biografi- english-down below 

english -  more on this book

IVAN COOKE:

Sir Arthur Conan Doyle kommer tillbaka (pdf-link)
Innehåll:

Inledning

Ett liv i överflödande rikedom 

Harmoni och fulländring       

              
Återföreningens sfär   

Naturandar och änglar 

Ödet och den fria viljanas problem

Ett väldigt perspektiv  

Livet kan förädlas

Framtidens medicin 

Samförstånd mellan folken 

Efterord

ljudbok av denne

 


Svensk_om mediets to tidligere inkarnasjonsminner med forbindelsen til White Eagle -   i egen bok-fil  +ljudfiler av samma-svensk -mp3 i 10filer a 30min

 

                            

  

ljudbok av denne

  

 Originalupplagan utkom under titeln:

”THE RETURN OF ARTHUR CONAN DOYLE” (see below also)(slutsåld på svenska, men gamla böcker kan hittas på webben) (but the engl.orig.are reprinted - ca15 dollar- link)  på  engelska också  hos 'The White Eagle Publishing Trust', New Lands, Rake, Liss, Hampshire GU33 7HY, England.

Inget copyright angives i svensk utgåva av boken som utgavs på LARSON år 1974

 

Innehåll

Inledning                                                                                                                                 4

Ett liv i överflödande rikedom                                                                                                   8

Harmoni och fulländring                                                                                                           12

Återföreningens sfär                                                                                                               18

Naturandar och änglar                                                                                                             20

Ödet och den fria viljan                                                                                                            22

Det ondas problem                                                                                                                  24

Ett väldigt perspektiv                                                                                                               28

Livet kan förädlas                                                                                                                   33

Framtidens medicin                                                                                                                 37

Samförstånd mellan folken                                                                                                       47

Efterord                                                                                                                                  49

 

 ISBN 91 514 0051 0

Översättning: Puck Beer

Omslagsbild: Wm. Ransford

The White Eagle Publishing Trust 1963

Printed in Sweden

Falu Nya Boktryckeri AB, Falun 1974

 

 Arbetet med å ta ned denna bok pågick under en lång tidsperiod. Från den 27 januari 1931 till den I juni 1932. Och Conan Doyle - via mediet -   var lika intensivt levande och påtaglig från början till slut. I själva verket var den personliga framtoningen från honom långt starkare än från någon av de närvarande jordiska in­dividerna - intensiv, kraftfull och helgjuten. Här var inte längre den sjuke, utslitne och åldrande Conan Doyle som gick bort år 1930, utan en man vars vitalitet och kraft gjorde ett slående intryck på alla de närvarande.

 

  

Inledning

När jag var pojke såg jag varje månad fram emot att en tidskrift skulle komma ut, som på omslaget hade en bild av the Strand i London med en droska i förgrunden och en lång rad med andra hästdragna åkdon. I tidskriften hittade man berättelser av en viss Arthur Conan Doyle vilka hand­lade om Sherlock Holmes' äventyr, enligt vad man påstod meddelade av en Dr Watson. Föga anade jag att här, inför mina ögon hade jag så gott som de första och säkerligen de bästa av alla detektivhistorier, som inga andra skulle kunna mäta sig med och ännu mindre överträffa i den upp­sjö av liknande historier som de gav impulsen till.

 Arthur Conan Doyle föddes i Edinburgh den 22 maj 1859 och dog den 7 juli 1930. Under sitt sjuttioettåriga, intensivt verksamma liv skrev han omkring fyrtio medelstora böcker, åtskilliga teaterpjäser, en historisk skild­ring av boerkriget i Sydafrika, ännu en om första världskriget i sex delar och därtill otaliga noveller, alltid av samma höga litterära klass. Hans fysiska prestationer var inte mindre märkliga.

Han var styv boxare, spelade cricket, var en av pionjärerna i bilismens barndom, skicklig i att spela bil­jard och den som introducerade längdlöpning på skidor i Schweiz. Medan en vanlig människa bara existerar till hälf­ten, levde denne man hela sitt liv med intensiv, hundrapro­centig energi och entusiasm.

Under sin sista sjukdom sysselsatte sig Sir Arthur med en teckning som han kallade ’Den gamle hästen’  - föreställande honom själv som den gamle hästen som drog det väldiga lasset med allt som han uträttat i livet, längs en väg där viktiga händelser under hans levnadsbana prickades in som milstolpar. Dessa händelser omfattade hans skoltid och universitetsår, hans upplevelser ombord på ett valfångarfartyg, hans praktik som läkare, hans äventyr som bergbestigare, som politisk valtalare och som före­språkare för spiritualismen - en serie om femhundra fö­reläsningar - under resor över hela världen, allt uppstap­lat till en kolossal höjd på vagnen. Det hela kröntes med ett arrangemang av golfklubbor, boxhandskar, ett cricket­slagträ, biljardköer, skidor och andra grejor!

Bilden var en sammanfattning av hans liv. Och ändå innehåller det lass som den gamle hästen drar obetydligt från den verksamhet åt vilken han offrade allt han ägde i fråga om energi, hälsa och tillgångar och som till slut för­kortade hans liv. Denna mission kom honom att försaka nästan allt han uppnått i livet - ekonomisk trygghet, lugn, bekvämlighet, hemliv, uppskattning och berömmelse - till och med en högadlig värdighet som erbjöds honom - och detta för en misshaglig övertygelse som krävde allt han hade kvar att skänka livet. Vi får veta i hans böcker att han varit intresserad av psykisk forskning i många år. Han hade undersökt hus där det spökade och några fall av pol­tergeist -fenomen och råkat ut för häpnadsväckande upplevelser. Han säger:

- Med utgångspunkt från en ganska grundmurad ma­terialism hade jag åtminstone blivit mottaglig för intryck och fortsatte mina undersökningar under ett liv med myc­ket knappt utmätt fritid.

 - Men när kriget kom, fortsätter han, uppväckte det ett stort allvar i allas sinnen och fick oss att mer ingåen­de granska vår egen tro och att pröva dess hållfasthet. Mitt i en plågad värld där man varje dag fick bud om hur blomman av en hel generation stupade på tröskeln till sin löftesrika ungdom, där man såg hustrur och mödrar över­allt utan någon klar uppfattning om varthän den älskade ha­de gått, tycktes jag plötsligt inse att undersökningen av de icke -fysiska krafterna - det ämne som jag så länge hade roat mig med - inte enbart var ett studium vid sidan om de normer som gällde inom vetenskapen, utan att det verk­ligen var fråga om något oerhört, om en forcering av murarna mellan två verkligheter, om ett direkt budskap från en annan värld, omöjligt att förneka - ett anrop som inne­bar hopp och ledning för mänskligheten under en tid av den svåraste hemsökelse.

I ovanstående stycke avlade Conan Doyle oförfärat sin trosbekännelse och betonade sin övertygelse att här låg det mest betydelsefulla av alla ämnen tillgängligt för män­niskan att studera.

Arthur Conan Doyle var då den högst betalde av alla novellförfattare - hans honorar var tio shillings per ord. Men nu måste han avstå från sina inkomster utom det han förtjänade på en enstaka novell då och då. Han tillät sig inte att skriva några fler böcker, utom om psykiska företeelser - med själens fortsatta liv efter döden som tes.

 

Vad folk sade betydde ingenting. Allting måste han ge upp. Detta var hans kallelse, hans korståg. Så började de långa resorna tillsammans med familjen. Det glada bud­skapet måste spridas över hela världen. Under elva år tvingade han sig att genomföra ansträngande föreläsnings­turnéer genom Australien, Sydafrika, Amerika och Storbritannien utan att spara sig, och mot slutet helt obekymrad om sina läkares varningar. Ingen man i sextioårsåldern klarar sådana strapatser.

En av hans livs sista åtgärder var att med möda käm­pa sig till London för att gå i spetsen för en deputation till inrikesministern. Det rörde sig om den uråldriga lag en­ligt vilken spiritualistiska medier förföljdes. Då kom slu­tet. Inom några dagar var kämpen förbrukad och han lade ned andens svärd.

Hans stoft begravdes i trädgården vid hemmet nära Crowborough, Sussex, intill den skrivarstuga där de flesta av hans berättelser författades. Man sade, att samlingen vid graven mera liknade ett garden party än en begravning. Folk var sommarklädda och endast ett fåtal bar sorgdräkt. En väldig folkmassa följde honom, ett extratåg förde dit blommor. Det verkade som om han hade vänner över hela världen.

 Efter sin död upptäckte han emellertid att många av de spi­ritualistiska trossatser som han själv hade ivrat för behöv­de ses över i ljuset av hans nya erfarenheter. Eftersom han var en man av omutlig hederlighet och absolut integritet kunde inte ens himlen hålla honom tillbaka förrän han hade kungjort sanningen.

Men hans budskap överskred vida gränserna för spi­ritualismens vedertagna tankegångar. Vad som kom igenom hade mer prägel av en religion, gemensam för alla människor.

Budskapet kartlade människans liv efter döden, kan­ske mer ingående än vad som någonsin tidigare skett. Det klargjorde hur livet här och livet efter döden är oupplös­ligt sammanvävda, eftersom det ena är ett komplement till det andra. Vidare behandlades människans eviga framåt­skridande bortom döden. Frågan om den fria viljans för­hållande till det ödesbestämda besvarades och en lösning gavs på det ondas problem. En plan för botandet av alla sjukdomar skisserades. Budskapet utformade i själva ver­ket en detaljerad översikt över allt liv, dess mening och mål.

 

Eftersom Conan Doyles budskap uppenbarar varifrån människan kommer, varför hon är här på jorden och vart hon går efter döden, är det inte för mycket sagt att det ut­gör en gemensam grundval för en universell religion. Där­för förtjänar det ett omsorgsfullt studium. Det överlämnas till läsaren att avgöra i vilken grad sanningen i dessa på­ståenden blir bestyrkt på de sidor som följer.

 Mrs Grace Cooke, min hustru, tjänstgjorde som Conan Doyles medium. Hon är född medial med klärvoajans, vi­sionär förmåga och gåvan att kunna se in i framtiden och med mottaglighet för mentala intryck och förmåga att ställa diagnos på sjukdomar och bota dem. Dessa egenskaper behövde inte utvecklas vidare eftersom de var medfödda - hon var en naturbegåvning. Dessa drag uppmuntrades na­turligtvis på grund av hennes egen och familjens bekant­skap med spiritualismen. Att bruka sina gåvor var för hen­ne lika naturligt som att andas.

Innan hon började samarbeta med Conan Doyle hade Mrs Cooke, Minesta, i omkring arton år till spiritualis­mens fromma, lett gudstjänster och givit klärvoajans varje söndag och ofta på vardagarna.

För att kunna komma i kontakt med och tjäna högre intelligenser måste ett medium vara en person med ovan­lig känslighet och målmedvetet förfinad mottaglighet och med en personlighet - i fråga om intelligens, känsla och bevekelsegrunder - utan vilka hans eller hennes gåvor ald­rig skulle kunna fungera.

En sådan persons medvetande måste vara smidigt och påverkbart och ändå stå under fullständig kontroll av henne själv. Det är ingen lätt sak att uppnå och behålla den­na självbehärskning, kombinerad med känsligheten hos en visionär och idealist. Ändå är allt detta nödvändigt innan det fullkomliga och välstämda instrumentet kan ställa sig till förfogande för att motta det fullkomliga budskapet.

Detta är orsaken till att en så lång period av hårt ar­bete och tålamod var nödvändig för att härda och på sam­ma gång förfina hennes karaktär, och detta samtidigt som hennes känslighet stegrades av det arbete hon sysslade med.

Vid slutet av dessa förberedelseår, som man kan kalla dem, hade Mrs Cooke hunnit upp i medelåldern, var gift och hade två barn och ett hem att sköta. Vid det laget hade emellertid hennes arbete ändrat karaktär i viss mån, till följd av ett möte med Miss Estelle Stead (dotter till den berömde tidningsmannen W. T. Stead som drunknade vid Titanics undergång). Miss Stead var chef för ’Stead Bor­derland Library’, Gränslandets Bibliotek, en av de många viktiga medelpunkterna för den spiritualistiska rörelsen i London, dit Mrs Cooke gick flera gånger i veckan. Hennes uppgift var framför allt att hjälpa människor som nyligen mist en nära anhörig till en tro på själens fortsatta liv ef­ter döden. Många av dessa människor var sönderslitna av sorg och ibland så bittra, att det fordrades en stor an­strängning för att lyfta dem upp ur deras förtvivlan.

 Steadbiblioteket låg vid Smith Square, Westminster, och några hundra meter längre bort, på Victoria Street, mitt emot Klosterkyrkan fanns Sir Arthur Conan Doyles'  'psykiska Bokhandel', som han hade öppnat några år ti­digare. Bokhandeln sköttes av hans dotter Mary. Miss Mary Conan Doyle och Mrs Cooke blev bekanta. Vänskap uppstod snart mellan dem och följden blev en inbjudan till Mrs Cooke från Sir Arthur och Lady Doyle att komma och hälsa på dem i deras hem nära Crowborough. Sir Arthur var ytterst angelägen om att få träffa Mrs Cooke.

Detta hände sommaren 1930 när Sir Arthur var myc­ket sjuk. Man kom överens om ett besök över en week-end, men detta blev plötsligt inställt därför att en vändning till det sämre hade inträffat. Snart följde nyheten om Sir Ar­thurs bortgång - en svår chock för alla - för han betrak­tades som en del av den tidens England, varken mer eller mindre!

