KOLLEGAEN VAR EN ROM-MANN!!

Norsk/dansk/svensk (under/nederst) innledning til boken UFOCONTACT FROM KOLDAS.

INNLEDNING

Hidtil har det set ud, som om det kun er i lande langt herfra, at man kan opleve at træffe kontaktpersoner - mennesker her på Jorden, der har kontakt med folk udefra, altså rummennesker, men efter hvad vi nu ved, må der også være en del her i Sydafrika.

et tenkt bilde av KOLDAS-skipet ved stranden utenfor Durban i SydAfrika der Edvin og "Georg" fisket da skipet kom inn for å hente "Georg" en dag tidlig på 60-tallet.

Jeg skal her fortælle om en af disse kontaktpersoner, som jeg har haft den lykke at møde, og efter at jeg omhyggeligt har undersøgt kendsgerningerne omkring denne spændende kontakt, vil jeg nu berette herom, så man selv kan tage stilling til denne fantastiske historie.

Af innlysende grund er jeg nødt til at tilbageholde kontaktpersonens identitet, men her følger hans egne ord:

 

 

MØDET MED "GEORGE"

Det begyndte altsammen i 1960 på et tidspunkt, da firmaet, hvor jeg arbejdede, manglede en radiotekniker. Der var en, der svarede på annnoncen, som mit firma havde sat i den lokale avis. Jeg så ham første gang, da han gik omkring sammen med en direktør, der viste ham fabriken og introducerede ham til nogle af os i afdelingen. Der blev sagt, at han skulle starte ved begyndelse af den følgende måned.

Da vi arbejdede i samme afdeling og var på samme kontor, kom vi til at kende hinanden temmelig godt, idet vi begge også førte tilsyn med den samme sektion af fabriken. Hans navn var George, og vi kom efterhånden på en venskabelig fod. Han boede på et hotel, og da jeg selv boede i udkanten af byen, plejede jeg at køre forbi dette hotel og tage ham med på min motorcykel. Så begyndte vi at gå ud sammen og være sammen i weekenderne. Han sagde, han var fra Johannesburg.

Vi så ret meget til hinanden og tog ofte ud for at fiske. Da var det, at han for alvor begyndte at "arbejde" med mig. En aften, da vi var på Patterson-stranden, så vi et lys på himlen. Det var det, der bragte emnet på tale. Jeg bemærkede til George, at jeg tænkte på, om lyset mon var en sputnik eller et UFO, og han spurgte mig så om min mening om UFOer, mennesker fra andre verdener o.s.v. Jeg svarede, at det havde jeg ikke tænkt meget over, men efter min mening måtte der være liv et eller andet sted derude. Fra det tidspunkt bragte han gradvis emnet om liv i rummet på tale. Han spurgte ofte, om jeg troede, der kunne være liv på Venus eller i andre solsystemer, og da jeg havde vænnet mig til idéen om liv i det ydre rum, gav han mig bevis derfor.

Han henviste historiske begivenheder, pyramiderne, det gamle Ægypten, Faraonerne o.s.v. Jeg tror, det tog ham omkring otte måneder virkelig at overbevise mig. Så sagde han en dag, at han ville give mig afgørende bevis for, at ikke alle lys på himlen var sputniker'. Og så gjorde vi os klar til at tage ud at fiske igen på det samme sted en lørdag aften.

George plejede at låne mine fiskestænger, for han havde ikke selv noget udstyr. Da jeg hentede ham den aften, lagde jeg mærke til, at han havde en lædertaske med, og jeg spurgte ham, hvad der var i den. Han sagde, at det var noget, vi kunne spise, så jeg sagde ikke mere, og vi tog afsted.

Da vi kom til Fatterson-stranden, var der ret mange mennesker på stedet, men omkring kl. 2 om natten var vi de eneste der var tilbage. George sagde, at nu ville han bevise noget for mig. Jeg tændte min lommelygte, han åbnede lædertasken, og jeg så, at det var et instrument. Jeg fik senere at vide, at det var et instrument, som "de" bruger, når de taler sammen, et instrument, som kan forstærke telepatiske budskaber. Der sad en teleskopisk antenne på instrumentet, og han trak denne frem. Antennen var ret usædvanlig, idet der bestod af to lodrette stænger, der øverst oppe var forbundet med en vandret del, der gav den form som et omvendt U. Den var knap halvanden meter i sin fulde højde.

