljussken omkring mig. Det var starkt 
och jag minns det så tydligt, för det var inte likt någonting annat som jag upplevt i mitt liv:
Hela min kropp blir som paralyserad. Min själ lämnar kroppen ännu en gång, och jag ser 
min kropp ligga på sängen nedanför mig. Jag är på väg mot fönstret igen, jag svävar bort, men 
så känner jag plötsligt att det är någon som tar tag i min astralkropp. Så hör jag en ljus, 
kärleksfull röst som kommunicerar med mig från andevärlden. Allting sker väldigt fort. Min 
astralkropp skakas om, det känns obehagligt först, men jag förs snabbt tillbaka ner i min fysiska 
kropp igen.

Det tog bara en liten stund innan jag blev klar över var jag befann mig och att jag låg i min 
säng igen, att jag var tillbaka i min kropp. Jag öppnade ögonen och såg mig omkring i rummet. 
Det var mörkt, men min lilla lampa på nattduksbordet var tänd så jag kunde se lite grann. Då 
kände jag att det luktade bränt. Jag reste mig upp ur sängen och såg att lampskärmen hade åkt på 
sned. Glödlampan låg direkt mot plasten på insidan av skärmen och det hade just börjat brinna! 
Jag hoppade upp ur sängen, mitt hjärta bankade hårt. Jag slet av lampskärmen och slängde den 
på golvet. Jag släckte elden och sjönk sedan ner på sängen, alldeles omskakad.
Vad jag inte visste då, men som jag vet idag, är att i de olika astrala planen finns andliga 
guider. Guiderna beskyddar, vägleder och undervisar "själsliga och andliga resande". Jag hade ju 
hört en ljus röst från andevärlden och känt hur jag skakades om och fördes tillbaka ner i min 
kropp igen. Och det var för att hjälpa och skydda mig från att bli innebränd i min lägenhet. Min 
syster visste att jag snabbt måste tillbaka till min kropp igen
Detta var mina första "ut ur kroppen-resor". Men idag gör jag medvetna astralresor och då 
ser jag mina skyddsänglar och guider omkring mig. Det är spännande att göra dessa resor då jag 
möter olika andeväsen, och jag lär mig mycket av mina hjälpare. Jag försöker sedan att projicera 
det i olika former för att ge till andra människor det de behöver, och på så vis för jag både 
kunskap och budskap vidare. För mig är det mycket värdefullt att få ta del av all kunskap genom 
mina resor och upplevelser.


Genom mina astralresor har många dörrar till det okända öppnats för mig. Mina första 
astralresor, som jag upplevde som väldigt ung, var i den världen vi lever i nu. Men efter ett tag 
ville jag resa vidare till de högre dimensionerna för att se vad som fanns där. Jag har mött 
människor som precis gått över till andra sidan, och jag har träffat andar som är i de högre 
dimensionerna och som guidar andra andar.

Allt som jag fått se på mina resor är spännande. Jag har sett fascinerande landskap som är 
mycket vackra: skogar, blommor, djur och olika andeväsen. Ibland är synerna inte alltid klara 
och realistiska, utan förmedlar snarare en känsla av fantasilandskap med mycket olika bilder. Det 
är mycket ljust och en otroligt vacker färgskala med olika nyanser av gult, rosa, turkos, blått och 
grönt som hela tiden skimrar. I det högre astrala planet eller dimensionen finns de högre 
ljusguiderna.
På mina resor kan jag också se in i framtiden, jag ser saker som kommer att ske och jag 
kommunicerar med andevärlden och olika guider. Mina personliga guider vägleder mig genom 
mitt högre jag,
och jag reser mellan olika astralplan. Med min tanke kan jag själv välja när jag vill 
återvända till min fysiska kropp igen.

*


När man sover lämnar själen kroppen tillfälligt, men när man dör så släpper själen taget om 
den fysiska kroppen och blir en ande.
Människor som haft nära döden-upplevelser berättar att de har lämnat sin fysiska kropp och 
rest med själen genom en svart tunnel. Och i slutet av tunneln har de sett olika andliga väsen och 
en del har även sett avlidna nära och kära, men sedan har de vänt tillbaka till sin kropp och livet 
igen.

Din själ är odödlig. Den dör aldrig, den bara växer och utvecklas. Det som sker när du dör är 
att din själ frigör sig från din fysiska kropp och går vidare till en annan dimension. När kroppen 
dör släpper själen taget och blir en ande, som går vidare till ett astralt plan där den utvecklas 
vidare. Jag ser det som att andens hem är i Universum, och dit återvänder den efter sin resa här 
på Jorden. När den har lärt sig allt den kan från sin kropp och sina tankar så vänder den tillbaka.
Vi återföds, och efter många inkarnationer är anden färdig att utvecklas på det högre planet i 
Universum. Det är ditt val att se till att du lär dig och din själ så mycket som möjligt medan ni är 
ett team här på Jorden. Det är olika saker vi ska lära oss och som vi ska ha med oss när vi går 
vidare till andra sidan. Anden utvecklas hela tiden:
jag ser sju olika astralplan som anden ska gå igenom i sin utveckling innan den avlägger det 
andliga högskoleprovet och blir ett med det fullkomliga medvetandet. Först går man igenom 
livets skola, och sedan den astrala skolan.





KAPITEL 23

DRÖMMAR QCH SANNDRÖMMAR



Déja' vu

Ibland upplever man en stark känsla av att ha varit på en plats tidigare. Man känner igen 
saker som man har upplevt tidigare, men man kan inte komma på var eller hur. Kanske är det i 
drömmarna som man har varit där med sin astralkropp...