Alla dessa till synes triviala detaljer om Mrs Cooke och Sir Arthur har sin betydelse, ty de anger en förbindel­se, ett närmande mellan de två - redan före hans bortgång. De råkades aldrig personligen. Men de hade gemensamma intressen och en överensstämmelse ifråga om syften. In­för världen och inför varandra var de främlingar - och än­då var deras liv sammanflätade redan då med band som skulle dra dem närmare varandra inom en omedelbar framtid.

Man säger att alla medier har en guide, en 'dörrvakt' i den osynliga världen. Han eller hon tjänstgör som skydds­ande, rådgivare och vän. Det är ofta diskarnerade perso­ner av den röda eller gula rasen, tibetaner, indier, kine­ser, indianer, som uppenbarar denna hjärtats visdom och förmåga.

Man har framkastat att den besökare som brukade trösta Grace som barn när hon var ensam och rädd, inte var av denna världen. Han var i själva verket barnets guide eller handledare som fått i uppgift att följa henne från hennes födelse. Hans namn, fick hon veta senare, var White Eagle, Vita Ornen.

 

Under alla de år som jag har känt White Eagle, har han varit ytterst förtegen om sig själv, om sin förflutna och nuvarande uppgift. Han säger bara att han är allas vän som tittar in därför att han tycker om att hjälpa folk som har det besvärligt. Han är visare än de flesta av oss. Han står högre och kan se längre och vet vad som skall hända.

White Eagle har för vana att ge ett nytt namn till si­na vänner, ett namn som för det mesta tycks passa dem bättre än det de fick i dopet. Det namn som White Eagle gav åt sitt medium är 'Minesta' - och det betyder mor.

De som känner White Eagle bäst är medvetna om att han aldrig kommer utan en bön, att han alltid är harmo­nisk och avspänd, alltid värdig och upphöjd.

- Varför skulle man ha bråttom, säger han då och då, när man har hela evigheten framför sig?

Kanske är det detta som gör att ingen någonsin har sett honom upprörd, häftig eller irriterad eller hört ho­nom tala illa om någon människa. Endast vänliga ord har kommit över hans läppar.

 Det som nu följer är ett ögonvittnes redogörelse för de för­hållanden som rådde när Conan Doyle talade genom Minesta under den senare serien möten, då han meddelade den fulla innebörden i sitt budskap.

'Det var egendomligt att se Minestas vanliga person­lighet sjunka undan när White Eagle kom. Efter bönen in­träffade en förändring. White Eagle hade dragit sig tillbaka och mediet blev fullkomligt stilla. Närvaron av en annan personlighet blev så småningom tydligt märkbar. Jag såg mediets gestalt sätta sig tillrätta i stolen, såg händerna falla löst ned som i någon annans karakteristiska ställning. Emellanåt kunde en hand lyftas för att eftertänksamt stry­ka en överläpp, som om ett par mustascher hängde ned där. Så satte sig åter gestalten tillrätta. Ansiktet var nu förändrat, nästan förvandlat så långt som en persons an­sikte har möjlighet att ändra karaktär. Det blev nu verk­ligen likt Conan Doyles ansikte - det bekräftades av dem som kände honom. Rösten hade nu fått en nordligt skorran­de dialekt medan Minestas röst normalt är klar med tyd­ligt uttalade ord. Nu sluddrade rösten nästan på orden ibland. Först kom de långsamt - varje sats fogande sig till den föregående.

Ljuset från lampan föll på väggen ba­kom och lyste upp en gravyr av Mästaren som hängde där. Känslan av andens kraft inom dessa väggar var i sanning underbar. Rösten fortsatte - än jagande fram som en ström med stor hastighet, än förstummad som inför strål­glansen från någon vision som den just försökte forma i ord; än kom orden som hammarslag från en smed vid sitt städ, som hamrar ut tankar till ord. Så, efter en fras kom ett avbrott, som alltid brukade förebåda ett nytt ämne; en paus varunder intellektet i bakgrunden kopplade om till ett nytt tema - så åter den jämna ordströmmen... Eller det kunde kanske uppstå en felsägning - början på en me­ning som intelligensen i bakgrunden inte kunde formulera ett logiskt slut till. Då hörde man ett kort:

-          Stopp - stryk över det där!

 Den talande brukade sedan i minnet gå tillbaka och formulera uttrycket ifråga på ett nytt sätt.

Jag hade hela tiden min uppmärksamhet delvis inriktad på hur egendomligt formell, ja, till och med affärs­mässig sammankomsten verkade. Med undantag av ett par hälsningsord var det tydligt, att talaren fortsatte på ett tema där det hade avbrutits för en vecka sedan eller mer, och att varje uns av kraft, varje moment av tid måste ut­nyttjas till det yttersta. På samma sätt när mötet led mot sitt slut och all kraft var förbrukad, avslutade talaren van­ligtvis bara med ett ord till tack, ett uttryck av tillgiven­het eller en välsignelse och så ett kort farväl.

 Det tog omkring sju månader att skriva ner det bud­skap som följer här. Diktamen var slutförd den 1.juni 1932. Den korta redogörelse, som just citerats, hoppas vi skall bidra till att skapa en bakgrundsmiljö för läsaren, så att budskapet från och med nu kan ges utan vidare kom­mentarer eller avbrott. Med hänsyn till läsaren har de korta hälsnings- och avskedsord utelämnats, med vilka Conan Doyle inledde och avslutade sina föreläsningar.

Det som nu följer kommer från Arthur Conan Doyle själv. Det är han ensam som talar nu.

 Ivan Cooke

 

 

 

Ett liv i överflödande rikedom

Jag befinner mig i en outsägligt vacker himmelsk tillvaro. Jag önskar över allting annat att jag kunde övertyga mina vänner att en sådan verklighet som denna existerar, men jag inser också blott alltför väl att de kan bli delaktiga av den endast om de förstår arten av den himmel dit jag gått. Allt detta har uppväckt hos mig en ännu djupare längtan att sprida sanningen om livet efter döden. Jag tror, att jag under mitt liv på jorden redan har vunnit ett visst anseen­de som missionär. Jag sysslar fortfarande med denna upp­lysningsverksamhet men nu med andra medel och metoder.

Så svårt det är att etablera en riktig förbindelse med jorden och människorna! Allt är så annorlunda mot vad jag en gång föreställde mig. Människan har ännu inte bil­dat sig en sann uppfattning om själens verkliga tillvaro. Gud vare lov, dimmorna börjar lätta så att jag kan se med klarare blick än förr. Kan det vara så att mina vänner fortfarande väntar sig att jag skall samtala med dem om det personliga jordelivets bagateller? Men jag är nu fär­dig med vardagliga ting eftersom jag har funnit sanningen om människans natur och tillvaro. Och ändå, skall jag nå­gonsin finna det möjligt att utmåla en sann bild av himmel -rikets under, dess skönhet och strålglans, med hjälp av det språk som står till min disposition i Minestas medve­tande? Ja, det kan, det måste lyckas, det måste genom­föras.

 

Det är ett faktum att vi, sedan vi passerat igenom det som kallas astral -världen, kastar av oss ett skal – ”kläderna” eller höljet som omslöt eller härbärgerade själen under dess astrala tillvaro. Detta skal eller denna kropp stannar kvar i det astrala tillstånd som vi själva har 'dött' ifrån för att åter stiga till det sanna andliga livet; men det astrala höljet kan återupplivas eller återuppstå tillfälligt genom psykiska krafter. Märk väl, detta är helt och hållet en konstlad återupplivning, men väsendet kan te sig som en verklig andevarelse för ett medium. Det är därför som vi vill höja människornas medvetande till en sannare uppfatt­ning om själens liv, för endast på så sätt kan de få en verk­lig kontakt med dem som gått över.

Låt oss emellertid hål­la i minnet att en stor procent av de människor som lever i de astrala världarna inte har någon som helst önskan att återvända till jorden, eftersom de inte längre är intresse­rade vare sig av jordens utveckling eller av de människor som de har lämnat efter sig. Det är därför som det inte är lämpligt för vem som helst att söka upp eller tvinga sig till kontakt med de så kallade döda.

Jag upprepar - i denna min nya tillvaro visar sig ett tankeutbyte mellan de båda världarna inte på långa vägar så enkelt att åstadkomma som jag hade föreställt mig. Icke desto mindre kan en kommunion, en helig delaktighet mel­lan två själar, liksom ett sakrament, bli en underbarare verklighet än man ännu kan fatta. Ja, sannerligen, psykis­ka kontakter som de accepteras i våra dagar måste en gång ersättas med denna mera äkta själarnas inre gemenskap mellan inkarnerade och uppståndna andar. För närvarande lägger man alltför stor vikt vid den personliga aspekten vid en kommunikation. Man söker för det mesta uppliva personliga minnen, och om sådana kommer fram anses de som äkta vittnesbörd och som bevis på ett liv efter detta. Och fastän sådana personliga drag och egenheter kan väcka tillgivenhet för en själ bland hennes forna vänner på jorden, gör man ändå klokt i att hålla i minnet att dessa drag kan visa sig vara en fälla. De ger en fingervisning om att det finns för mycket av ytlig kontakt och otillräcklig insikt i eller förståelse för människosjälens andliga behov.

Detta är alltså grundvalen på vilken mycket av fram­tidens spiritualism kommer att byggas. Spiritualismen måste utvecklas vidare och gå ifrån den nuvarande litet slarviga och lättsinniga kontakten mellan jordemänniskan och de hädangångnas personligt begränsade individer, var igenom personliga minnen av jordiska fröjder, önskningar och upplevelser stimuleras. Den måste så småningom nå fram till en djupare förståelse mellan själarna och därigenom till en djupare förståelse för de andliga behoven hos varje själ. När en sådan verklig återförening blir en vä­sentlig beståndsdel både i den inkarnerade och den diskarnerade människans andliga liv, kommer den dödliga männi­skans fruktan för övergående obehag - såsom sjukdom, fattigdom och död - att sopas undan. Ty just den anda som kommer att väckas till liv i människan, är själva den levan­de Kristusanden, som kan bota alla människors svårigheter.

Ty Han '... skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var, är nu förgånget.’ (Joh. Upp. 21:4.)

Med hela styrkan hos min nyligen frigjorda ande vill jag uppenbara för mina vänner denne nye man som är Doyle. Jag är inte längre intresserad av det gamla jorde­livets många trivialiteter eller av jordiska angelägenheter överhuvudtaget, såvida inte dessa har att göra med den andliga utvecklingen hos en bestämd person.

Det är inte så att jag i någon större utsträckning kan hjälpa denna in­divid, tyvärr, utom genom att klargöra för honom det and­liga livets grundläggande lagar. Ja, den forne Doyle tycks försvinna mer och mer. Men jag vill bevisa för er alla att när jag dör sa lever jag ändå på nytt! Så är det. Det finns inga ofullkomligheter hos en människa sedan hon gått igenom den andra döden. Endast hennes renade ande finns kvar efter denna sublima upplevelse...

Ack, detta Andra Uppvaknande! I det ögonblicket var jag medveten om ett enda - endast ett - och det var und­ret, det oändliga, det ALLTOMFATTANDE i Guds kärlek till mig och till alla människor.

I detta upphöjda ögonblick visste jag att det inte kun­de finnas något sådant som en tillvaro borta från Gud. Ty i det ögonblicket hade den personlighet dött som skiljer människan från Gud. Men hennes innersta egenart hade blivit född på nytt. Då såg jag inför mig en stor pulseran­de härskara av andligt liv och andlig tillvaro. Där fanns alla de människosjälar som levat med ett rent hjärta och utan att tänka enbart på sitt eget. Som individer i denna väldiga himmelska härskara uppvaknar och lever alla de som har gått igenom ett jordeliv - ett tillstånd som egent­ligen är en sorts död. Ja, de vaknar upp och lever och ger med glädje och hänförelse ut allt som kan gagna Guds mäk­tiga plan för människornas bästa.

Inte för ett ögonblick önskar jag förstöra tron på spiritua­lismen, långt därifrån. Snarare försöker jag återinföra en vidare, visare och mera upphöjd förståelse för denna strå­lande tro på ett liv efter detta och på en andlig gemenskap med dem som gått hädan.

Men inte en gemenskap med vem som helst där somliga människor går över - trötta till själ och sinne - och in i ett drömtillstånd där de lever mycket länge, bara är till och andas, så att säga. Andra själar färdas igenom de lägre sfärerna med stor skyndsamhet, kastar av sig den täta astrala kroppen, som de är iklädda när de lämnar den ännu tätare fysiska kroppen, och inträder i den himmel­ska tillvaron.

Ni måste inse att människans själ endast i ett med­vetandetillstånd som detta, ställs ansikte mot ansikte med domen, eller med Gud. När hon står inför denna dom - som endast är människans sanna insikt om sig själv sådan hon verkligen är - kan hon en gång för alla blicka tillbaka in i sitt eget väsens djup. Till sist, medveten om sina egna skröpligheter i jämförelse med strålglansen och härlighe­ten i det gudomliga livet, blir hon uppfylld av medlidande med alla människor och uppfylld av Kristi frälsande kärlek, som också kan frälsa hennes egen själ. Nya vägar öppnas för henne. Hon kan nu gå framåt och uppåt. Hon kan lämna jordens nivå bakom sig för evigt. Hon kan gå vidare och uppåt in i allt högre och underbarare riken av andligt medvetande och förståelse. Hon öppnar sig hela tiden för en alltmer överflödande livsström; eller också kan hon låta sig hejdas av de förtvivlade ångestropen från dem som ännu kämpar mitt i jordens sorg och nöd. Skall då denna själ vända sig bort från ångestropen från mänsk­lighetens hjärta?