George begyndte nu at tale ind i instrumentet på et mærkligt sprog, som jeg aldrig havde hørt før. Godt en halv time senere viste der sig et lys over havet. Det korn hen over høfden og bevægede sig langs mod kysten. Det kom lige heri over os, hvor det standsede. Lyset var et rumskib, tilkaldt af det instrument, som George stod med på stranden. Det ud-sendte et blå-hvidt, konstant lys. Derefter dannede dette "1ys" ved en manøvre i luften et kors med en cirkel omkring. Så talte George igen ind i instrumentet, og jeg blev meget overrasket over at høre en stemme, der svarede på engelsk, idet den henvendte sig til mig! Stemmen sagde, at den tilhørte kaptajnen på det rumskib over os. Han beskrev de manøvrer, han netop havde udført og angav højden. kapteinen sagde derpå, at han ville vise mig, hvad der skete, når et rumskib accelererer op til sit maksimum, og at jeg skulle lytte meget intenst. Før han tog afsted, fortalte han også, hvem George var, og at han var kommet i den særlige mission at finde en eller anden, der var egnet og villig til at danne en gruppe af interesserte mennesker. George ville fortelle mig nøjagtig, hvad hans mission var, og hvad min skulle være, hvis jeg var villig til at acceptere.

Rumskibet tog deréfter afsted, og George og jeg så det forsvinde som et lysglimt, hvorefter vi hørte braget fra accelerationen, der overdøvede brændingens brusen.

Fra da af skete alting med stormskridt. George blev hos os i to år. I den tid gennemgik han systematisk enhver informasjonskilde i Durban, biblioteker, museer, kirker. Der var ikke en eneste kirke i Durban, han ikke nådde. Vi var med til mange møder og også nogle få spiritualistiske møder." Han var ivrig efter at få kendskab til vore forskjellige religioner, og 'hva' det var præsterne fortalte deres menigheder. Han udtrykte aldrig sin personlige mening om de forskellige sekter, og han sagde, at han aldrig ville kritisere vor form for tilbedelse. Men det var en del ting, han plejede at ryste på hovedet ad, såsom: lovløshed, slagsmål, stridigheter, drukkenskab o.s.v.

Efter to år sagde George, at nu var det tid for ham at vende tilbage.

 

AFSKEDEN

I påsken 1962 kørte jeg George op til Richards Bay, og da vi var kommet derhen, sagde han til mig, at vi skulle blive på stranden til kl.10 om aftenen. Han syntes at kende stranden temmelig godt og udpegede nogle klipper, hvor mødet med rumskibet skulle finde sted om aftenen, når det var lavvande. Da ville stranden være meget bredere og med plads nok til, at et rumskib kunne lande der.

Vi tilbragte resten af dagen med at fiske, og da aftenen kom, befandt vi os på stranden på det aftalte sted. George havde 2 kufferter og lædertasken med instrumentet med sig. Han talte igen ind i instrumentet, som han havde gjort tidligere, og det varede ikke længe, før et lys nærmede sig ude fra havet. George sagde derpå, at jeg skulle gå så langt væk som muligt hen imod siden af sandbankerne. Han var i sin blå uniform, der lignede en stramtsiddende kravledragt. Den var lavet af et særligt materiale, der beskyttede ham mod visse bestrålinger.. Da jeg ikke havde en sådan beskyttelse, var jeg nødt til at gå så langt bort som muligt. Vi gav hinanden hånden, og han sagde farvel og tilføjede, at han skulle være væk et stykke tid, men at vi ville ses igen. 

Rumskibet var meget stort, vel 50 meter i diameter, og diskosformet med en kuppel på toppen, hvori der var store observationsvinduer, gennem hvilke et strålende hvidt lys skinnede. Jeg kunne se en skikkelse i et af dem. Rumskibet landede på stranden med en skrabende lyd mod småstenene. Det var knap nok landet, før det løftede sig igen, idet en rund søjle skød sig ud fra bunden af det. Denne syntes at skubbe hele fartøjet opad og viste sig at være en elevatorskakt med skydedøre ved bunden. George tog sine kufferter og tasken med instrumentet og gik gennem døren ind i elevatoren, som ville føre ham op til skibet. Da døren var lukket, blev søjlen trukket. op i rumskibet, som da igen stod på stranden. Kort efter løftede det sig og bevægede sig ud over havet, steg derefter hastigt og var snart ude af syne.