I sömnen befinner vi oss i ett annat och djupare medvetande som gör oss mer öppna och 
tillgängliga för andevärlden och deras budskap. När du sover är det ditt högre jag som är ditt 
medvetande, då är du inte i ditt eget jag med dess många begränsningar i tankar och känslor.
När man sover så drömmer man ofta. Det omedvetna jaget öppnar sig då för den högre 
dimensionen, och dit kommer man varje gång man sover. När man drömmer befinner man sig i 
astralväilden med astralkroppen. Den är en kopia av vår egen fysiska kropp, och den frigör sig 
när vår fysiska kropp har somnat. När jag drömmer har jag lärt mig att kontrollera mina tankar. 
Jag kan vakna upp och känna mig besviken över att jag inte fick drömma färdigt, och då kan jag 
bestämma mig för att somna om och fortsätta drömmen jag vaknade upp ifrån. Det är ungefär 
som att pausa videon.


Dröm bröllop.
Jag har vid flera olika tillfällen haft klara drömmar som också har varit lite speciella. En gång 
drömde jag till exempel om prinsessan Victoria. Hon befann sig på ett ståtligt bröllop som var 
hemligt. Det märkliga var att också jag i drömmen var med på detta bröllop. Jag kunde se hur 
alla var klädda och vad som hände där på festen. Det var kul att få vara med - jag såg en massa 
nya ansikten och miljön var mycket trevlig. Under drömmen bar jag en vacker aprikosfärgad 
långklänning. Jag var lite sen till bröllopet och höll på att inte komma dit i tid. Allting var 
mycket hemligt för pressen så jag fick skynda mig in så att man kunde stänga dörrarna snabbt. 
Prinsessan Victoria var i fokus under hela drömmen, fast det var en god vän till henne som gifte 
sig.


Morgonen därpå när jag vaknade kunde jag inte riktigt förstå var jag befann mig. Var festen 
redan slut? Efter en liten stund förstod jag att det bara varit en dröm, men den var så speciell, så 
jag berättade om drömmen för min familj.

Min yngste son var redan uppe och sålde Aftonbladet denna söndagsmorgon, och min äldste 
son gick uppför trapporna till köket för att läsa tidningen. Då ropade han till mig: "Mamma, man 
kan tro att du har varit uppe och läst Aftonbladet redan! På första sidan står det med stora 
bokstäver 'Prinsessan Victoria på hemligt bröllop'." Jag rusade uppför trapporna och slet åt mig 
tidningen, och där läste jag det med egna ögon. Visst kändes det lite underligt att läsa hela arti-
keln om prinsessan Victorias väns hemliga bröllop! Jag hade ju varit med ... eller hade jag inte?
Jag brukar skoja och säga att jag behöver ingen parabol, jag har en egen inbyggd satellit med 
egna kanaler som sänder en massa olika spännande filmer där jag själv medverkar ibland.






KAPITEL 24

BUDSKAPET FRÅN ANDRA SIDAN



Många gånger är det våra nära och kära på andra sidan som vill komma i kontakt med oss. 
De vill visa sig, och ofta har de budskap som de vill lämna på ett eller annat sätt. Det händer 
också att det kommer klara bekräftelser av vem de är så att mottagaren ska förstå vem det är som 
de har kontakt med. Det är ganska rörande även för mig när det blir känslomässiga laddningar 
mellan andevärlden och den fysiska världen - när jag kan förmedla kontakt med en kär bort-
gången, när mycket gamla saker gör sig påminda i form av känslor och saknad eller när jag ser 
deras glädje i att mötas igen från en annan dimension.

Genom åren har jag haft många andliga upplevelser och möten med andevärlden. Ett av de 
tillfällena var när en mycket nära väninna till mig hade träffat en ny manlig bekantskap som hon 
hade bjudit hem till sig för första gången. Ovetande om hennes besök åkte jag hem till henne för 
att fika. Hon berättade att hon hade en man på besök, men ville ändå att jag skulle komma in och 
hälsa och ta en kopp kaffe tillsammans med dem.
Min väninna hade ett par år tidigare gått igenom en stor sorg när hennes man hastigt dött. 
Det var en stor förlust för henne att mista sin man som hon hade träffat redan som tonåring. Hon 
saknade honom mycket, men hade bestämt sig för att gå vidare med sitt liv.

Och nu hade hon träffat en ny man som hon var förälskad i och sor jag vid detta tillfälle 
skulle möta för första gången.
Vi satt och pratade och han fick reda på att jag är medial. Han va mycket skeptisk och trodde 
absolut inte att det finns ett liv eftc döden, han skrattade mest åt det hela. Han hade aldrig 
upplevt al det spökade, sa han, och bara om han fick uppleva det själv, så skul le han tro på det. 
Han hade sin klara och bestämda uppfattning O& jag kände att han var lite störd av att ämnet 
togs upp.


Han hinner inte mer än säga sista meningen färdig förrän det böi jar banka i en yttervägg i 
rummet där vi sitter. Det bankar högt oé mycket kraftigt. Min väninna reser sig upp för att gå och 
titta om
är någon på utsidan av huset som lever bus, men det finns ingen da ute. Det fortsätter att 
banka i väggen, slagen avlöser varandra hel tiden. Efter en liten stund börjar det banka inifrån ett 
intilliggand rum istället, och min väninna går in där för att se vad det är som hän der. När hon 
kommer ut ur rummet igen ser hon både orolig och föi virrad ut, och hennes manlige vän frågar 
om det är grannarna sor för oväsen. Vi hör hur det förflyttar sig runt i huset; det är som el inferno 
av dunkar och slag som ingen av oss kan lokalisera. Jag kän ner att vi definitivt inte är ensamma 
i huset. I mitt inre ser jag mi väninnas döde man, och han är mycket upprörd!