Vila i Frid! Äntligen förstår jag innebörden i dessa ord. För om ni hade erfarit den himmelska tillvarons frid, upphöjda stillhet och rogivande skönhet, så skulle ni förstå, att det fanns många som skulle välja att vila i frid under sådana förhållanden. Söker inte också människan på jorden vila efter ett mödosamt arbete?

Jag upptäcker att jag inte längre tycker om det personliga pronomenet 'jag'. Det har blivit 'vi' i stället för 'jag'. Och precis så kommer alla människor att känna det när de träder in i det andliga livets rike, där ingenting finns som skiljer dem - vare sig från deras likar eller från Gud. Fastän en människas egenart här kan nå en helt annan storhet än ni jordevarelser riktigt kan fatta, är individen ändå i sin storhet förenad med det hela, med hela skapelsen, med alla levande varelser. Därför talar ingen mer om sig själv som 'jag'. Han tänker med ordet ’vi’  istället. Människan kom­mer då till insikt om att hon varken kan tänka, tala eller handla helt för egen räkning; att varje hennes tanke, ord eller handling påverkar hela gemenskapen.

Vi - vi!

Sade inte Mästaren Jesus Kristus:

- Av mig själv kan jag intet göra!

Säger inte en verkligt stor människa:

- Jag är intet.

När hon känner sig själv som intet, blir hon delaktig av Gud i allt; hon blir allt - en oändlig varelse i ett oänd­ligt universum. Låter detta som otillbörlig ödmjukhet? Nej. Detta är en av de första och nödvändigaste lärdomar som en människa gör när hon har gått igenom den andra döden.

Spiritualismen har ett livsviktigt budskap att överbringa, därför att somliga själar som nyss befriats från det fysiska livet när de först kommer över till denna sidan, behöver kontakt med dem som finns kvar på jorden. Kom­munikationen mellan de två livstillstånden är riktig och äkta. Felet uppstår när människor på jorden klänger sig fast vid en uppstånden själ som borde gå vidare. För att skapa en värdefull förbindelse måste människan alltid eftersträva en rent andlig kontakt, något som man aldrig kan uppnå genom de psykiska fenomenens grövre former.

 

Jag känner i mitt hjärta en outsläcklig längtan att hos män­niskorna få återuppväcka den stora sanningen om de befria­de själarnas himmelska tillvaro! Det känns som en evig­het sedan jag lämnade min kropp.

I dag är det visst min födelsedag på jorden. Och fast­än de flesta skulle anse denna dag utan betydelse och intres­se, tycks ändå banden med jorden hålla. Den dag då en ande inkarnerar i en kropp på jorden, är alltid en dag med sär­skilda krafter för den själen, och de kan användas till gott eller ont. Så till exempel kommer de psykiska vibrationer­na att återupplivas på platsen för denna händelse, det må ha varit födelsen, döden eller någon annan viktig tilldragel­se av livsavgörande betydelse för en människosjäl.

Jag är nu långt borta från mina jordiska minnen - om än endast till en viss grad! Bagatellartade erfarenheter har bleknat bort, endast de som påverkade mig djupare återstår. Minnet av mycket som jag har skrivit har också för­dunklats. Men jag vet att andra verk av min penna och fan­tasi kommer att leva för att ibland göra läsaren sorgsen, ibland inspirera honom. Jag tackar Gud för att många av mina alster lever kvar i mitt hjärta som ljusa och lyckliga minnen.

Medan jag talar - eller skall vi hellre säga låter min ande strömma genom den mänskliga kanal, som så länge förberetts för denna speciella uppgift - blir jag åter in­svept i en stråle av kraft och kan med ökad styrka uttrycka mina erfarenheter sedan jag blivit frigjord.

Det är verkligen sant att människan inte får några sötebrödsdagar när hon går över från den jordiska till den andliga tillvaron. Naturligtvis beror allt på hennes intellek­tuella och andliga tillstånd vid tiden för hennes frigörelse. Den som har fört ett grovt materialistiskt, sensuellt och själviskt liv får det sannerligen inte lätt.

Ni måste förstå, mina vänner, att människans själ på nytt måste genomleva varje skede eller fas av de passioner som hon tidigare ohämmat hängett sig åt. Hon måste återuppleva dem medan hon ännu är kvar i den medvetna personlighet som hon varit så väl förtrogen med. Hon längtar och trånar med hela sin varelse efter att få tillfredsställa den törst och hunger efter liknande upplevelser, som nu torterar hennes astralkropp. Men hon är i de flesta fall ur stånd att få den minsta lindring. Efterhand blir denna människa helt ned­bruten innan det äntligen går upp för henne att det grå astralplanet saknar allt som skulle kunna ge henne vad hon vill ha.

Ord kan bara ge en blek aning om livet för en män­niska som driven av dessa begär, färdas genom dödsriket eller de lägre astrala planen. Naturligtvis uppnår männi­skan slutligen och ofrånkomligen ett tillstånd av utmattning, därför att elden inom henne har brunnit ner. Som en sista tillflykt ropar nu hennes själ till Gud. Till vem utom till Honom kunde hon vända sig i sin yttersta nöd? Så snart som denna Gudslängtan väcks till liv  när själen till slut ropar: 'Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?' då tänds, efter måttet av människans möjligheter, en svag gudomlig gnista, tillräcklig för att uppväcka en längtan efter mer. Men ännu vandrar själen vidare genom de und­re världarna. Varje steg närmare frälsningen måste hon göra sig förtjänt av. Också i nästa sfär, den grå astral­världen, som är något ljusare och gladare, gäller samma lag om frälsning genom egen strävan. Inte ens där når sjä­len fram till att få sin längtan stillad, utan måste hela ti­den sträva framåt och uppåt.

Mina vänner, medaljen har alltid en frånsida. För en människa som lider kroppsligen och andligen både på jorden och i tillvaron bortom den, finns det alltid tillfällen när hon har möjlighet att uppnå, och verkligen uppnår, de andliga höjderna. Vi måste komma ihåg, att i den mån det rör jordelivet, inkarnerar vi av vår egen fria vilja. I kraft av den fria vilja som är medfödd hos oss accepterar vi, ja, underkastar vi oss frivilligt sådana jordiska villkor som vårt ego, som vår sanna inre människa vet skall skänka oss de värdefullaste erfarenheterna under en inkarnation. Tro bara inte att någon enda människas födelsetid eller fö­delseplats eller miljö eller andra förhållanden vid födel­sen beror på en slump. Hela hennes jordeliv, som är avsett att bilda en startpunkt från vilken en följande tillvaro i en annan värld skall utgå, måste harmoniera med den fast­ställda gudomliga planen. Med vilken exakt kunskap om denna plan talade inte vår Mästare Jesus när han sade:

- Inte en sparv faller till marken utan min Faders vilja... men på eder är till och med huvudhåren allesam­mans räknade.

Detta är sanningen. Hela planen finns i Guds tanke - och han håller er evigt i sin hand.

Det som människan måste lära sig, är att i allt som möter henne, hålla sig upprätt genom sitt eget mod och sina egna ansträngningar. Hon måste inte bara upptäcka sitt verkliga jag, utan också lära sig att behärska sin egen na­tur. Inte förrän hon nått dithän, kan hon börja fatta sin andes oerhörda, slumrande möjligheter.

Målet för alla livets erfarenheter och stränga fostran är att väcka människan till medvetande om detta. Med ordet 'liv' menar jag själens liv, inte som ni ser det genom dödliga ögon utan som en helhet - som en enda vidsträckt upplevelse, som utgår från en högsta punkt, Gud, och som fortsätter, fullföljande hela sin existens-cykel - för att slut­ligen återvända till denna högsta punkt.

Jag kan tala om dessa ting därför att jag har fått se en glimt av dessa himmelska världar. Ibland förefaller det mig som om jag liksom lyftes upp och blev buren på ängla­vingar för att få dessa under utan like, uppenbarade.

Kanske har jag talat med alltför stort allvar om de undre världarna. Missförstå mig inte. Jag har förut sagt att i många fall - i de flesta fall - upplever själen aldrig tillstånden i de undre världarna. Den nyligen frigjorda sjä­len kan skyndsamt färdas genom dem medan den ännu befinner sig i ett omedvetet tillstånd. Då gör de blott ett otyd­ligt intryck ungefär som när man drömmer om natten. För själar som har inriktat sig på de högre tingen förblir de bara en dröm - och Gud vare tack för det! Och de flesta av dem kommer att vakna på det plan som spiritualisten känner som 'Sommarlandet', och där finna tröst och frid. Om detta har ni nog många frågor att ställa. Jag vill försöka ge upplysande svar.

 

Fråga: Med utgångspunkt från er undervisning antar jag att det första astralplanet är lidelsernas och passio­nernas dödsrike?

- Ja, på det lägsta astralplanet härskar ett brinnan­de och aldrig slocknande begär, och detta har den lidande själen gett upphov till och närt under sitt jordeliv. De som hamnar där är sådana själar som levat utan vare sig hän­syn eller kärlek till någon levande varelse utom sig själva.

Ni kanske vill fråga om det plan som kommer ovan­för detta? Där är livet något ljusare. Fastän tillvaron där fortfarande är överskuggad av ett 'gråväder' ungefär som på en novembermorgon, så lyser ändå ett matt sken igenom här och var. Det är på grund av att innevånarna börjar kän­na tillgivenhet för något, må vara kanske endast för natu­ren eller för djuren.

Under själens resa genom sfärerna uppstår ljus endast på grund av att den inre människan håller på att vakna. Förkrympta träd och liknande annan vegetation blir synlig, men innevånarna vistas ännu i en dimma och är själva klädda i grått. Eftersom de är inkrökta i sig själva skapar de åt sig motsvarande kläder och en motsva­rande omgivning. På detta sätt tar egocentriciteten form omkring dem i det yttre på ett fullkomligt logiskt och na­turligt sätt.

 

Fråga: Och hur är det på det nästa, det tredje astrala  planet?

- Här är villkoren ljusare därför att här finns en önskan att göra något för den som lever i närheten - ett vaknande intresse för grannen. Här tenderar normala jor­diska förhållanden att återupprepas. Man samlas till offent­liga gudstjänster. Man bor i hus som kanske är förfallna och inte så över sig hälsosamma. Återigen konstaterar man att det är det inre andliga tillståndet hos innevånarna som avspeglar sig i det yttre på detta sätt. Emellertid strävar människosjälarna här mot ljuset, och det är orsa­ken till att förhållandena efter hand blir mer hoppingivande och harmoniska.

Vi går vidare till det fjärde planet där villkoren är avgjort bättre. Nu upptäcker vi vackra landskap och finner här lyckligare och på det hela taget bättre betingelser än på jorden. Vi ser sådana hem som är beskrivna i många Spiritualistiska böcker, sjöar, floder, berg, blommor och djur. Detta är på alla sätt en ljus 'andra upplaga' eller fortsättning av ett angenämt liv på jorden. Här har själen nått en viss mental och andlig utveckling. Och sedan hon kommit så långt börjar hon skapa dessa harmoniska och vackra omgivningar utifrån sitt eget inre; för de är när allt kommer omkring, bara en reflex av själens mentala och andliga tillstånd.

Kan ni inte förstå varför det måste vara just så? Hur paradoxalt det än låter, skapas dessa villkor på grund av att människosjälen äntligen kan påverka förhållandena omkring sig - inifrån sig själv - ungefär så som en människa på jorden hela tiden bidrar till harmonien (eller disharmo­nien) i sin familj och sitt hemliv. På så sätt förverkligas trevnad, upphöjt lugn, harmoni och skönhet i nästkomman­de liv.

Fråga: Om astralplanen är sju till antalet, hur kan detta gå ihop med totalsiffran tolv? Ni har tidigare uppgett sju astralplan för oss, tre mentala och tre himmelska plan, inalles tretton?

- Det är verkligen tolv plan. Det sjunde eller lägsta astralplanet är nämligen sa nära sammanvävt med jorden, så överensstämmande med avseende på jordiska intressen och inflytelser, att det bör räknas tillsammans med den. Det första verkliga astralplanet är den grå världen. Där­för räknas planen som tolv, sex astrala och sex himmelska.

Det sista mentala planet är ett 'Nirvana', där själarna måste göra ett uppehåll, försjunkna i meditation och kon­templation och där erfarenheterna från det förflutna mog­nar. Detta är viloplatsen efter varje inkarnation, innan själen återvänder till jorden för att vinna nya erfarenheter.

Bortom dessa mentala plan väntar - jag vill inte kal­la det den tredje döden - men den slutliga befrielsen från inkarnationerna. Sedan går själen vidare genom 'Vänt-hallarna' och uppgår i det himmelska eller kosmiska med­vetandet.

 

 

 

Harmoni och fulländning

När jag lämnade min kropp fann jag, att jag under en av­sevärd period inte kunde befria mig från de jordiska bojorna. Men ändå är det omöjligt att ge en exakt 'geografisk' beskrivning av var jag befann mig. Jag kände mig så egen­domligt bunden till den plats där jag föddes och där jag levat under min tidiga barndom, att jag inte kunde komma därifrån eller gå vidare till det himmelska plan som jag visste existerade och måste finnas helt nära. Jag var san­nerligen låst. Och alla mina förhoppningar om att kunna få förbindelse med mina vänner gäckades. Jag försökte om och om igen men fann varje förbindelse ytterst besvärlig. Det var omöjligt att förstå orsaken. Jag fann att jag kunde skapa tankeformer. Och ofullständiga meddelanden föreföll att sila igenom den täta atmosfären runt om mig. Sådana obetydliga budskap som dessa övertygade dock min familj om att jag åtminstone var medveten.