Således tog George afsted. Men før han rejste, lærte han mig, hvorledes man meddeler sig ved hjælp af telepati, og på den måde har jeg været i forbindelse med ham lige siden."

(RØ-kommentar: Dette er en forenkling av historien slik den fortelles i boken om disse kontakter. For det som skjedde før Georg dro, var at han bygde om en radiomottaker som skulle tjene som kommunikasjonsredskap mellom dem. Og gjennom denne radio ble det formidlet flere hundre timer med samtaler og forklaringer - bl.a. om livet på Koldas. Men etter hvert kom denne kontakten myndighetene for øre og politiet ankom og beslagla radioen. Og det var etter at denne var tatt fra Edwin - som kontaktpersonen i Durban het - at de gradvis oppøvde hans evne til å snakke med dem telepatisk. Alt dette inkl en god del illustrasjoner er gjengitt i boken UFOCONTACT FROM KOLDAS - som var tittelen på den engelske utgaven som Wendelle Stevens fikk utgitt tidlig på 80tallet i USA - men boken er nå utsolgt, men finnes på internettlinken her.)

 

 

EFTERSKRIFT

Dette var historien om, hvad der skete med denne kontaktperson, men jeg vil føre den videre ved at fortælle om de seneste hændelser.

Fornylig blev jeg bedt om at være tilstede, da George endnu engang ville meddele sig telepatisk til vor kontaktperson. George sagde i sit budskab, at han gerne ville meddele sig til gruppen, og at vi også i fremtiden ville få yderligere meddelelser fra andre rumskibskaptajner. Disse skulle optages på bånd, så alle gruppens medlemmer kunne høre dem.

Vore rumvenner sluttede sædvanligvis deres meddelelser med følgende hilsen:

Viso Viso Kiata, planet Jorden

Viso Viso Kiata, planet Jorden

Kiata si endo Koldas.

Må Gud lede Jer og vise Jer vejen!

L.Palmer


svensk:

Ett hittills ganska okänt fall med både fysiska kontakt och radiokommunikation är det sydafrikanska fallet Edvin. Trots att det pågått sedan 1960 är det mycket lite känt i UFO-kretsar. Fallet Edvin har dokumenterats av journalisten och ufologen Cynthia Hind, som koordinerar den seriösa UFO-organisationen MUFONs (1) aktiviteter i Afrika. Hon  blev intresserad av fallet 1976, när hennes kollega inom MUFON, ingenjören Carl van Vlierden, lämnade organisationen för att helt ägna sig åt de radiobudskap som Edvin mottog från påstådda utomjordiska intelligenser. Cynthia Hind var och är fortfarande mycket skeptisk till budskapen. Hon för fram teorin att någon hemlig grupp med stora ekonomiska resurser och avancerad teknologi ligger bakom. I sin bok "African Encounters" presenterar hon Edvins berättelse, grundad på flera intervjuer med honom. (2)

Carl van Vlierden

 

Edvin bor med fru och barn i en villa i Pinetown, ca 20 km utanför Durban, Sydafrika. Han är nästan två meter lång, har ett smalt ansikte och mörka, intensiva ögon. Till vardags är han radiotekniker. Som 18-åring arbetade han vid ett stort företag söder om Durban. 1960 anställdes en ny avdelningschef vid namn George. Denne berättade mycket lite om sin bakgrund och levde ensam på ett hotell i Durban. George och Edvin blev snart goda vänner, och de åkte ofta ut och fiskade tillsammans. En kväll såg de ett lysande föremål röra sig över himlen. Därefter började de diskutera flygande tefat och möjligheten av liv på andra planeter. " Jag ska bevisa för dig att alla ljus på himlen inte är satelliter", sade George en tid efter observationen.