Först säger jag ingenting, men när vi alla tre samtidigt hör al någonting dras över köksgolvet 
fram och tillbaka börjar stämninge] bli smått hysterisk. Då säger jag: "Ja, så är det när 
andevärlden vi] göra sig hörd. Det kan gå ganska hett till ibland, och det är mäktigt.
Mannen säger att han tycker det är mycket obehagligt. Han fin ner ingen logisk förklaring 
till vad som sker omkring oss och han fra gar vem det är som spökar och varför. "Det är så 
våldsamt att ja blir rädd!" utbrister han upprört. Jag kan inte låta bli att skratt högt, jag skrattar åt 
hela situationen. Eftersom han absolut inte tros de på andar och spöken så blir det nästan för 
mycket för mig. Ja känner att stämningen är på bristningsgränsen när han stirrar på mig och 
säger: "Vad är det som är så roligt? Hur kan du bara sitta och skratta åt allt det hemska som 
händer här?"


Och han fortsätter upprört: "Ska jag vara ärlig så är jag rädd. Det är obehagligt och jag 
undrar varför det här händer!" Min väninna och hennes vän är lika rädda, de sätter sig tätt 
tillsammans och ber att det ska ta slut, det som sker omkring oss.
Jag säger: "Det är inget farligt. Vi har fått besök av en man från andevärlden som tycker det 
är kul att skrämmas lite, men ni kan vara lugna. Det garanterar jag."


I min inre kommunikation med andevärlden och med min väninnas döde man får jag ett 
besked som gör att jag förstår varför han är så upprörd. Men i den situation jag befinner mig i 
just då kan jag inte berätta vem jag är i kontakt med från andra sidan och vilket besked jag fått.
Det fortsätter att låta utifrån köket: det låter som om någon drar en tung möbel över golvet 
och man kan också höra steg. Det blir kallt i rummet och jag känner en frustration över att inte 
kunna säga varför mannen från andevärlden uppför sig som han gör. I mitt inre ber jag honom 
lugna ner sig, och jag säger också att jag har förstått vad han har att säga till sin fru och att jag 
ska berätta det för henne när vi blivit ensamma.

Efter en liten stund börjar det lugna ner sig i huset. Jag ser att min väninna och hennes vän 
börjar slappna av. Vi sitter och småpratar lite, men jag ser att båda är bleka och tagna av det vi 
just upplevt. Mannen är fortfarande rädd och frågar mig en massa om andevärlden och om hur 
jag kan kommunicera med den världen. Då säger jag: "Var det inte du som absolut inte trodde på 
spöken?"
Han svarar: "Efter den här hemska upplevelsen är jag mer än över-bevisad om att det finns 
andar som lever sitt eget liv!"
"Du behöver inte vara rädd", säger jag, "men jag håller med dig om att detta var starkt. Jag 
som är van vid andevärlden och vet att andarna 'för liv' ibland kan hålla med dig om att det blir 
väldigt skrämmande när man förstår att man inte är ensam och man inte ser ven det är som är där. Men 
mannen från andevärlden ville nog skrämm dig lite eftersom du inte trodde på spöken. Han ville 
visa dig någo som du inte kunde förneka längre."

"Tror du det?" säger mannen med stora ögon. "Ja, det är no kanske så."
"Nu ska jag lämna er två och åka hem igen", säger jag. Men jaj ser att de helst hade velat att 
jag stannade kvar; eftersom de nog tyck er det är obehagligt att bli ensamma. Vi kramar om 
varandra oci mannen säger: "Kör försiktigt och ring när du kommer fram, så at vi vet att du 
kommit väl hem."

"Det är lugnt", svarar jag. "Men hur är det med er själva?"
När jag senare kom hem ringde jag och sa att allting hade gåt fint. Då berättade de att de inte 
kunnat släppa det som hänt och at de inte visste hur de skulle hantera det. "Jag ska prata med dig 
i mor gon", sa jag till min väninna. "Jag har någonting viktigt att säga tu dig. Det är något du 
måste få veta."
Efter det hade jag många tankar i mitt huvud. Hur skulle jag be rätta vad jag hade fått veta 
utan att göra henne helt förskräckt? Bud skapet jag fått från hennes döde man var inte att ta miste 
på. Det va tydligt och jag måste ge henne det så fort som möjligt.
Nästa dag ringde jag min väninna och bad henne komma hem tu mig så att vi fick prata om 
det jag hade att berätta för henne. Hon va mycket spänd på vad jag hade att säga. Jag sa: 
"Hemma hos dig fici vi ju besök och det var från andevärlden. Det var din man som kon för att 
hjälpa dig. Han gör detta av kärlek till dig, men det kanske äsvårt för dig att förstå. Bli inte rädd 
nu, men din man vill inte att ds ska gå igenom en sorg och förlust till, för du skulle inte orka de 
igen."

"Vad menar han?" frågade min väninna.
"Det han vill säga till dig är att din nye vän kommer att dö snart han har inte långt kvar att 
leva ... så illa är det."


Min väninna blev alldeles grå i ansiktet och så sa hon upprört:
"Ska han dö?!"
"Ja, och din man vill inte att du ska behöva gå igenom en så stor sorg igen. Han vill att du 
ska avsluta denna bekantskap innan du blir för engagerad."
"Jag skulle aldrig orka gå igenom en förlust till", sa min väninna dämpat. Hon tittade ner i 
golvet, och vi tog varandras händer och tittade en kort stund på varandra. Jag såg en tår trilla 
nerför hennes kind.
"Din man älskar dig så mycket, och han ville få dig att lyssna på honom innan det är för 
sent. Jag hoppas att du förstår det."