Men så tycktes jag liksom uppfångad av en ljusstråle. En okänd kraft som gav mig upplysning om mitt verkliga tillstånd kom till min hjälp. Senare fick jag veta att denna ljusstråle var en projektion av kärlek och kraft från det Polära Broderskapet. Den visade sig vara av oskattbart värde för mig och uppenbarade klart de levnadsförhållan­den som råder omedelbart efter döden.

Det förefaller som om varje själ måste gå igenom ett liknande tillstånd. Det kan räcka en kortare eller längre tid, beroende på människans andliga utveckling när hon lämnar kroppen. För somliga själar är det bara fråga om några timmar eller dagar; för andra kan denna period räcka i åratal. Till och med vår Mästare Jesus Kristus nedsteg i ett tillstånd av ovisshet som kallas Hades, de osaliga andarnas sfär. 'Nederstigen till Dödsriket; på tredje dagen uppstånden igen.' Och varje annan själ måste också passera igenom denna sfär sedan den lämnat jorden. Som sagt är det mycket svårt för själen att frigöra sig från sina fysiska, mentala och astrala band - endast den upplysta själen kan hastigt genomkorsa de tätare astrala sfärerna.

I andevärlden är tiden inte längre någon realitet. 'På ett ögonblick skall vi bli förvandlade vid den sista basunens ljud' - som Paulus sade. Men detta uttryck syftar inte på denna världens yttersta dag, som våra kristna vänner gär­na förkunnar. Det betyder den yttersta dagen av själens materiella tillvaro. De astrala världarna är, de också, materiella världar, fastän av finare stoff.

Och så - medan människan passerar genom de grå astrala sfärerna och ljuset från Guds eviga ande rör vid henne - förvandlas hon på ett ögonblick. Hon kastar av den gamla jordiska kroppen och ikläder sig oförgänglighet - sin himmelska kropp, och får bo hos Gud. Det är sant som det är sagt att ett svalg är befäst mellan mannen som vilar i Abrahams sköte och den rike mannen i helvetets lågor. Kan man överbrygga detta? Kommer detta svalg alltid att finnas mellan den himmelska människan och den jordiska? Ja, alltid. Det vill säga så länge den senare endast tänker jordiska tankar och stänger in sin ande i det materiella.

Vi har nu sysslat med förhållandena omedelbart efter döden. Och det kan förefalla som om vi har utbrett oss alltför mycket om den dystra sidan genom att tala ganska pessimistiskt om de grå astrala sfärerna, de astrala min­nena och spiritualisternas misstag. Detta kommer sig kanske därav, att jag så nyss har passerat igenom detta tillstånd som är så oroande och upprörande och att det väl har gjort ett ganska djupt intryck på den del av mig som lättast får kontakt med jorden.

Svårigheten är att finna lämpliga ord som kan beskriva villkoren efter döden. De beskrivningar av livet på de astrala planen som emellanåt kommer fram inom spi­ritualistiska kretsar innehåller ofta bara nyligen gjorda erfarenheter av ännu jordbundna andar. Ty på de astrala planen är många förhållanden nära överensstämmande med de önskningar som invånarna där hyser - ungefär som ni på jorden har många olika samhällsklasser som bor i sina egna omgivningar. Därför får man en provkarta av beskriv­ningar, som var och en rör ett särskilt plan av den astrala tillvaron. Sedan människans astralkropp har dött - när hon lägger av sitt astrala hölje och träder in i det himmelska livet, finner vi till sist ett enhetligt tillstånd, där alla be­skrivningar stämmer överens - ett liv där själen endast är medveten om kärlek och tjänst - en enda vibrerande ton som genomtränger hennes väsen. I dessa sfärer blir själen medveten om de kosmiska krafter som styr skapel­sen.

 

Vi talade om den andra döden, som alla själar en gång mås­te genomgå innan de lämnar astralvärlden. Sedan själen därefter fått pröva på en period av omedvetenhet som kan räcka i minuter, timmar, dagar eller till och med år, sa­de vi att hon sedan vaknar till en ny, rik och levande till­varo.

Tiden betyder ingenting på den här sidan, även om vi måste använda samma uttryck som ni gör på jorden. Den andra döden är överstånden och varje fragment i sjä­len som hörde jorden till har försvunnit. Med den andra döden kommer det stora uppvaknandet - själens uppvak­nande - när den skådar sanningen och för ett ögonblick får en vision av den underbara frälsning som är möjlig att vin­na genom Kristus. Med sådana framtidsutsikter går män­niskan vidare in i den mentala delen av sin utveckling. Jag vill emellertid betona att själen inte passerar igenom var­je särskilt mentalt plan av den andliga tillvaron, utan auto­matiskt dras till det speciella plan som hon är samstämd med.

Därefter kommer själen att arbeta sig uppåt genom alla grader eller plan av den andliga tillvaron. Och denna färd är inte bara grundad på den enstaka existens på jor­den som det antas att varje människa är underkastad (.... och tänker på som sitt enda liv på jorden), utan bygger på alla de inkarnerade existenser som hon någonsin upp­levt.

Ty människosjälen passerar genom många inkarna­tioner. Under varje särskild inkarnation skall den bestäm­ma sig för det plan eller den plats i den mentala världen dit den en gång vill komma och där den skall dröja kvar en tid. På så sätt kommer denna själ i det långa loppet att upp­leva det andliga livets alla aspekter och tillstånd.

Är detta klart? Förstår ni att människan under sitt liv i den fysiska världen alltid är i färd med att lägga grun­den till de särskilda astrala, mentala eller himmelska hem där hon måste hamna - och att hon kommer att uppnå en lägre eller högre grad av frihet och lycka i sitt astrala, mentala eller himmelska liv - i exakt överensstämmelse med graden av hennes andliga strävan och tillväxt under sin korta tid på jorden?

*

Jag måste nu försöka förklara skillnaderna mellan de men­tala planen (dit själen höjer sig efter den andra döden för att stanna där en tid), och tala om de mentala verksamheterna på dessa plan och det himmelska liv som kommer därefter. Den mentala ’kropp’  som människan bebor sedan hon lämnat erfarenheterna i de astrala världarna ba­kom sig, är nämligen ett rent mentalt tillstånd.

På det mentala planet råder väldiga krafter, och här måste själen utöva hela sin mentala förmåga som - när hon uppnår detta existensplan - blir liksom frigjord och stegrad. Men själen kan inte lämna det mentala planet förrän ett jämviktsläge har uppnåtts mellan hennes menta­la och andliga egenskaper. Det förefaller som om själen måste stanna kvar på det mentala planet en tid för att ut­vecklas i stillhet ungefär som ett frö som sås i jorden och lämnas i fred för att gro. Ja, sedan människan kommit till den mentala världen måste den dröja kvar där för att växa sig stark innan den höjer sig till den himmelska världen, dit den för med sig den andliga kraft och utrustning som den samlat under sin resa.

Det är i den himmelska världen som skapelseakten verkligen börjar. Detta är den himmelska världens härlig­het och storhet - den skapande förmågan som är det verk­liga ursprunget till hela universum. I denna himmelska värld drar människosjälen till sig kraft från Kristi gudom­liga väsen. Sedan den själv blivit i det närmaste en ängel, lever själen bland änglavarelser och delar deras glans. Kunde vi bara låta er få en enda glimt av intuition eller in­sikt som uppenbarar det himmelska livets harmoni, full­ändning och härlighet! Det är här som människosjälen till slut blir medveten om sin sanna egenart. Det är här som egot känner sig vara en del av Gudomen själv.

 

Sedan människosjälarna har lämnat jordelivet tar det omkring trettio år för dem att nå denna himmelska sfär av tillvaron (enligt människornas sätt att mäta tiden) om deras utveckling följer det normala förloppet. Ingen­ting driver själen vidare mot dess egen önskan. Människans möjlighet att utöva sin fria vilja står alltid öppen. Om hon vill dröja kvar under astrala förhållanden kan hon göra det så länge hon har lust. Ett århundrade eller mer kan mycket väl förflyta. Eller om hon så önskar kan hon utan dröjsmål skynda hastigt framåt, men endast om hon längtar med hela sitt hjärta att bli återförenad med Guds-medvetandet, som är hennes verkliga hem.

Vad kan det innebära för en sådan själ att avstå från allt, frivilligt avsäga sig sin himmelska tillvaro för att vända om samma väg tillbaka till jorden för att tjäna män­niskorna? För att fatta vidden av detta måste ni först utmåla för er åtminstone något av de under och den harmoni som det himmelska livet innebär.

Det finns gestalter där, som man uppfattar som änglar, fullkomliga i skönhet och med de mest harmoniska och stilla ansiktsuttryck - med den utstrålning som stor kärlek och frid skänker. Där är varje sinnelag milt och upphöjt och fullt av salighet. Luften vi andas är lysande, hög och ren. Harmonier från en gu­domlig musik vibrerar ständigt i själen, som finner sin högsta glädje i ett tjänande av något slag, i någon form av Självutgivelse. Ni får nämligen inte föreställa er denna himmelska värld som en sfär där sysslolöshet eller evig vila råder, fastän den är ett tillstånd av evig frid. Det är genom att leva i en sådan frid som vi lär oss något om skapelsens hemligheter, och medan vi får en inblick i dem får vi själva förmågan att skapa.

Ja, det finns själar här bland oss som gärna offrar fröjder sådana som dessa för att åter stiga ned till de läg­re jordiska planen för att arbeta där. Likt en dykare som låter sig sänkas ned i djupet, eller en gruvarbetare som borrar sig ned i jordens innandömen, kan själen på sin vag nedåt, när den ikläder sig sin astrala dräkt, åter ta på sig något av en personlighets begränsningar. Men inte ens då kan den vara verksam i dessa låga sfärer längre än en be­gränsad tid. Den måste upp igen för att 'andas', ur stånd att uthärda alltför länge i en så tät atmosfär.

Är det möjligt för själar som lever i dessa himmelska sfärer att därifrån få förbindelse med jorden? Ja, det finns budbärare just för detta syfte. Få människor förstår det underbara mystiska innehållet i vissa delar av Bibeln, som t. ex. när Jakob drömde att han såg en stege rest mellan himmel och jord och såg änglar stiga ned och upp. Folk kanske betraktar detta som en barnslig historia. Och ändå är det just detta som fortfarande händer. Budskap kommer verkligen ned från den himmelska världen till människorna på jorden! Det är beklagligt att så mycket går förlorat vid överföringen och att så många stridande meningar finns angående de rätta kommunikations-metoderna!

 

Vi har tidigare hört talas om Pauli ord: 'På ett ögon­blick skall vi bli förvandlade vid den sista basunens ljud. Detta betyder den väldiga kallelse som stiger upp ur det Högsta Väsendet, ur Kristi hjärta, som alla människor en gång skall finna att de hör tillsammans med. Ty förr eller senare måste varje själ lystra till detta rop och höra an­dens trumpetsignal som kallar den hem. Då kommer män­niskorna att skudda av sig allt som var stoft, allt jordiskt inom sig. Genom denna överlåtelse blir hela människans egenart bevarad och upphöjd och hennes lägre personlig­het dör bort och läggs av. Sörj inte över detta, för fastän personligheten hör jorden till och är besudlad av jordiska förhållanden, har den ändå varit ett hjälpmedel för att nå ett mål, ett nödvändigt medel för människan som skall skaffa sig erfarenheter, ovärderliga under hennes klätt­ring uppåt mot Gud.

Ja, undervisa människorna om integration, om del­aktigheten med andevärlden. Men för Guds skull, lär dem sanningen! Erbjud dem inte ett dårarnas paradis genom att måla ut hur vackert och angenämt allting är där. Jag kan försäkra er att livet efter döden är en allvarlig histo­ria. Man skall inte föra lättsinnigt tal om det, och inte heller är det ett ämne som man skall förgylla upp. För när en människa går över från sina fysiska förhållanden till den astrala tillvaron, står hon ansikte mot ansikte med frukterna av sitt förflutna liv på jorden. Då är det för sent att göra något ogjort.

 

Bevis - vad är det för bevis som människorna på jorden ropar efter? De vet inte vad de bevisen skulle bestå av som kunde övertyga dem om livet efter döden. Som god­tagbara bevis på andemakternas existens tar de bara hän­syn till sådant som kan uppfattas av deras fem fysiska sin­nen.

Låt oss nu vända tillbaka för att fortsätta beskrivningen av det mentala planet (som inte bör sammanblandas med det himmelska). De olika planen i den mentala världen måste klart indelas i underavdelningar, fastän detta kanske verkar förvirrande. Efter den andra döden kommer själen således till ett mentalt plan där den finner sig omgiven av de tankeformer som den tidigare skapat åt sig. Man måste nu uppmärksamma den fina balans som existerar - eller bör existera - mellan människans intellektuella och intuitiva sidor. Ty på det nästa, eller andra mentala planet, står själen öppen för det intuitiva eller andliga ljus som nu drar den framåt och uppåt allt högre och närmare hennes väsens centrala punkt, som är Gudsmedvetandet.