 

En varm sommarkväll for de som vanligt ut till fiskeplatsen, men nu hade George en svart läderväska med sig. När alla andra hade lämnat området tog han fram en radiomottagare med en H-formad, ca två meter hög, antenn. Från radion kunde Edvin höra en röst som talade ett okänt språk. Efter en kvart dök ett blålysande föremål upp på himlen. George förklarade att det var ett rymdskepp som mottagit hans meddelande. Strax därefter hördes en engelsktalande röst ur radion. Rösten identifierade sig som Wy-Ora, befälhavare för de rymdskepp som svävade ovanför stranden. De kom från planeten Koldas (sic) och tillhörde en konfederation av planeter.

Wy-Ora förklarade att George var en av dem och att hans  riktiga  namn var Valdar. Hans uppgift på jorden var att finna en lämplig person som kunde  organisera en grupp för att sprida information om varelser från andra planeter. "Om du är intresserad, så skulle vi vilja att du bildade den här gruppen åt oss", sade radiorösten. Farkosten försvann sedan från platsen med en enorm acceleration.

När Edvin lugnat ner sig efter upplevelsen, försökte han förklara för George att han var för ung och okunnig för en så stor uppgift. Men George lugnade honom med att han skulle få all hjälp och allt stöd från konfederationen.

 

Efter avslöjandet att George var av  utomjordisk härkomst, blev Edvin ännu mer fascinerad av sin gode vän. Till utseendet var George lång och kraftig. Han hade ett vackert ansikt med mörka ögon och mörkt hår och såg ut att vara i 35-årsåldern. Edvin imponerades av hans vänlighet och humor. Ett av Georges favorituttryck var att "aldrig oroa sig". George berättade att hans hemplanet, Koldas, tillhörde en konfederation av tolv planeter och att man hoppades att jorden skulle bli den trettonde. Men konfederationen hade inga tankar på att störa jordutvecklingen, även om de var oroliga för våra kärnvapen. Enligt George levde hundratals rymdmänniskor okända på jorden för att studera förhållandena så diskret som möjligt. De levde på jorden i perioder om ett till fem år. Sedan for de åter till sina hemplaneter.

 

När tiden var inne för George att återvända hem, hade Edvin känt honom i två år.  En kväll åkte de ut till Richards Bay utanför Durban, Där George bytte om till en overalliknande dräkt. Han bad Edvin ta skydd bakom en sanddyn för att inte skadas av farkostens strålning. Efter ett känsloladdat avsked på stranden fick Edvin överta den svarta väskan med radion. En diskusformad farkost, ca 50 meter i diameter, landade en bit borta på stranden. Det hördes ett skrapande ljud, när den tog mark. I en fönsterförsedd kabin ovanför farkosten såg Edvin en människa röra sig. Ett ca två meter långt rör sköts fram under skivan och hissade upp den ett par meter ovanför stranden. En dörr i röret innehöll en hissanordning i vilken George steg in. Farkosten lyfte sedan snabbt, och efter några sekunder var den bara en prick på himlen.

 

En tid efter avskedet, när Edvin lyssnade på den vanliga kommersiella radion, avbröts sändningen och Valdars röst kom igenom. Han uppmanade George att vid en viss tidpunkt lyssna på den mottagare han fått. Budskapen från Valdar kom sedan regelbundet med en månads mellanrum. Språket var engelska. Valdar förklarade att "koldasierna" var en vänligt sinnad, avancerad, civilisation från ett "anti-materiauniversum". De kunde  materialisera och dematerialisera sig direkt på vilken plats de önskade. Valdar påpekade ofta att de troligen kommit för tidigt till jorden. Vår civilisation var ännu inte redo för kontakt.

 

Några av Valdars påståenden är:

·        Det finns negativa grupper på jorden som enbart arbetar för att förvirra allmänheten med felaktiga budskap.

·        Dessa grupper kontrolleras av en annan ras från rymden som kontinuerligt försöker motarbeta Valdars folk.

·        De negativa grupperna har infiltrerat på alla nivåer i samhället och i alla länder.

·        De har lyckats mycket väl med att bryta ned och förstöra vår civilisation.