Min väninna försökte flera gånger att avsluta den nya relationen, men det var inte så lätt för 
henne. Ett par månader efter beskedet från hennes döde man berättade hennes nye vän att han 
inte mådde så bra och att hans hosta kändes så besvärlig. Efter det avslutade min väninna 
relationen tvärt eftersom hon blev så rädd för vad som skulle ske. Och det blev en väldigt jobbig 
tid för dem båda.

Min väninna drog sig mer och mer tillbaka från den här mannen och de hade bara sporadisk 
telefonkontakt emellanåt.
Vi pratade mycket om vad som skulle komma att ske framöver och jag sa till henne: "Jag 
känner att din vän snart kommer att 'flytta hem' till andra sidan, för han är allvarligt sjuk ... jag 
vet det."

Ett kort tag därefter fick min väninna reda på att hennes vän hade obotlig cancer i ett långt 
framskridet stadium. Det var ett väldigt tungt besked att få för min väninna. Hon tog kontakt 
med hans vuxna barn och förklarade sin egen situation och varför hon inte hade kraften att finnas 
nära i denna svåra tid. De förstod att hon inte var färdig med sin sorg sedan tidigare och att hon 
inte hade någon kraft att vara stark inför honom.
Hon hade många tankar runt sin make i andevärlden som ville skona henne från sorgen och 
smärtan. Han förmedlade kärlek och styrka till henne, även om hon inte hade kraften att finnas 
kvar vid sin väns sida när han en kort tid därefter gick bort.





KAPITEL 25

EVIGA BAND



Jag kontaktades en gång av en familj som ville att jag skulle besöka dem för att de upplevde 
så mycket märkliga saker i sitt hem. Men de visste inte riktigt om det verkligen spökade eller om 
de bara inbillade sig.
Det var Monica, mamman i familjen, som bett mig komma. Hon hade en stark känsla av att 
de inte var ensamma i huset. Även de två barnen hade berättat att de kände sig ängsliga och hade 
svårt att sova ensamma på sina rum. Den yngsta flickan var mörkrädd, och hon tyckte också att 
det hände underliga saker runt henne. Sonen som var början på tonåren hade upplevt att någon 
stod vid hans säng, och ibland kunde han känna hur någon rörde vid honom. Pappan i familjen 
tyckte inte att han hade märkt så mycket, han var ganska oberörd.
När jag kommer in i huset går jag först runt lite för att känna om jag förnimmer någon 
andlig närvaro. Ganska snart känner jag att vi inte är ensamma huset, utan jag upplever starkt 
en yngre kvinna som finns med oss. Hennes närvaro är tydlig och jag känner att hon har starka 
band till Monica och familjen. Jag känner att kvinnan vill ha kontakt, ser att hon är blond och 
väldigt söt och upplever en oerhörd värme och kärlek i rummet där vi står.
Monica säger att det absolut måste vara hennes syster jag beskriver; det stämmer så väl in på 
hur hon såg ut.

Jag kommunicerar med Monicas syster Annika, som hon hette. Så säger jag: "Ni måste göra 
någonting åt telefonen här, det är vad jag hör från andevärlden."
"Den fungerar inte", säger Monica.
I min kontakt med systern upplever jag en kvävande känsla, det känns som om jag inte får 
luft och kvävs, och det är Annika som ger mig den känslan. Och hon visar mig att hon har sjunkit 
i vatten, att hon suttit fast och att det gick väldigt fort.
"Det stämmer", säger Monica. "Annika satt fast i en bil som sjönk till botten i en 
hamnbassäng, det var så hon dog."
Jag får hjärtklappning och känner att hon varit mycket rädd innan hon gick över till andra 
sidan. Jag känner att jag måste sitta ner, för jag känner att Annika vill kommunicera. Så hör jag 
henne säga: "Mörk man tog mig hit till annat land... kort tid."

Annika hade precis flyttat tillsammans med en mörkhårig man till hans hem i Spanien, 
berättade Monica, och det blev verkligen en kort tid de fick tillsammans innan olyckan hände.
Jag hör i mitt inre att Annika säger: "London, London, viktigt hur jag ser uL"
Monica berättar att Annika bodde i London innan hon flyttade till Spanien och att hon alltid 
var snyggt klädd. Det var viktigt för henne hur hon såg ut.

Annika kommunicerar med mig och säger att hon inte hade några barn men att hon önskade 
sig det. Hon hade stora ambitioner att förändra sitt liv och säger "flytt". Hon berättar att hon 
har det bra men är orolig för pappa och hans ben." Min syster arbetar för mycket", säger 
Annika, och så pratar hon om Monicas rygg: "Var rädd om dig, Monica."
Monica berättar att Annika inte hade några barn, men det var en stark önskan hos henne att 
få barn. Pappan hade haft problem med ett ben, han fick en blodpropp där. Och det visade sig 
senare att Monica fick ett akut ryggskott efter att jag hade varit i huset. Monica fick åka
in till sjukhuset där de påbörjade en medicinsk behandling som varade i sex månader; och 
Monica har fortfarande problem.

Annika fortsätter och säger plötsligt: "Anders, trauma runt hans död!"
Monica berättar att Annikas första stora förälskelse hette Anders, och berättar att Anders 
tragiskt omkom i en bilolycka på väg till en släktings begravning. Annika hade svårt att komma 
över hans död.
Annika säger att hon inte får kontakt med sin mamma och det är hon ledsen över.
Monica säger att det beror på att mamman är rädd för att få se Annika.
Annika visar mig att Monica klipper i tyg som hon har satt på möbler.
Monica skrattar: "Jag har klätt om stolar som jag tyckte skulle fräschas upp!"
Annika säger att det är oro och problem runt Monicas son. Han har mycket rädslor och är 
sårbar, och han är väldigt öppen. Men han kommer att släppa rädslorna, säger hon. Annika 
visar mig siffran sju och så säger hon: "Skolan, då blir allting bra!"