På detta andra mentalplan blir människan medveten om ett intuitivt tillflöde, som dämpar hennes hårda intellektualitet och ut­kristalliserar en renare intuitiv uppfattning av tillvaron. I detta tillstånd får hon själv förmåga att skapa, eftersom det är från detta plan, all den skapardrift eller skaparverksamhet utgår som finner sitt slutliga uttryck på jorden. Konst, litteratur, musik, religion och vetenskap är skif­tande yttringar av skapande energi från ett högre ursprung. Kort sagt, människan kan här komma i förbindelse med själva källan till all högre inspiration och verksamhet. Från detta intuitiva, men märk väl, fortfarande mentala plan - går hon vidare till det högsta, det tredje och sista mentala planet. Nu kommer hon in i ett tillstånd av ro och vila.

Allt eftersom människan färdas uppåt, befriar hon nämligen sitt inre - undan för undan - från varje spår av jor­diskt stoff, samtidigt som hon införlivar i sig lärdomarna under resan, en visdom som bevaras av hennes ego och blir en del av henne själv. När människan uppnår tillstån­det av ro, frid och harmoni på det intuitiva planet (vilket inte innebär enbart en dvala) förblir dock hennes själ fullt medveten, fastän mentalt inbegripen i ett slags samtal med sig själv - till slut i stånd att se sig själv sådan den verkligen är, att bedöma slutsumman av sitt liv i hela dess vidd och inte bara hur det har påverkat de jordiska med­människornas liv, utan också i relation till hela den skapan­de principen. Hon blir i stånd att uppskatta graden och ar­ten av sin personliga medverkan i Guds ständigt pågående skapelseakt.

Det tredje mentala planet är lika med ett tillstånd där sjä­len drar sig tillbaka från all yttre form till en inre gemen­skap med den universella kraften; ett tillstånd där männi­skans innersta når kontakt med den universella sfär som är det rent andliga varat och fulländningen. Under det att livet på nivåerna nedanför har ägt bestämda former, existerar det nu till en viss grad utan form. Det är mycket svårt för människan på jorden att föreställa sig ett sådant till­stånd, engagerad som hon är i en tillvaro av former.

När ni försöker föreställa er eller för er inre syn se den allestädes närvarande, den oerhörda allmakt som ni tillber och älskar som Gud, så kan ert förstånd inte upp­fatta honom i någon bestämd form. Och ändå, inom er egen varelse och överallt i hela universum, i alla tider och på alla platser utstrålar Gud sin pulserande livsvibration. Verkningarna av den känner ni igen som ett väsen, evigt förkunnande sina händers verk genom myriader av former och uppenbarelser.

När ni ber, så ber ni till ett medvetan­de som förstår ert medvetande, till ett hjärta som älskar och känner deltagande med er. Och ändå är det alldeles otänkbart att ge någon som helst form åt detta medvetande eller hjärta. Här är skälet till att den kosmiske Kristus tog gestalt som en människa på jorden, att han iklädde sig en form eller en kontaktpunkt så att män och kvinnor, efter vars och ens förmåga, kunde genom honom nå förbindelse med Gudomen.

När vi når det tredje mentala planet upplever vi allt­så frånvaron av former. Detta innebär att människans ego inte längre är begränsat av, fängslat inom eller bundet vid någon särskild livsform, någon särskild kropp. Hon tillbringar sin 'tid' inte bara med att dra sig inom sitt eget väsens centrum, utan också med att expandera utåt från detta centrum till dess att hennes ande når kontakt med alltet, med det universella livet.

 

Det är riktigt att det är möjligt för män och kvinnor som ännu lever på jorden, att få kontakt med denna sfär. Men verkningskraften är så överväldigande, detta tillstånd avger så oerhörda vibrationer, att följderna kan bli skad­liga för den mänskliga organismen.

Vi tangerar ett vittomfattande ämne. Ni har emellanåt mött högt utvecklade själar, som lever mitt ibland er och som människor häpnar inför. Och ändå, av någon okänd anledning, väntar dem plötslig undergång och död. Ibland går de bort i någon sjukdom som den medicinska världen inte kan diagnostisera. Vi vill understryka att innan den medicinska vetenskapen nedlåter sig till att studera de la­gar som styr människans andliga jag, kommer den också i fortsättningen att stå frågande och förvirrad inför oför­klarliga sjukdomar. Missförstå oss inte! Med detta vill vi sannerligen inte påstå att alla som dör av en okänd sjuk­dom nödvändigtvis måste vara i besittning av ett högt ut­vecklat andligt medvetande och att deras död berodde på kontakt med det tredje mentala planet!

Jag har emellertid funnit det nödvändigt att antyda hur denna universums höga kraft kan bryta ner människans kropp om hon inte närmar sig i ödmjukhet och sanning och av rena, osjälviska motiv. Kanske önskar ni en närmare förklaring på detta? Vi svarar, att det inom var och en av oss finns ett innersta centrum, en den mänskliga andens gudomliga födelseplats, bortom alla intellektuella bemö­danden eller insikter. Om en människa försöker nå detta kraftcentrum endast med hjälp av sitt intellekt, utan att ha uppnått den balans i sitt väsen som fordras, utan den an­dens tillväxt som måste finnas, så blir följden med natur-nödvändighet en allvarlig olycka. Och ändå, om denna samma människa med hjärta, själ och sinne vill söka Guds rike och hålla fast vid en enkel och oskuldsfull tro såsom ett barn, så måste hon nå upp till detta alltomfattande plan eller tillstånd och där få motta sanning och kraft och liv från allt levandes källa.

 

Mina vänner, vi upprepar att på detta tredje himmel­ska plan uttrycker sig människan inte längre genom sin yttre form. Hon drar sig tillbaka in i sitt innersta djup, och sedan detta skett måste en expansion av hennes väsen följa och på grund av denna uppgår hon i det universella livet.

Härav uppstår omedelbart frågan: Har en sådan män­niska för alltid förlorat sin individualitet och för evigt avklätt sig varje spår av egna önskningar? Nej, mina vänner, nej! Efter detta har människan blivit större och ädlare och hennes individualitet har blivit upphöjd. Sedan hon till slut smakat frukten av kunskapens träd, sedan hon äntligen bli­vit medveten om sin egen inneboende gudomlighet har hon blivit ett med Gud - 'Jag och Fadern äro ett'.

Till och med från detta upphöjda stadium kan männi­skan fortfarande återvända till jorden. Fastän hennes ego nu har blivit som ett frö, sått eller djupt nedmyllat i det överflödande liv som Jesus talade om, kan det framträda igen, anta en form och steg för steg åter inträda i sitt ti­digare livstillstånd, ända till den punkt där människan om hon så önskar, på nytt ikläder sig de dödligas villkor.

*

Jag har talat om en period av stillhet varunder själen över­blickar sitt förflutna. Detta sker innan hon går vidare, för på dessa mentala plan koncentrerar sig människan mer el­ler mindre på sig själv, hon arbetar inom sig. Hon intres­serar sig inte, som på jorden, så mycket för vad hon 'ger ut' - som för vad hon 'tar in' - i detta fall en förståelse av sanningen om sig själv och att införliva den i sig själv.

Låt oss överblicka ämnet ännu en gång: Vi har i sto­ra drag beskrivit tre mentala plan, det lägre mentala eller intellektuella planet, det intuitiva och det högre mentala planet, som står i förbindelse med de kosmiska krafterna. Sedan går vi vidare till de i egentlig mening andliga planen eller tillstånden - de himmelska. Buddhisterna betecknar detta himmelska tillstånd med uttrycket Nirvana, som ut­märkt beskriver den frid som råder där, en människosjä­lens rofyllda återblick och överblick över alla de erfaren­heter den förvärvat.

Har ni någonsin hört talas om väntsalarna i himlen? Det finns verkligen sådana! Den själ vars utveckling ännu inte är fullkomnad, uppehåller sig en viss period på detta plan eller i detta mentala tillstånd. Den är en innevånare i de himmelska väntrummen, sedan den samlat sina kunska­per och överblickat alla sina tidigare erfarenheter både på jorden och på andra platser. Där väntar själen tills kallel­sen kommer att gå vidare eller tills den godtar en uppma­ning att stiga ned igen i en existens på jorden - att sänka sig ned ännu en gång, ungefär som en dykare i havets djup.

Vi har nu i tur och ordning refererat till de astrala, mentala och himmelska sfärerna - och kommer nu till Kris­tus-sfären. Det kanske råder en viss förbistring i fråga om termer, och detta förhållande vill jag försöka klarlägga. Från de astrala och mentala planen och sedan från de himmelska, går vi vidare till något som har kallats Kristus -sfären, men som jag hädanefter vill benämna den kosmiska eller den universella sfären. På denna nivå av det himmelska livet, vistas upphöjda andar, som befriats från återfö­delse på något fysiskt existensplan, och som nu har ansvar inte bara för livet på jorden utan för allt liv, för univer­sums liv. Från detta plan sänds skapande Mästare ut, an­svariga för själens utveckling hos lägre varelser, som uppehåller sig på andra planeter och i andra livssfärer.

Tusentals år (jag kan bara tala i jordiska termer) måste förflyta innan egot helt och fullt har förverkligat sig självt och nått sin fulla utveckling. Inte förrän den har vunnit all möjlig kunskap genom fysiska existenser går själen vidare bortom väntrummen, ja, bortom de himmel­ska planen in i ännu högre tillstånd... Vilken term kan fullt täcka detta begrepp? Kristus-sfären?... Tillvaron där man är ett med Kristus - den högsta kärlekens hän­förelse - den högsta fullkomning som existerar. Ja, till och med sådana tillstånd väntar på människans helgade själ!

När själen befinner sig i övergången mellan de mentala och de himmelska sfärerna, blir den medveten om en andlig strömning, ett nytt livselement som den hittills sak­nat. Detta kommer sig av dess närmare kontakt med Kris­tus-sfären, varifrån de skapande, de upphöjda, kan nedstiga för att ikläda sig en jordisk existens, för att ta på sig de dödligas villkor som ett yttersta offer. Det var detta som hände när Mästaren Jesus lämnade sitt gudomliga tillstånd - ni har ännu så mycket att lära om hans liv och död.

 

Människan måste inte nödvändigtvis genomgå den fysiska döden för att nå kontakt med alla de andliga världarna och tillstånden. Att känna till detta är av vital betydelse för varje människas liv och lycka. Hon har nämligen förmågan att nå upp till, att få kontakt med och att låta sig influeras av impulser som utgår från den andliga tillvarons alla plan medan hon ännu är fängslad i sin fysiska kropp. Skillnaden är, att när hon blir frigjord så stegras hennes andliga liv till en underbar intensitet. De andliga erfarenheter som hon nu genomgår, skänker hennes själ en rikare och mer storslagen verklighetsupplevelse.

Men om och om igen betonar jag, att det andliga li­vets alla sfärer är tillgängliga, eller kan bli det, för den inkarnerade människan som kan hämta sina impulser; an­tingen från begärens helvete eller från extasens himmel.

 

Återföreningens sfär

Vid detta stadium av vårt samtal måste denna frågeställ­ning uppstå: Ni kanske tycker att allt detta är mycket in­tressant, men vad säger man då om den mänskliga kärle­ken och utsikterna till en återförening med dem som har gått förut. Återseendet som vi så länge drömt om och läng­tat efter - skall detta bli verklighet i andevärldarna? Vad tjänar det till, säger ni kanske, att bli ett formlöst med­vetande i de himmelska landen, som ett ägg utan skal? De utsikterna verkar föga lockande när vi har drömt om en återförening i kärlek, drömt om djup, rik och full kärlek, det enda vederlag som kan göra vårt jordeliv värt det pris vi betalar för att leva det.

Ja, också vi har våra sorger. Även vi minns den trå­nad med vilken människan ser fram emot en återförening sedan man uppnått den djupa frid och lycka som världen varken kan skänka eller ta ifrån en. Människorna har länge drömt om att bortom floden skall kanske återseendet bli verklighet:

Och i morgonen ler mot oss de änglars ansikten som vi älskade en gång och alltsedan dess så bittert saknat.

 

Är vi verkligen av ödet bestämda att inträda i något formlöst tillstånd och att leva i det för evigt? Nej, jag kan försäkra er att det finns en särskild sfär i andevärlden, en nästan himmelsk plats i de övre astrala regionerna, långt skönare än spiritualisternas Sommarland, en sfär där själarna förenas ännu en gång. Lägg märke till att detta är en plats för ett återseende mellan diskarnerade och sådana inkarnerade själar som kan svinga sig dit upp från jorden. Det är sfären eller platsen där familjen kan återförenas, där själar som är fästa vid varandra genom levande och varm kärlek kan mötas. Men observera att dessa möten inte nödvändigtvis varar särskilt länge. Vi på denna sidan och ni på er, har plikter som vi måste återvända till när kallelsen ljuder. Våra plikter kanske är fulla av glädje. Era kanske ni uppfattar som dystra, mödosamma och tunga. Icke desto mindre måste människor från alla tillstånd av liv återvända till de särskilda villkor eller omgivningar som de är vana vid eller har anpassat sig till.

I den astrala världen förekommer perioder med fest­ligheter, ungefär som när ni firar någon särskild födelsedag eller årsdagen av någon händelse eller jul-, påsk- och pingsthögtiderna. Vid dessa tillfällen möts människor i kärlek, lycka och frid för att utbyta erfarenheter.

Ja, till och med en inkarnerad från jorden kan återfinna sin egen älskade där, och under någon tid kan de vara tillsammans i en underbar återförening. Där strömmar också männi­skor tillsammans i massmöten i väldiga - nej, inte salar eller tempel - i vidsträckta katedraler i det fria, där de prisar Gud med sång och uttrycker sin djupa tacksamhet i kärlek och bön.