 

Valdars folk har kontaktat regeringen i flera länder för att föreslå ett freds- och utvecklingsprogram men alltid mötts med kalla handen. Deras idéer har ansetts alltför opraktiska. Den 27 juni 1977 var Cynthia Hind närvarande vid en mottagning av Valdars radiobudskap. Övriga deltagare var Edvins fru, två barn, Carl van Vlierden samt en god vän till Cynthia Hind. Radion såg ut som vilken vanlig mottagare som helst. Enda skillnaden var en ovanligt kopplad antenn. En bandspelare var kontinuerligt inkopplad till radion.

Klockan åtta på kvällen hördes plötsligt ett ljud i högtalaren som övergick i ett lågt brummande. Strax därefter kom en mycket kraftig röst som presenterade sig som befälhavaren "Herrenoah" från "Corynthian Astraelcraft" (sic). Han berättade att man funnit en mycket vacker planet i vårt universum, vilken har byggts ut av konfederationen för att kunna husera så många jordbor som möjligt om en krissituation  skulle uppstå på vår planet. En förtrupp av människor från jorden har redan fraktats till Epicot, som planeten kallades. Tydligen var japaner starkt representerade.

Cynthia Hind upplevde både förvirring och olust kring fallet Edvin. Hon undrade om Edvin och Carl blivit utsatta för ett kolossalt bedrägeri. Men till vilket syfte? Radiobudskapen har fortsatt kontinuerligt i tjugo år och innehåller idag mängder av information. Men ofta är de naiva och repeterar samma sak om och om igen. Varken Carl eller Edvin har fått någon ekonomisk vinning av det hela. I början försökte Edvin övertyga så många människor som möjligt, men efter att ha blivit utskrattad och hånad i flera år säger han att han inte bryr sig om vad människor tror.

Det är ganska naturligt att vetenskapligt inriktade ufologer avfärdar påståenden av de här slaget utan att ens undersöka eller dokumentera fallen. De naiva och ofta absurda budskapen ger en känsla av kvasi eller dålig science fiction. I likhet med flera andra ufologer misstänker Cynthia Hind att det finns två nivåer i den här typen av händelser. Den ursprungliga kontakten är verklig och utförs av någon okänd grupp. Däremot är budskapen ofta en blandning av halvsanningar och rent nonsens. Absurditeter staplas på varann, vilket gör att hela upplevelsen negerar sig själv. Ingen människa med sunt förnuft tror därför att kontakten  verkligen ägt rum. UFO-forskare som Vallee, Hynek, Keel, Farish m fl har kommit till liknande slutsatser. Men vad är då motivet?

Se også

http://www.flickr.com/photos/phonophoto/sets/72157625296193348/

 


 

A hitherto little known case of both physical contact and radio communications. are the South African case, on “Edwin”. Despite progress and much info coming forth, since 1960, it is very little known in UFO circles. The case Edwin has been documented by journalist and ufologen Cynthia Hind, who coordinates the serious UFO organization MUFONs (1) activities in Africa. She became interested in the case in 1976, when her colleague in MUFON, engineer Carl van Vlierden, left the organization in order to devote himself entirely to the radio messages that Edwin had received from the alleged extraterrestrial intelligences. Cynthia Hind was first very skeptical about the messages. In her book "African Encounters" she presents Edvin's story, based on several interviews with him. (2)
 
 
 

(then written in “now-time”): 
Edwin lives with his wife and children in a house in Pinetown, about 20 km outside Durban, South Africa. He is almost two meters tall, with a narrow face and dark, intense eyes. On weekdays, he work as a radio technician.

 As a 18-year-old boy, he worked at a large company south of Durban. In  1960 their firm hired in a new department boss, named George. He told me very little about his background and lived alone in a hotel in Durban. George and Edwin soon became good friends, and they often went out fishing together. One night they saw a bright object moving across the sky. Then they began to discuss UFOs and the possibility of life on other planets. "I will prove to you that all the moving lights in the sky are not satellites," said George, some time after the observation.
 
A warm summer evening for those common to your fishing spot, but now George had a black leather bag with him. When everyone else had left the area, he took out a radio receiver with an H-shaped, about two feet high, antenna. From the radio could Edvin hear a voice speaking an unknown language. After the fourth one appeared blålysande objects in the sky. George explained that it was a spaceship received his message. Soon after, he heard a voice speaking out of the radio. The voice identified himself as Wy-Ora, commander of the spaceship hovering above the beach. They came from the planet Koldas (sic) and belonged to a confederation of planets.
Wy-Ora said that George was one of them, and that his real name was Valdar. His mission on earth was to find a suitable person who could organize a group to disseminate information about beings from other planets. "If you are interested, we would like you formed this group for us," said the radio voice. The craft then disappeared from the scene with a huge acceleration.
When Edwin calmed down after the experience, he tried to explain to George that he was too young and ignorant to such a large task. But George reassured him that he would get all the help and support of the Confederacy.
 