Monica berättar att sonen har lidit av panikångest sedan han var liten, då han hade satt en bit 
gurka i halsen och höll på att kvävas. I många år åkte han in och ut på sjukhus eftersom han inte 
vågade svälja, inte ens sin egen saliv. Han åt inte och fick ligga med dropp. Nu har han släppt det 
och är frisk igen, och det vände efter att han började årskurs sju i skolan. Nu går han i åttan och 
är självständig och duktig och en mycket ambitiös kille.
Annika är mycket kommunikativ och har mycket som hon vill uttrycka till sin syster. Hon 
visar en resväska och så skrattar hon lite ironiskt när hon säger: "Packar ni? Ska ni åka eller 
inte?"


Monica berättar att de hade planerat en dykresa till Maldiverna som skulle vara i två 
månader; men efter mitt besök ramlade dottern och bröt benet, så resan blev aldrig av. Det var 
flera vänner som varit med på resan som efter att de kommit hem berättade att allt varit ett kaos: 
avloppet gick rakt ut i vattnet och det hade regnat hela tiden. "Så detvar nog inte meningen att vi 
skulle dit", säger Monica. "Det var nog därför Annika skrattade lite ironiskt när hon frågade om 
vi skulle åka eller inte."
Annika säger helt plötsligt "Tjugofem", och så visar hon mig en plånbok med ett kort av 
henne själv.
"Annika var tjugofem år när hon dog. I min plånbok har jag ett foto av Annika. Det fotot låg 
i Annikas plånbok när hon drunknade, så det är vattenskadat men fint ändå", säger Monica.
Under vårt samtal ringer telefonen. Monica går och svarar; men det finns ingen där och på 
nummerpresentationen syns det inget telefonnummer.


Jag har en bandspelare på som bandar allting som sägs. Bandspelaren lever sitt eget liv: den 
stannar med jämna mellanrum och så startar den själv igen, vilket aldrig hänt förut. Vi skrattar 
lite åt hela situationen eftersom Annikas närvaro är så stark att både jag och Monica en stund får 
svårt att fokusera på annat än det som sker omkring oss.
Annika säger: "Alicia var vacker."
Alicia var hennes spanska väninna som satt bredvid Annika i bilen när de drunknade. Det är 
helt otroligt att hon säger hennes namn så tydligt. Monica blir tagen av allt som bekräftar att det 
verkligen är hennes syster som är med oss i den här stunden.
Annika visar mig en bukett med rosa rosor och en bild av en gravplats, och så ser jag siffran 
sjutton.

"Blommorna är den bukett rosa rosor som vi placerade på Annikas gravplats, och siffran 
sjutton måste vara den dagen hon dog ... hon dog den 17 januari 1985", bekräftar Monica.
Jag hör Annika säga: "Pappa... men han förstar inte.
"På sista tiden har pappa sett Annika när hon står vid köksdörren", säger Monica, "och då 
blir mamma rädd och stänger dörren! Men pappa kan inte förstå varför hon blir rädd."
Plötsligt känner jag en stark piplukt. Jag ser en äldre man från andevärlden som sitter i en 
vilfåtölj och röker pipa, och jag känner att han är mycket kärleksfull och kreativ. Jag ser också 
att han har mycket speciella hände,; och jag känner att han haft mycket idéer när han levde. Han 
visar att hans hem varit mycket fint och så hör jag i mitt inre att han säger: "Kom så går vi ner 
och dricker kaffe!" Och så känner jag mig väldigt glad och upprymd.

"Min morfar rökte pipa, han var mycket kreativ och han byggde fågelholkar. Han hade ett 
vackert hem med många fina saker! Och han älskade att dricka kaffe", säger Monica och skrattar. 
"Jag känner igen honom på beskrivningen. Det är han, det känner jag!"
Monica sätter på kaffe, för det var ju det morfar ville. Under tiden vattnet kokar går jag runt 
lite. Jag upplever att jag har både Annika och morfadern med mig från andevärlden.
Jag står utanför toaletten då jag hör Annika säga med klar och upprörd stämma: "Ni måste 
göra något åt problemet, annars kommer ni att bli sjuka! Där inne är det problem, en katastrof"' 
Och så visar hon mig badrummet.

Jag frågar: "Monica, vad det är för problem? Är det mögel ni har badrummet?"
"Nej", svarar Monica. "Vi har inte problem med någonting badrummet, och något mögel har 
vi aldrig känt av." Det var märkligt, tänker jag. Jag undrar vad Annika menar. Det är inget jag 
förstår nu, men det kanske visar sig med tiden.
Vi sätter oss vid köksbordet och dricker kaffe. Monica säger att hon känner sig omtumlad 
och lycklig av sin systers och morfars närvaro. Hon tycker det känns bra att veta vilka som finns 
omkring familjen, och att de fått en förklaring på varför de upplevt olika saker som de inte 
kunnat förstå. Och Monicas son tycker det känns skönt att veta att det inte är något farligt, det 
som händer i huset, att han kan vara lugn nu.
*
Ett kort tag efter mitt besök hos familjen började det lukta konstigt huset och de tillkallade 
hjälp för att undersöka vad det var som luktade illa. Det visade sig att det hade varit en stor 
vattenskada och att hela huset möglat på vissa ställen. Värst var det i badrummet som Annika 
hade pekat på. Huset fick totalrenoveras: samtliga golv behövde brytas upp, väggarna plockades 
ner och värmefläktar fick stå på i hela huset så att det fick torka. Hela familjen var tvungen att 
under sex månaders tid bo på vandrarhem, där det för övrigt spökade otroligt mycket ...
"Detta var en mycket jobbig tid", säger Monica, "men vi passade på att bygga om hela huset. 
Vi klädde det med vit plastpanel och det fick stora fönster med utsikt över havet precis som 
Annika hade sagt. Min man, som tidigare inte trott på spöken och paranormala händelser; har 
ändrat uppfattning, och han har själv upplevt en del saker som skrämt honom på vandrarhemmet 
där vi bodde i sex månader.