Vill ni ställa frågor till mig om denna återföreningens sfär? Fråga gärna om ni vill, men avstå från att diskutera saken mellan er eftersom detta kan åstadkomma förvirring.

 

Fråga: Antag att en partner följer den andra till livet efter detta, men står mycket lägre i andlig utveckling än den första och därför inte kan nå återföreningens plan - vad händer då?

Den person som står högst andligt sett kan alltid hö­ja den andra, om blott för en kort tid. Klargör detta för er genom egna erfarenheter! Tag till exempel en kvinna med allvarlig andlig läggning, som högt älskar en man som ni kanske tycker inte är värdig henne. Kan hon inte höja honom, om också bara för en kort tid, genom sin blotta närvaro och sitt inflytande? Det kanske endast blir en has­tigt övergående erfarenhet, men han kommer att minnas att han i ett flyende ögonblick varit på samma nivå som hon. Samma lag verkar i andevärlden. Tiden betyder ingen­ting på denna sidan. Allt är endast en fråga om vad som sker i människans medvetande. På grund av intensiteten i deras möte kan två själar uppleva en till synes lång tidsperiod på ett ögonblick. Ett ljus kommer då att tändas för den kämpande yngre själen, och efteråt kommer han att sträva med ännu större iver för att åter nå upp till det med­vetandeplan, där han ett svindlande ögonblick erfor ett lyck­saligt återseende.

Det kan inte finnas någon skilsmässa i anden - inte någon frånvaro.

Förstår ni innebörden av detta? Det måste vara myc­ket svårt, men försök att fatta begreppet själsfrändskap -samstämdhet. Även om det kanske finns arbete att uträtta för dem båda på olika livsplan, så finns det ändå en kors­väg, vid vilken själar som älskar varann kan mötas, fast­än av allt att döma endast efter bestämda tidsintervaller. Emellanåt kan ni själva nå en hög andlig medvetandenivå. Det är visserligen sant att ni kanske inte lyckas hålla kvar kontakten och störtar ner. Men ni har ändå haft ert lyckliga ögonblick. Ett kort besök i andevärlden kan inte förvandla en människa till en ängel för alltid, eller hur?

Hur skall jag någonsin kunna få er att fatta den kär­lek och lycksalighet som själarna erfar vid det slutliga mötet med den älskade? Vilken glädje att säkert veta att en skilsmässa - en slutgiltig och tragisk skilsmässa - aldrig mer kan bli deras öde, även om de ibland måste gå skilda vägar för att göra tjänst. Med oändlig lättnad inser de att orden 'skiljas åt' såsom de en gång upplevde dem har ut­plånats för evigt i kärlekens armar!

 

Fråga: Och tvillingsjälar - som verkligen är sam­stämda - vad blir deras öde?

Detta är ett omfattande ämne, men inte heller i det­ta fall är det fråga om två själar (eller tvillingsjälar) som sammansmälter till en individ eller att den enas individua­litet går upp i den andras. En så fullständig harmoni i frå­ga om önskningar och förståelse kan emellertid uppstå emellan dem att de två levnadsbanorna löper parallellt som en enda. När själarna når upp till de högre sfärerna finns deras aktiva och passiva aspekter fortfarande kvar. Med andra ord, de är fortfarande man och kvinna, och både han och hon kommer fortfarande att ge var sitt bidrag till det universella livet i form av en skapande stråle från sin särskilda livskraft.

Jag kan inte nog betona denna sanning. Det kan ald­rig bli något som helst tal om sammansmältning med den evige och absolute Guden, och dock uppgår allt i allt. Här föreligger en paradox - men förstår ni inte? När ni blir ett med, blir ni en del av allt. När ni blir allt måste ni bli ett med Gud. Detta är en storslagen och översinnlig tanke. Om människan kunde förnimma en svag aning om denna sanning, om också bara för ett ögonblick eller vid ett enda tillfälle, så skulle världsläget ändras avsevärt till det bättre. Motsättningarna i världen skulle upphöra, därför att människan skulle bortse från sin personliga ståndpunkt och inse vad som är hennes sanna natur. Det var detta som Jesus Kristus försökte få människorna att fatta.

 

Vi vill formulera ännu en tanke och lämna den att mogna i ert sinne. På det medvetandeplan som vi har kal­lat det universella, vilket betyder det som omfattar alla livsformer, kan människan behärska naturkrafterna och skapa fritt genom att fylla sitt medvetande med den alltomfattande skapande livskraften. Detta är den hemlighet som Mästarna använder sig av. Genom att arbeta i överensstämmelse med denna universella vibration, övervinner de, (eller snarare kontrollerar de) -alla de materiella kraf­terna runt omkring sig. Med samma lätthet behärskar de inte bara de materiella, utan också de astrala och mentala krafterna i deras respektive sfärer.

Detta kan åstadkommas av en Mästare som genom att koncentrera sin andliga viljekraft (inte viljekraften från sin fysiska hjärna) kan höja, och sedan öka hastigheten av sina vibrationer så att han attraherar atomer från vilket som helst av dessa skilda plan. När de har ackumulerats, sänker han gradvis deras vibrationer till en lägre eller långsammare frekvens tills atomerna inte längre är and­liga utan fysiska och kan formas till vilket föremål eller ämne han önskar.

Många människor ifrågasätter sanningen i berättel­sen om bespisningen av de fem tusen människorna med fem kornbröd och två fiskar, och frågar sig hur Mästaren Jesus kunde utföra detta under. Det åstadkoms på så sätt att han höjde sitt medvetande till det universella planet genom att hålla sin tankekraft förenad med Gud. På så sätt drog han de andliga atomerna till denna tanke, sänkte därefter deras vibrationer och bestämde vilket särskilt jor­diskt ämne dessa atomer skulle bilda. Det var så det gick till när han bespisade de fem tusen.

 

Vi har talat om återföreningens sfär, vilket med and­ra ord innebär ett tillstånd av andlig överensstämmelse där själar kan mötas. Vi har nämnt om de familjemöten som där äger rum. Vi har försökt visa att denna sfär eller detta tillstånd av harmoni och gemenskap kan nås till och med från jorden. Under tidigare samtal har jag antytt att det liv som människan tänker på som 'livet efter döden' i själva verket är det liv som hennes odödliga ande lever. Därför kan dessa det andliga medvetandets världar inte va­ra förbehållna det diskarnerade tillståndet, utan står alltid öppna för människan - ja, står öppna för er här och nu.

Detta är en avgörande punkt. Detta överflödande liv som människans själ och ande lever, felaktigt ansett som existerande endast efter döden, är samtidigt hennes för­flutna, hennes närvarande och hennes framtida liv. Männi­skan lever egentligen alltid i en 'sektion' eller snarare i en frekvens av evigheten - som är det tillstånd som varje själ står i förbindelse med i varje ögonblick, oavsett om hon är innesluten i en jordisk kropp eller är verksam på något annat plan i de andliga världarna.

Att erkänna detta inre andliga liv som en verklighet, kommer en dag att förena alla tankeriktningar, alla reli­gioner som omsluter människornas hjärtan. Detta är i sanning universalismens mäktiga evangelium.

 

  

Naturandar och änglar

Varken pensel eller penna kan utmåla den himmelska värl­dens skönhet. Människan kan bara göra sig en svag före­ställning om det andliga livets under som väntar henne. Och få är de som antingen genom styrkan i sin längtan el­ler genom verklig kontakt med höga andliga sfärer kan fånga flyktiga visioner av deras härlighet - den äkta konst­nären och författaren, musikern, poeten och den innerligt religiösa människan. Men inte ens deras glimtar av him­len kan vara någon längre tid och måste förblekna när män­niskan återvänder till sina jordiska uppgifter.

Det är sant: De andliga och de fysiska världarna är oupplösligt sammanvävda med varandra. Det är omöjligt för människan att särskilja sitt väsens båda aspekter. Men när hon har nått fram till en viss grad av insikt som gör det möjligt för henne att förstå detta, då kommer hennes egen förgängliga värld inte längre att verka så tät och ma­terialistisk som hittills. När därför människor i allmän­het börjar förstå dessa förhållanden, kommer deras värld att bli mer förfinad, mer eterisk. De kommer att inträda i ett tillstånd mera likt den astrala världen än den nuvaran­de fysiska. Ett sådant liv kommer i framtiden att utvecklas på jorden. Redan i er tid kommer denna gradvisa föränd­ring av etern, av den fysiska atomen att börja, och jorden kommer att tillväxa i skönhet allteftersom mänskligheten går framåt i sin andliga utveckling.

 

Här vill jag göra en paus och vidröra en annan aspekt av livet, som har blivit mycket förbisedd - jag tänker på naturens eller naturandarnas utvecklingslinje. Hittills har vi bara intresserat oss för det mänskliga livet, människan som inkarnerad eller diskarnerad, och bortsett från na­turen. Vi måste nu ägna oss åt djurens och växternas liv och åt det liv som är verksamt i naturkrafterna - allt pulserande av energi och vitt skilt från de mänskliga sfärerna.

Låt oss komma ihåg att naturen fortsätter in i andra världar och att dess fastställda evolution eller livsmönster omfattar också de astrala, de mentala och de himmelska tillstånden. Men naturens liv tycks passa in i skapelsepla­nen på ett mer fulländat och välordnat sätt än det mänskli­ga. Hur underligt det än kan låta, har jag alltid varit en bundsförvant till 'småfolket', pysslingar och älvor, och älskat de sagor som barn är så förtjusta i. - Bara sagor, som en nyktert tänkande person säger - men i själva ver­ket de mest förtjusande små realiteter.

Jag har numera stor glädje av att besöka den fascine­rande undervegetationen i naturens liv - om jag så får ut­trycka mig - ja, stor glädje av att studera de små jord-andarna eller gnomerna och älvorna under deras arbete i trädgårdarna på jorden och i högre tillstånd, alla lyckligen i färd med att väva drömmar och önskningar till en skön­hetssyn, som kanske en dag kan uppfångas av en konstnär eller författare, skicklig i att hantera pensel eller penna. Jag har min glädje i att iaktta hur naturvarelserna ivrigt gestaltar sina versioner av den gudomliga kärleken och skönheten.

Allt detta låter kanske litet för blomsterrikt och sä­kert väntar ni er att vi skall komma fram till mer hand­fasta och konkreta beskrivningar av livet i naturen. Vi fortsätter alltså och skall göra vårt bästa, mer kan vi inte.

Hur känslig är inte det grönas värld runt om oss! Så underbart det är att se de små älvalika varelserna när de flitigt transporterar livskraft och näring till växterna! Om plantorna inte fick denna hjälp från älvorna skulle de snart vissna och dö. Utan växterna skulle människorna också dö. Utan de höga livskrafterna, styrda och dirige­rade av naturens skyddsänglar, devorna, skulle er fysiska värld falla sönder i kaos.

Människan talar och tänker självbelåtet om en lag och en ordning som fungerar automatiskt för att styra hennes universum, men utan att hon försöker komma fram till en djupare förståelse för de väldiga and­liga krafter som håller solen och planeterna i deras banor. Den religiösa människan talar förtröstansfullt om en gudom­lig plan och om en kärleksfull Fader som styr allting till det bästa. Men hon räknar inte med den underbara organi­sation som råder i de andliga sfärerna för att övervaka och upprätthålla den lag och den ordning som hon ser i na­turen.

Vetenskapsmännen är benägna att anse allt detta som normala skeenden i den materiella tillvaron - förlopp, grundade på lagar som de nämner vid namn men aldrig kan förstå. De försäkrar, att om ett frö sås i jorden och om man uppfyller vissa villkor för dess utveckling, såsom att tillföra fuktighet och utsätta det för solstrålning och värme, så växer fröet upp till en planta. Den övriga mänsk­ligheten godtar detta resultat, inte som ett mirakel, inte som en underbar manifestation av gudomlig makt, utan som en helt alldaglig företeelse, ungefär som genomsnittsmän­niskan godtar såsom en självklar sak, ja, nästan som en rättighet naturens vanliga processer som uppehåller henne.

Och följaktligen underlåter hon att ge sin tribut till den oändliga omsorg, kärlek och tålmodighet som är alltings upphov.

Över varje manifestation av livskraft på jorden, den mänskliga framtoningen inbegripen, vakar det stora världs­medvetandet, den andliga verkligheten. Jag bara önskar att ni, mina vänner, en gång kunde få er inre syn öppnad när ni går omkring i er trädgård så att ni kunde se de ota­liga små varelserna i arbete med era växter och blommor. Det kanske förefaller som om de inte märker er, men de är allesammans i färd med att flitigt bygga upp, att ivrigt forma sin del av livet på jorden.

Jag uppfångar nu en tanke från er. Det finns verkli­gen änglar som står i förbindelse med jorden. Men de till­hör inte den mänskliga utvecklingslinjen utan är inordnade i naturvarelsernas evolutionsprocess. Det är riktigt att somliga av dem ibland ansluter sig till den mänskliga rasen, kanske för att meddela en viss kunskap eller för att överföra ett tillskott av kraft eller fulländning till en per­son som de är i tjänst hos. Så till exempel dras änglava­relser gärna till gudstjänster där ceremonier förekom­mer - detta är inte någon saga! Jag meddelar fakta. Jag har själv sett änglar närvarande under ceremoniella eller religiösa högtidligheter. Vissa mer eller mindre dimmiga kunskaper om livets och dödens änglar har också sipprat igenom. Kanske vill ni betrakta dessa änglar som högt ut­vecklade själar som en gång tillhört den mänskliga rasen? Där har ni fel! En änglarnas värld existerar, oberoende av människornas, skild från den mänskliga utvecklingslin­jen och befolkad av själar som aldrig har varit inkarnera­de i en mänsklig kropp; av själar som har stigit uppåt längs sin egen naturliga utvecklingslinje och som är nära samstämda med lagarna rörande skapande verksamhet som kommer alla varelser till godo. Hit hör musikens änglar. (Här vill jag göra en liten avvikelse från mitt ämne för att dra parallellen mellan 'småfolket' och de 'små to­nerna' i musiken, vilka förenade till en helhet formar en mäktig 'kör' eller samklang och som tonar fram som na­turens sublima harmoni.)