After the revelation that George was of extraterrestrial origin, was Edvin even more fascinated by his good friend. In appearance, George Long and strong. He had a beautiful ansikt with dark eyes and dark hair and looked to be in the 35's. Edwin was impressed by his kindness and humor. One of George's favorite expressions was "never worry". George told me that his home planet, Koldas, belonged to a confederation of twelve planets and that it was hoped that the earth would be the thirteenth. But the Confederacy had no thoughts of disturbing soil development, even if they were worried about our nuclear weapons. According to George lived hundreds of people unknown space on earth to study the situation as discreetly as possible. They lived on the earth for periods of one to five years. Then they went back to their hemplaneter.
 
When the time came for George to return home, Edwin had known him for two years. One night they went out to Richards Bay outside Durban, where George changed into one overalliknande costume. He asked Edvin take cover behind a sand dune to prevent damage of vehicle radiation. After an emotional farewell at the beach was Edwin take the black bag with the radio. A discus-shaped craft, about 50 feet in diameter, landed some distance away on the beach. There was a scraping sound as it hit the ground. In a window equipped cabin above the spacecraft saw Edvin a man move. An approximately two-meter long tube was postponed during the disc and hoisted it up a few feet above the beach. A door in the tube contained a hoist in which George entered. The craft took off quickly, and after a few seconds it was just a speck in the sky.
 
A time for farewells, when Edwin listened to the mainstream commercial radio, the broadcast was interrupted and Valdars voice came through. He invited George to at a certain time to listen to the receivers he has. Messages from Valdar then came at regular monthly intervals. The language was English. Valdar explained that "koldasierna" was a friendly, advanced civilization from an "anti-matter universe." They could materialize and dematerialize directly to the place they wanted. Valdar pointed out often that they probably come too early to earth. Our civilization was not yet ready for contact.
 
Some of Valdars statements are:
• There are negative groups on earth that only works to confuse the public with false messages.
• These groups are controlled by another race from outer space that continually tries to thwart Valdars people.
• The negative groups have infiltrated all levels of society and in all countries.
• They have been very successful in breaking down and destroy our civilization.
 
Valdars people have contacted the government in several countries to propose a peace and development, but always met with a cold shoulder. Their ideas have been considered too impractical. On June 27, 1977, Cynthia Hind attended a reception Valdars radio message. Other participants were Edvin's wife, two children, Carl van Vlierden and a good friend of Cynthia Hind. The radio looked like any ordinary receiver. The only difference was an unusually attached antenna. A tape recorder was continuously connected to the radio.
At eight o'clock in the evening suddenly there came a sound from the speaker that turned into a low hum. Soon afterwards, a very strong voice introduced himself as the master "Herrenoah" from "Corynthian Astraelcraft" (sic). He told me that they have found a very beautiful planet in our universe, which has been expanded by the Confederacy to house as many earthlings as possible if an emergency should arise on our planet. A vanguard of humans from Earth have already been shipped to Epicot that planet was called. Apparently, Japanese people strongly represented.
 
Cynthia Hind felt both confusion and unease surrounding the case Edvin. She wondered if Edwin and Carl victims of a colossal fraud. But to what end? Radio messages have continued continuously for twenty years and today contains lots of information. But often they are naive and repeats the same thing over and over again. Neither Carl Edvin or received any financial gain out of it. In the beginning was trying Edwin convince as many people as possible, but after being laughed at and mocked for years, he says he does not care about what people think. Exactly the same thing happened in usa, in a similar radio-contact – and later physical contact – around Robert P.Renaud.

 

 


ppoint/lysbildefremvisning om kontakten i kortform i eng.språk http://galactic.no/rune/koldasppoint.pps

hele historien på engelsk: UFOCONTACT FROM KOLDAS

hovedside