Annikas budskap om att vi skulle bli sjuka om vi inte gjorde något åt badrummet har skakat 
om min man ordentligt, för ingen kunde ana att det var något allvarligt fel på huset. Ingen hade 
känt någon dålig lukt eller märkt av några andra problem tidigare."
Monica berättar senare för mig om sin döda syster Annika och hennes liv fram till den dagen 
hon oväntat och tragiskt gick bort:
"Annika var en mycket beskyddande storasyster. Hon var en levnadsglad tjej som det alltid 
hände saker omkring. Hon var nyfiken och ville tidigt iväg ut i världen. Hon hann med att bo i 
både Grekland, Tyskland och England. Sista tiden levde hon i Spanien tillsammans med sin 
pojkvän som hon träffat i London när hon bodde där. Hon var en riktig globetrotter och tyckte 
om att resa", säger Monica och berättar att pojkvännen var affärsman och bodde i Spanien. Han 
var svensk men hade sitt företag där. Han köpte en restaurang till Annika i Spanien som hon 
skulle driva, och meningen var att Monica skulle flytta ner och arbeta där för sin syster.
Hösten 1984 flyttade Annika till Spanien. Hon inredde och handlade möbler till sitt nya 
vackra hem, och hon såg fram emot att få börja arbeta på sin redan välkända restaurang.
Som närmsta granne hade Annika och hennes pojkvän Sean Connery, känd bland annat för 
rollen som James Bond. Kvällarna tillbringade de ofta tillsammans med Sean Connery och 
spelade poker.


Annika reste tillbaka till London för att avsluta det sista hon hade kvar att göra där. När hon 
senare skulle flyga tillbaka till Spanien hade hennes pojkvän och Sean Connery spelat poker. 
Den som vann skulle få åka och hämta Annika på flygplatsen. Sean Connery vann och han stod 
och väntade på henne på flygplatsen redan samma kväll. Nästa dag stod det i tidningen att Sean 
hade en ny älskarinna! Annika var otroligt söt och charmade hela sin omgivning med sin 
utstrålning och värme.
En kväll ringde Annika hem till sin mamma från en restaurang där hon var med sin pojkvän 
och sin väninna Alicia. Då frågade mamman: "Du är väl lycklig nu?"
"Ja, mamma, jag är lyckligast i hela världen! Allt är perfekt", svarade Annika.

Efter restaurangbesöket gick alla tre tillsammans ut till bilen som stod parkerad i en väldigt 
brant backe. Men pojkvännen hade glömt någonting inne på restaurangen och sa till Annika och 
Alicia att gå till bilen så skulle han strax komma efter. Annika fick bilnycklarna och startade den 
stora Jaguaren som hon var van vid att köra. Annika älskade att köra bil och var en duktig 
bilförare. Nedanför den branta backen fanns inget stopp vid kajkanten och det var långt ner till 
vattnet. Ingen vet riktigt vad som hände efter att Annika och Alicia satte sig i bilen.
När pojkvännen kom tillbaka ut på gatan såg han en stor folksamling vid kajen. Han sprang 
dit och då såg han Jaguarens strålkastare lysa mot honom från havets botten - han kände igen 
lamporna på sin bil! Vattnet var åtta meter djupt i hamnbassängen och människor omkring dök i 
för att försöka rädda Alicia och Annika,
men bilen måste ha sjunkit väldigt snabbt. När bilen bärgades satt Annika i baksätet. Rutorna på 
bilen var öppnade, och både hon och Alicia vär döda.

På senare år har Monica själv hört Annika ropa hennes namn. I början kändes det obehagligt 
och hjärtat skenade, berättar hon.
"Men nu känns det så tryggt att veta att min älskade storasyster finns här... för utan hennes 
beskydd hade vi blivit sjuka av möglet", säger Monica.




KAPITEL 26

MITT INRE GULD


Rösten från andra sidan hördes klart och tydligt. Den kom med ett budskap till mig. Det var 
upplyftande och jag fylldes av en otrolis ödmjukhet inför det som jag uppfattade som ett högt 
andligt väsen som talade till mig. Rösten från den andra dimensionen talade med djup stämma, 
det lät som en man. Som jag uppfattade det representerade detta andeväsen en större grupp av 
guider i det allra högsta rådet. De gav mig tydliga och konkreta besked. Och allting gick väldigt 
fort.


De välkomnade mig till världen av visdom och vetande. De använde mig som en kanal ner 
till vår Jord för att förmedla sin information. Rösten uppmanade mig att ta denna information 
seriöst, och detta skulle bara vara början på den information som jag skulle få ta del av.
Jag kände direkt att detta var en energi som jag haft kontakt med långt tidigare. Det var vid 
ett tillfälle då jag befann mig i Nordnorge på en resa där jag tillsammans med ett annat medium 
var med om en kanalisering och där jag blev invigd i ett slags kosmisk tillhörighet med denna 
högre makt.
Stämman från andra sidan uppmanade mig att lyssna noga, för detta budskap skulle inte 
kunna framföras igen. Deras budskap skulle ge mig information om Jordens väl bevarade källor; 
och denna information skulle kunna förändra världen.