En tid skall komma, mina vänner, då man bättre skall första människors och änglars broderskap. Med det­ta mål i sikte arbetar hela skapelsen och utvecklingen. Fullständig förståelse och harmoni mellan alla Guds ska­pade varelser skall uppnås till slut.

Varför inte? Ni är ett och vi är ett - alla är vi i själva verket förenade. Människan kommer att fatta detta när hon genomgått den andra döden och vaknar till en in­sikt, som sedan ständigt växer inom henne - vaknar till den medvetandets expansion, som får henne att inse en gång för alla att hon själv, människan, genom att tjäna si­na bröder och systrar blir ett med den Allsmäktige. Ut­ifrån denna insikt växer själen till att bli ett med Gud och till att förlora sitt liv för att vinna Herren Kristus.

Föreställ er inte att något enda existensplan, natu­rens, de astrala, mentala eller himmelska världarna, är belägna högt ovanför människan någonstans - i en himmel utan gräns. De finns alle sammans väntande på att bli upp­täckta inom människans eget medvetande. De är närmare henne än hennes egna andetag. Den enda kunskap vi alla har att ta till oss i vårt hjärta och omsätta i vårt liv utåt - är att himmelriket är nära - att himmelriket är invärtes i oss.

Det fordras inte någon högre intelligens för att kom­ma in i detta rike utan bara ett barns oskuldsfulla hjärta.

Undervisa därför era barn och berätta för dem om älvorna. Leta efter dem i trädgården och låt er sedan bli del­aktiga - såsom vid ett sakrament - av naturens universella liv, vari älvornas rike också ingår.

Här kommer nu mitt sista tankekorn: Enkelhet. Det­ta är nyckelordet: Hjärtats enkelhet. Livet är inte inveck­lat. Bara de okunniga - ett generellt omdöme, men sant - gör livet komplicerat. Livet är storartat i sin enkelhet och enkelt i sin storhet. Det var allt.

 

 

Ödet och den fria viljan

Vi har redan gjort oss fria från den uppfattningen att det andliga livets sfärer endast och allenast omfattar livet efter döden. Så är det inte. Istället har vi förklarat hur inflytandet från dessa sfärer genomtränger såväl det fy­siska som de astrala planen. Ja, det är i själva verket omöjligt att skilja den fysiska sfären från de övriga, och detta är en synnerligen betydelsefull kunskap som det åter­står för människan att inhämta.

Vi skulle vilja hänvisa er till vårt samtal om livet i naturens rike, där vi talade om naturandarnas sinnrikt uttänkta tillvaro. Om den rytmiska harmoni och den sam­stämdhet som råder mellan alla livsformer i naturen. Jäm­för dessa under med den ännu sällsammare stråle av kos­misk livskraft och ande som tränger in i och genomdränker varje aspekt av människolivet, och försök sedan fatta lyskraften i den kärlek som Gud, vår fader, ville begåva oss med, alla och envar av hans barn.

Ni inser knappast, mina vänner, där ni går i ert dag­liga liv, hur underbart ni är ledda och skyddade för varje steg ni tar av osynliga hjälpare och vänner, vars omsorger för er skull ni tar som en självklar sak - till och med om ni är medvetna om dem. Vi talar om de vägvisare som sti­ger ner för att sörja för människans själ och som ibland strävar i åratal, ja under ett helt liv för att framkalla en enda gnista av gudomligt ljus i själens medvetande. Oför­skräckt framhärdar de utan att förtröttas. Och hela tiden försöker de att lappa ihop de trasiga fragmenten i männi­skornas liv och att utjämna disharmonierna och att i män­niskosjälen väcka någon grad av Kristusmedvetande. Sam­tidigt med att de outtröttligt arbetar med mänskligheten på jorden, stiger de då och då ned för att verka på de ännu mer materialistiska astrala planen under er jord - liksom också i de högre astrala sfärerna. Från den lägsta pinnen på människolivets utvecklingsstege och till den högsta utstrålar de himmelsk kärlek och agnar sina omsorger åt människosjälen.

Vid denna punkt i min skildring undrar ni nog hur en människas valfrihet kommer in i bilden. Hur kommer vi att dömas - efter vad vi gärna önskat, efter vad vi full­bordat eller efter vad vi försummat? För om dessa väldi­ga krafter ingriper i de yttre förhållandena i människans dagliga liv, så är vi ju inte stort mer än brickor eller ma­rionetter i det stora spelet? Nej, sa är det inte, mina vän­ner. Fastän denna omsorg om människans inre liv har bli­vit anbefalld av kärlekens allmakt så berövas hon inte ett grand av sin förmåga att handla enligt sin fria vilja.

Ja, ni väljer sannerligen oavbrutet. Ständigt måste ni avgöra om ni skall följa den stig som leder uppåt eller den som leder nedåt. Om ni skall ställa er positiva eller negativa till vad som händer, om ni vill bygga upp eller riva ned. Men skulle det vara så att ni väljer den nedåt­gående vägen så är det självklart att ni måste ta på er följ­derna av ert val genom att utstå lidanden och prövningar.

 

Den fria viljan existerar och det gör också det förutbestämda. Här står vi ansikte mot ansikte med vårt prob­lem: den fria viljan kontra det ödesbestämda. Vilket väl­digt och till synes olösligt problem är inte detta! Och så litet man har förstått av det! Ja, så litet man kan förstå innan man fattar att människan kan finna lösningen på des­sa problem (för de är många) endast genom att gradvis växa till i kunskap om Gud - men aldrig genom att pressa gränserna av sitt fysiska intellekt till det yttersta. Både ödet och valfriheten existerar för människan.

Vad beträffar den individuella människan så innebär ödet en rad fysiska erfarenheter som hon måste och skall genomgå under loppet av sitt jordeliv. Den fria valmöjlig­heten erbjuder sig i hennes egen andliga reaktion på den serie livsbetingelser, den yttre miljön eller andra om­ständigheter som hennes vanliga fysiska liv består av och som i stor utsträckning styr det. Om dessa reaktioner gör hennes karaktär mildare och vänligare så blir också livet ljusare för henne. Om de förbittrar henne och gör henne hård och hänsynslös mot sina medmänniskor, så drar hon själv till sig obehagliga händelser - enligt lagen om orsak och verkan som hennes handlingar sätter igång.

Här gör vi ett uppehåll för att begrunda den gudom­liga kraft som genomsyrar varje ögonblick av vårt liv och varje atom i vår varelse - för att på nytt begrunda den underbara ordning som existerar och som styr naturens riken och hela naturens skapande verksamhet - som evigt animerar och utvecklar växternas, fåglarnas, fyrfotadju­rens och människornas liv. Begrunda vidare denna samma skaparkraft som håller stjärnorna utan minsta avvikelse i deras banor över himlavalvet - och som är den eviga or­saken till födelse och liv, till död och återfödelse i en stän­dig växling - ett rytmiskt växelspel som böljar genom hela skapelsen. Fråga er sedan om ni, om någon av oss kan fat­ta ens en bråkdel av kraften hos den oändliga intelligens som skapar denna okuvliga livsinstinkt, och som, sedan han tänt den, uppehåller den i evigheters evighet.

 

Tänk sedan på vårt underbara gemensamma liv på jorden - ja, på era egna individuella levnadslopp - tänk på den kraft som håller er uppe genom allt som händer, den kraft som ställer er inför - och som också hjälper er igenom en serie av det fysiska livets erfarenheter, avsed­da att fläta in ett mönster av andlig skönhet och sanning i den väv som utgör er och varje människas inre varelse.

Om ni bara ett enda ögonblick kunde få en glimt av dessa hänförande och fullkomligt sköna varelser, som le­ver så harmoniskt och i en så upphöjd frid i de himmelska sfärerna! Om ni kunde skåda skönheten i deras ansikten och gestalter så skulle ni få ett begrepp om Kristusmed­vetandets underbara livsström, som varit i verksamhet under eoner av tid och under många återkommande exi­stenser för att slutligen frambringa varelser av en sådan strålglans. Kom då ihåg att varje människa steg för steg övas och utvecklas på samma sätt, att också hon ständigt är i färd med att skapa sin egen fulländning och väcka till liv sin Gudanatur.

Tänk endast goda tankar! Varje positiv strävan som har sitt ursprung i människans förstånd, vilja och själ, varje handling, varje erfarenhet, från den minsta till den största, bidrar till att skapa en sådan människa som den­na. När det går upp för ens förstånd att något sådant som detta kan förverkligas, då blir man förfärad... förfärad vid tanken på den otacksamhet och själviskhet som bor i ens eget flyktiga hjärta.

  

 

 

Det ondas problem

I kväll tycks kraften komma med en sådan dynamisk styr­ka att jag nästan förlorar fotfästet och kunde virvla iväg som ett löv i vinden. Detta förefaller mig som en bra lik­nelse för den andens kraft som gjuts ut över jorden i vår tid. (Nb: denna bok är ursprunglig, jf.det som skrivs senare - överförd förut for 2.världskriget. RØ-anm.) Medan detta pågår kommer ni att få bevittna både na­tionella olyckor och internationell söndring. Men till sist kommer en återupprättelse av människosläktet att ske tack vare denna andliga kraft.

Samma budskap gavs åt mig under mitt liv på jorden.(1859-1930) Jag kan inte annat än upprepa det och tala om att naturka­tastrofer kommer att inträffa. Som en följd av detta höjer sig ur havet en stor ny kontinent där det nu endast finns en ändlös ocean. Och ett motsvarande landområde kommer att sjunka under ytan.

Befallningen har utgått. Redan nu kan vi se dessa skaparkrafter i verksamhet. En människornas skall utveck­las, betydligt mer högtstående än våra dagars mänsklighet. Samtidigt med dessa förändringar kommer själva jordklo­tets fysiska substans att förfinas och likaså de sfärer som omger den. (Ingen bestämd tid har meddelats för dessa händelser som mycket väl kan ligga i en avlägsen framtid.)

 

Men detta är en avvikelse från ämnet. Låt oss nu återvända till temat rörande de tre planen ovanför de astra­la: till det första mentala planet, till det intuitiva ovanför detta och till det tredje, intelligensens eller visdomens plan. Vi har förklarat att ’Christian science’ som ett kollek­tivt samfund betraktat, hämtar sin kraft från det första mentala planet. På nästa plan, det intuitiva, dras koncen­trationen tillbaka från det renodlat intellektuella. På det tredje planet, där inflytelserna från de första och andra planen fullständigt balanserar varandra och sammansmälter, har vi utvecklat ett medvetandetillstånd eller en vis­dom som kan kallas gudomlig.

Vi måste skilja mellan intellektet eller förståndet, som karakteriserar tillvaron på det första mentala planet, och det mer omfattande medvetande som existerar på det tredje mentala planet och som vi kallar 'intelligens’. Det­ta är i egentlig mening en del av den gudomliga intelligen­sen. Alltför många människor, tyvärr, som av sin omgiv­ning anses begåvade och intellektuella, saknar egentligen intelligens. Från detta den gudomliga intelligensens eller visdomens plan kan vi hämta skapande kraft, men inte den kraft som på de astrala planen frambringar former, utan en förmåga som kan åstadkomma en verklig substans, vil­ket Jesus demonstrerade i berättelsen om de två fiskarna och fem kornbröden.

 

På alla de plan av tillvaron som vi har beskrivit, finns ljusets änglar och mörkrets änglar. Kan ni fatta den­na sanning med allt vad den innebär? Kanske har ni hittills föreställt er att alla mörkrets härskaror är nedstörtade för att leva i någon slags förnedringens avgrund, medan ljusets änglar blivit upphöjda till den högsta himlen för att sitta på Guds högra sida? Intet kan vara mer felaktigt än en sådan tanke, som under århundraden har givit människan en oriktig uppfattning både av det goda och det onda. Det är min uppgift att väcka människan till medvetande och insikt om att dessa varandra motsatta härskaror av intelligenta varelser - eller, om ni så vill, ljusets och mörkrets änglar - arbetar och går framåt sida vid sida och är beroende av och oundgängligen nödvändiga för varandra. Denna sanning måste människan införliva med sig innan hon kan komma fram till en klar uppfattning om det godas och det ondas väsen.

Hitintills har människorna fö­reställt sig att det goda alltid måste stå i motsatsförhål­lande till det onda. Ingenting kunde vara ett större miss­förstånd. Det onda är alltid ett väsentligt komplement till karaktärsdrag eller tillstånd som människorna kallar ’goda', och utan det ondas existens kunde det goda inte ut­vecklas eller finnas till.