Det finns massor av oupptäckt guld i Australien, rent guld. Rösten talade om Jordens 
energier och tillgångar som ännu är outnyttjade. Guldet finns i ett stort berg med en 
pyramidliknande form; inne i berget finns svaret. Stämman berättade om en otrolig hetta och 
värme som denna energi skulle avge, och jag skulle kunna känna den. Inne i detta stora berg 
skulle hettan vara intensiv, och jag fick känslan av att den otroliga hettan bränns. Världen är rik 
på guld och andra energikällor som vi ännu inte har upptäckt, fick jag som budskap. Allting gick 
så snabbt och jag hann precis skriva ner budskapet på ett papper som jag hade framför mig.
Den första bilden, som kom direkt efter min kontakt med stämman från det högsta, var en 
bild av Ayers Rock i Australien. Det är en klippa som ligger mitt i öknen, där de australiensiska 
urinnevånarna ab6riginerna lever. Ayers Rock, eller Urulu som det ursprungliga namnet är på 
klippan, är omtalat, för enligt aboriginerna lever deras förfäders ande Kuniya inne i berget, och 
styrkan och kraften kommer inifrån berget. Jag har läst att denna plats har en mycket stark 
energi, och ända fram till 1960 var det få som kände till klippan. Klippan drar till sig blixtar som 
en magnet, och flera människor som har besökt klippan har dött av den starka blixten.
Klippan har ingen pyramidliknande form, men det sägs att den är gigantiskt stor under 
Jordens yta. Bara framtiden kan utvisa om guldet finns där.
Rösten från andra sidan tackade för min uppmärksamhet, och sa att jag kommer få nya 
budskap som ska vägleda mig i mitt uppdrag som andlig informatör och som jag ska sprida 
vidare för att berika världen...






KAPITEL 27

FRÄGOR OCH SVAR



Här kommer svar på några frågor som jag vet att många undrar över:

1. Du säger att du är både synsk och medial. Vad menas med de begreppen och vilken är 
skillnaden mellan dem?
Att vara synsk innebär att kunna se sådant som inträffat och sådant som kommer att ske, 
medan att vara medial är att vara en kanal till andevärlden som kan ta emot budskap från andra 
sidan.

2. Hur har ditt eget sociala liv påverkats av din vetskap? Min vetskap kommer från min 
sociala och andliga utveckling, och mitt sociala liv har förändrats mycket eftersom jag numera 
har tillit till min intuition, och de val jag gör utgår hela tiden från det.

3. När du mött någon med problem eller smärta, någon som är ledsen, har du svårt att skaka 
av dig den känslan då?
Om det är någon som mår dåligt och är ledsen tar jag det väldigt starkt till mig. Jag skakar 
inte av mig känslan, utan jag ger nästan alltid healing omedvetet till den jag mött. Men sedan går 
jag vidare.


4. Hur kan du hjälpa mig och andra rent praktiskt?
Jag kan vägleda dig genom att berätta vad du ska tänka på och förändra i ditt liv så att det 
blir rätt för dig.

5. När det är mycket folk i närheten, hur kan du då stänga av eller sortera?
Jag bestämmer mig för det och då stänger jag mitt sjunde chakra. När jag inte vill se eller bli 
sedd använder jag alltid glasögon med mörkt glas. Det fungerar perfekt.
11. Kan man lära känna guiden som en person eller ett väsen? Ja, det kan man, men man 
måste fokusera på tilliten till sitt intuitiva jag, och genom det skapa en väldigt stark och nära 
andlig relation till sin guide.

12. Har alla ett uppdrag?
Ja, alla har vi olika livsuppgifter; men vi måste söka dem själva. Det ingår i vår individuella 
utveckling och vårt lärande. Det är viktigt att vi lär oss att lyssna inåt för att kunna utvecklas och 
få vägledning livet.
6. Kan du förmedla budskap mellan de döda och de levande? På båda hållen?
Ja, det kan jag. Men det är bara budskapen från andevärlden som jag förmedlar och inte 
tvärtom.

7. Vi kan inte se de döda - kan de se oss och veta vad vi tänker? Ja, de döda ser oss. De ser 
inte vad vi tänker; men dina tankar tas emot i Universum av olika mottagare, och det är därför 
som det är viktigt vad vi tänker.

8. Mla människor som lever på Jorden nu, har de levt tidigare liv? Alla människor på Jorden 
har levt ett tidigare liv, men en del har levt många tidigare liv och har en gammal själ.

9. Vem bestämmer när man ska återfödas?
Det är det högre rådet, det vill säga de högre ljusguiderna - mästarna - som i samråd med 
den döde bestämmer när man ska återfödas igen.

10. Har alla människor en guide? Kan man ha flera guider? Alla har en eller flera guider; 
men man har bara en personlig guide.
13. Finns det en mening med allt som sker; och sker allt för att vi ska lära oss något?
Ja, på sätt och vis, men det är svårt att säga konkret att så är det. Ofta sker det saker i våra liv 
som vi inte just då kan förstå varför de händer. Men senare kanske vi kan vända på saker och 
ting, och se att det kom någonting bra ur det som vi skulle lära oss för att kunna gå vidare med 
våra liv.

14. Men finns det verkligen en mening, till exempel när ett barn dör?
I våra tankar och vårt förnuft finns det ingen mening med att ett barn dör. Men det finns 
saker och ting som ligger som svar i Universums högre medvetande som vi inte alltid har 
tillgång till. Barnets död kan bero på flera olika omständigheter.

15. Du skriver om att du ska föra andarna till "andra sidan". Men om de är döda finns de väl 
redan på andra sidan?
De andar som är kvar i vår dimension har inte gått över till andra sidan, fastän de är fysiskt 
döda. De tror att de fortfarande lever och det är det som skapar problem. De är de andarna man 
kallar för spöken, för de har förmågan att både höras och ibland även synas på olika sätt. Min 
uppgift som medium är att hjälpa andarna över till den andliga dimensionen på andra sidan. I 
mitt inre visar jag vägen mot ljuset, och när andarna släpper taget går de över till andra sidan.

16. Hur lång tid brukar det ta innan de andar som inte blir spöken går över till andra sidan?
Det brukar ta ungefär ett år innan den dödes själ släpper taget om sina nära och kära och kan 
gå vidare till den andliga dimensionen där jag kan kommunicera med den som ett andligt väsen.

17. Hur kommer Gud in i bilden?
För mig är Gud samlingsnamnet för den högre kraften och intelligensen.

18. Vad är "himlen"?
Himlen är en högre dimension av vår existens. Den är obegränsad och evig.

19. Tycker du inte det är konstigt att det svävar omkring en massa andar?
Nej, men detta att andarna kan anta en fysisk form, att vi har armar och ben, ögon att se med 
och öron att höra med, det är konstigt, tycker jag!

20. Är du aldrig rädd för spöken?
Nej, jag är inte rädd, men däremot kan jag någon gång känna obehag innan jag vet vem jag 
är i kontakt med. Spöken har ju olika "personligheter" och karaktärer och vissa är mindre 
trevliga. Man kan ju känna obehag när man möter en okänd fysisk person på gatan också, så det 
är ingen skillnad egentligen.

21. Är din förmåga enbart positiv eller är det slitsamt att vara ett medium?
För det mesta är det positivt. Det som är positivt är ju att jag kan hjälpa både människor och 
andar som vill ha kontakt eller hjälp på ett eller annat sätt. Det enda som kan vara slitsamt är att 
hela tiden uppleva att hur mycket jag än försöker ge av mig självs så upptäcker jas att strömmen 
av brev och telefonsamtal inte avtar; och jag blir ofta stoppad av människor på gatan som vill 
berätta hela sin livshistoria och få hjälp. Jag har lärt mig att begränsa mig och sätta stopp efter-
som jag förbrukar mycket energi, och det är viktigt att ha en inre balans och harmoni för att 
kunna hjälpa andra. Men jag tycker det är väldigt givande, och jag känner en enorm glädje över 
att få arbeta med det som jag vill och som jag också har blivit kallad till.

22. Kan du märka om någon person som säger sig vara medial bara är en bluff?
Ja, det kan jag göra. Eftersom jag själv tar in det väldigt starkt känner jag när det inte är en 
öppen kanal till det högre planet. Jag kan uppleva hur den "mediala" personen då hela tiden 
försöker fånga upp ledtrådar från sin omgivning, och det är bara pinsamt och framförallt ledsamt 
för oss som är seriösa medier.

23. Hur kan man veta om det är ett seriöst medium man är i kontakt med?
Det finns bara ett sätt, som jag ser det, och det är att prova sig fram. Du måste ju kunna 
förstå vad mediet levererar till dig, känna igen beskrivningen på den som mediet är i kontakt med 
på andra sidan. Du måste bilda dig en egen uppfattning, helt enkelt.

24. Är en själ som blir född för första gången "dummare" än en själ som får sin sjätte chans?
Nej, inte dummare, men den har inte den andliga kunskapen. Intellektet finns där; men inte 
andligheten på samma sätt som en själ som har gjort några rundor i det fysiska livets hårda skola. 
Jag märker med en gång om jag träffar en person med en gammal själ som har mycket kunskap.

25. Träffas man i himlen igen om man har älskat varandra? Vi möter dem som stått oss nära 
i livet på andra sidan igen, men det är ju så att vi har levt flera tidigare liv och vi möter även de 
andarna igen och igen. Så även om du är singel nu och lever ensam i resten av livet så kommer 
du att möta dina tidigare kärlekar från forna liv. Så kärleken är evig.




EPILOG.

Vad har Universum för plan? Vilken mystik och spänning ryms i universums gudomliga 
hemligheter? Vi människor söker svaren på våra frågor om vår existens, om meningen med våra 
liv och om livet efter detta. Vi strävar efter mer kunskap och vill få vägledning från högre. Hela 
tiden får vi bevis för att den högre kraften är mäktig. I visar oss på olika sätt vår sårbarhet men 
också vår styrka och kra För mig är kontakten med andevärlden och det högre som att läsa en 
spännande bok ur ett magiskt bibliotek: när man har läst det första kapitlet vill man veta 
fortsättningen. Ju mer man läser; desto inti santare blir det, och ju mer man lär sig, desto mer kan 
man lägga det kända.
Livet är en spännande resa mot det okända. Varje dag är en ny och en ny erfarenhet och 
upplevelse att ta till sig. Jag tycker dei spännande, jag vet att jag kommer få uppleva mycket i 
min kont med andra sidan, och Shin, min andlige guide, visar mig vägen fr mot det okända. Det 
jag skriver idag är historia imorgon, och imorgon är en ny dag. Universums bok har inget slut, 
den är evigt på ende, och jag ser med spänning fram emot nästa avsnitt i mitt liv. Resan in i det 
okända går vidare.
Jag är tacksam för all hjälp jag får från Universum. Jag ser det som att jag tillhör 
markpersonalen och är ett verktyg för det högre och stora vetandet som vägleder mig och hjälper 
mig när jag behöver det.
TACK!