 

Låt oss ännu en gång begrunda ljusets och mörkrets änglar och inse att dessa båda andemakter oavbrutet arbetar hand i hand för att utveckla människans själ och för att i henne fullkomna den gudomliga intelligens som alltid strävar att manifestera sig genom alla mångskiftande for­mer. Från den andliga verksamhetens alla plan, inbegri­pet det tredje mentala, meditationens och den inre monolo­gens plan, utgår denna änglarnas verksamhet. Från detta tredje plan kan man hämta ner kraft, som när den når jor­den till och med kan tränga ned till skapelsens lägre for­mer - ungefär som solstrålarna och solenergien når jor­den. Men ju lägre existensplan, desto svagare är verkningsgraden hos denna kraft från ovan.

Vi har sagt att från det andliga livets och medvetan­dets alla plan kan man hämta kraft som kan användas - och används - av människorna antingen till gott eller ont. Tro bara inte att all andlig kraft från ovan nödvändigtvis måste vara 'god’ eller 'vit'. Vad skall man då säga om mörk­rets krafter och andemakter, de onda fienderna och furs­tarna från skuggornas värld som Paulus talar om, han som kände både det goda och det onda till deras verkliga inre värde, eftersom han var invigd i den urgamla visdo­men? Vi kan urskilja många fall då män och kvinnor an­vänt sådana krafter för sina egna själviska och onda syften. Tänk bara på krigsherrars och erövrares levnadshistoria, tänk på finans- och affärsmän som gjort sig själva rika ge­nom att bringa andra människor till tiggarstaven!

 

Är dessa tankar alltför svåra att acceptera för er just nu? Säkert inte. Tag till exempel en man som blir be­satt av begär att skaffa sig rikedomar för egen vinnings skull. När han en gång väl har dragit dessa krafter till sig, drivs han vidare av något inom sig som är mäktigare än hans egen girighet. Till slut når han en punkt där han, trots sin egen längtan att sluta upp med sitt penningrofferi, inte är i stånd till att göra det, inte ens om han avskyr de rikedomar som förslavar honom. Han har förlorat kontrol­len. Pengarna hopar sig i en ständig ström som han inte kan hejda, trots att ingen vid det här laget bättre än han känner rikedomens börda och förbannelse. Andra exempel i samma stil är den framgångsrike författaren, skådespe­laren, statsmannen och i själva verket vilken levnadsbana som helst där människor strävar efter rikedom och makt. Tag er i akt så att inte körsvennen själv blir den som jagas. Tag er i akt! Mörkrets änglar är i verksamhet!

Om ni så vill kan ni själva spåra upp följderna av denna mörka makt som kastar sin skugga över många lev­nadslopp, vilka har slutat i misslyckande och olycka. Skul­le det då inte ur alla synpunkter vara bättre för världen om allt det onda kunde utrotas för evigt så att endast det goda fanns kvar? Men om något sådant vore möjligt att föreställa sig, skulle det då ens vara önskvärt? Eller skul­le det ta en ände med förskräckelse?

 

Vi för vår del kan inte inse att något sådant skulle leda till en plötsligen fulländad värld utan snarare till mot­satsen. Skulle det klargöra saken bättre om ni ser för er inre syn två väldiga hjul, två ringar, två kretsar, ständigt cirklande den ena i motsatt riktning mot den andra, under det att var och en liksom håller uppe och balanserar den andra som om det vore med magnetisk kraft? Ger detta en antydan om hur försynen arbetar i avsikt att vidga människans själ, att stämma den i harmoni med det gudomliga? (Här misslyckades Conan Doyle delvis med att uttrycka si­na tankegångar i ord. Men genom gester försökte han rita upp två ofantliga kretslopp som balanserade varandra, hela tiden i en väl avvägd rytm och därigenom i stånd att upp­rätthålla den moraliska balansen i världen, ungefär som centrifugal- och centripetalkrafterna håller en planet i sitt läge i solsystemet.)

Vi skulle vilja inpränta detta i medvetandet hos alla människor, om vi bara kunde: Det som människan kallar 'det onda' är också av Gud. Den universella intelligens, som människan kallar Gud innefattar i sig både gott och ont!

 

Jag vet, att ett sådant påstående som detta måste framkalla motsägelser. Jag kan endast framställa san­ningen sådan jag känner den och som jag ser den. Var och en av oss måste arbeta och sträva efter att uppnå ett välbalanserat liv, så att mörkret aldrig skall kunna övervin­na ljuset inom oss, utan snarare så att det goda och det onda tillsammans, inte som våra herrar utan som våra tjänare, skall utmejsla inom oss den fullkomnade lagen med fullkomlig precision. Som det nu är har mörkrets makter fått övertaget, blivit herrar över världen. Jorden måste återställa balansen, återvinna och behålla sin moraliska jämvikt, eftersträva en väl avvägd fulländning som i sig själv är bortom ont och gott. Ty det är sagt att det goda och det onda skall vara människans tjänare, alldeles som de nu är Guds tjänare som hjälper honom att förverk­liga hans fullkomliga plan. Detta är det slutgiltiga målet. Det är bara när den enskilda människan kan höja sig över sitt fysiska och personliga tankeliv som hon kan fatta li­vet som en häpnadsväckande helhet - se det uppenbarat som en enhet där det inte finns någon varaktig skillnad mel­lan gott och ont, svart och vitt.

En och annan som hör detta kommer att ställa frågan:

'Om det är sant som ni säger, blir vi då inte berövade alla impulser som är inriktade på något gott? Vad tjänar det till för någon att försöka förbättra världen eller sig själv, om det när allt kommer omkring, inte finns någon verklig skillnad mellan rätt och orätt? Vi kan ju lika gärna lunka på i den gamla vanliga trallen om allting ändå blir bra till slut!'

Vi betonar, att liksom stjärnorna svävar i univer­sum, så är också varje mänsklig själ inordnad i livets eviga kretslopp; hålls kvar där av och inom den gudom­liga intelligensens alltid vakande medvetande.

Det är sant, att själen har fått ett visst mått av fri vilja eller en viss valmöjlighet, så att den kan acceptera eller förkasta det goda eller det onda: men den har inte vid något enda till­fälle möjlighet att slita bandet med den högste anden, med Gud. Det existerar alltid en dragning uppåt. Så är det. Un­der någon tid kan själen håna, förneka eller vända sig bort från Gud, men den kan aldrig fly från honom, aldrig bryta förbindelsen med honom. Och i yttersta nöd måste den ändå underkasta sig och återvända till honom som den förlorade sonen i liknelsen.

Vad händer medan själen beslutsamt kämpar emot Guds kallelse som drar den uppåt? Detta innebär, att män­niskan av egen fri vilja, väljer den väg som leder nedåt i stället för den som för uppåt. Märk väl, hon har inte kom­mit undan Gud ens för ett ögonblick. Den gudomliga intelli­gensens magnetiska kraft håller henne hela tiden i sitt grepp, försöker alltid förmå henne att vända tillbaka. Än­då vill hon genom myriader av överträdelser följa ondskans vägar, nedåt, nedåt... Till slut kommer dock den oundvik­liga stunden för hjärtats förvandling, upprättelsen, början på den långa klättringen uppåt med blödande fötter tillbaka till Gud. Detta är skälet till att ingen människa någonsin kan undgå sitt öde, som är att uppnå den högsta fullkom­ningen genom att återvända till sin skapare.

 

Ändå är det sant, att innan människan kan bli Guds like, måste hon nå botten av ondskans avgrunder - liksom att nå upp till höjderna; hon måste passera genom det djupas­te helvetet och nå upp till den höga himlen som är hennes slutliga hem.

När den individuella människan fattar denna oerhörda sanning slutar hon upp med att döma någon enda av sina medmänniskor, ty då fylls hennes hjärta med glädje vid tanken på människans fullkomnade själ, det ljusa ideal mot vilket både hon själv och alla hennes medbröder strävar genom gott och ont. Då tänker hon: Min broders väg är hans ensak. Min väg är min. Än sedan? Varför skulle jag döma någon?'

Endast längs denna väg kan människan nå mästerska­pet: först genom att bemästra sina egna svagheter och bris­ter, sedan sin omgivning och de många begränsningar som kringgärdar människolivet.

 

*

 

Vi försöker nu nå upp till sådana sfärer av det kos­miska livet som ligger ovanför både de mentala och himmelska sfärer vi hittills beskrivit. Väsenden med det högsta andliga medvetande kan röra sig fritt upp till eller ned från sådana sfärer och ändå stå i förbindelse med människor på jorden. När en människa genom ständiga ansträngningar kommer i kontakt med sådana väsen, har hon möjlighet att motta tydliga budskap från innevånare på andra planeter. Trots att människan sedan länge har för­sökt uppfinna instrument med vars hjälp hon kan uppfatta sådana meddelanden, skall hon till slut erfara att en sådan förbindelse kan etableras endast i hennes eget innersta och tolkas genom hennes egen andliga intelligens. Först måste människan nå fram till ett äkta broderskapsförhållande gentemot sina likar i det liv hon lever i samhället och inom nationerna, sedan till ett broderskap mellan nationerna. Först därefter kommer turen till ett interplanetariskt bro­derskap, som uppstår genom de interplanetariska kontakter som en gång blir möjliga när mänsklighetens medvetande höjts. (Det är värt att lägga märke till att denna förutsägel­se om interplanetariska kontakter meddelades nästan tjugo år innan flygande tefat från andra planeter inrapportera­des.)

Först måste vi emellertid lära oss de elementära grunderna för ett sådant broderskap. Människan lever inte allena av bröd, utan av vart och ett ord som utgår från Guds mun. Med andra ord, människan kan fulländas eller nå fram till att leva ett helt och rikt liv endast genom ständig kontakt med andliga sanningar.

Vi är väl medvetna om att våra påståenden om det godas och det ondas sanna väsen kommer att väcka mycken kritik. Icke desto mindre vill vi åter betona det faktum att dessa två begrepp i grund och botten inte står i så starkt motsatsförhållande till varandra som det vid ett ytligt 5tudium kan tyckas. I takt med det godas skapande makt, måste alltid det ondas förstörande verksamhet finnas. Det är ju nödvändigt att förstöra eller bränna upp skräp och avfall. Så är det också i universums hushållning. Skulle vi därför inte kunna beskriva mörkrets änglar som de onda makternas personifierade framtoningar, ställföreträdare för väldiga nedbrytande krafter, uppslukande allt obehöv­ligt i tillvarons ordning under en process som ständigt drar till sig och bryter ner ting, vanor, tänkesätt och livsmönster som blivit föråldrade och inte längre önskvärda?

 

Vi menar således att ondskans andemakter närmar sig under en täckmantel som skyler godheten innerst inne. Eftersom de till sin natur är negativa måste de dra till sig - ur människolivet och ur universums liv - allt det som ovillkorligen måste läggas av eller förkastas. Medan det ytligt sett verkar som om de förstör, så är det egent­ligen inte så. Och fastän vi har sagt att de förtär, så omvandlar de i själva verket.

Vi kan föreställa oss dem som ombud, vilka hela ti­den är i färd med att transformera allt som är mindre önskvärt mitt ibland oss, till att bli något nyttigt och vac­kert till slut.

Låt oss åter aktualisera bilden av de båda väldiga hjulen eller kretsloppen - skall vi säga att de föreställer Guds avsikt eller plan, ständigt stadd i utveckling. Män­niskorna kallar dessa krafter positiva och negativa eller 'goda' och 'onda'. Den ena andemakten är ett komplement till den andra. Båda är oumbärliga i den allsmäktiges världsordning. Lika visst som natt följer på dag och dag på natt, lika visst väger det onda upp det goda och det goda det onda. Denna omvandlingsprocess från gott till ont och vice versa är alltid i verksamhet. På detta sätt välver sig de två kretsarna vidare genom eviga tidsåldrar, eftersom deras slutmål är att hjälpa hela mänsklighetens själ att uppnå fullständig balans och harmoni. När fulländningen till slut är uppnådd, förebådar den ännu en manifestation av gudomlig skaparkraft, inriktad på att frambringa nya världar att bebos av nya människoraser. 'Vår Herres hus' håller sålunda alltid på att utvidgas för att stå redo den dag då hans barn återvänder från sina vandringar i tid och rum.

Detta är bara några exempel på att det är omöjligt för det begränsade jordiska förståndet att någonsin fatta evigheten. Vi kan bara försöka hjälpa er på traven genom att föreslå att evigheten betraktas som ett stort hjul som aldrig bromsas eller hejdas i sitt lopp.

 

I Gud finns både gott och ont. Gud omfattar både gott och ont inom sitt eget väsen. Det är bara er uppfattning av det onda som är felaktig. Därför måste ni godta vad vi sä­ger. Får vi framkasta den tanken att det onda så som män­niskan ser det, snarare är hennes egen föreställning av det onda, än det onda i sig. En människa som uteslutande tänker på att göra sig själv till lags och att uppfylla sina egna önskningar lever ett själviskt och förkrympt liv, i ett tillstånd av mörker, vilket människor kallar ont. Om hon å andra sidan lever och arbetar utan att lägga undan något åt sig själv och enbart för att hjälpa och tjäna sina medmänniskor i broderlig gemenskap, då lever hon i lju­set och drar till sig ännu mera ljus genom att öppna sig för den himmelska världen. Ni förstår nog att det som sö­ker antingen gott eller ont inom en själ bara är en speg­ling, bara är den verkliga människans yttre eller person­liga jag. Den inre människan, skapad till Guds avbild, vet att båda är en och densamma - och att de tjänar Gud.

 

Människan blickar ut över världen omkring sig. Hon ser mycken okunnighet, grymhet och ondska, och påstår att det är omöjligt att förneka det ondas realitet. Men hen­nes slutsats är grundad på falska förutsättningar. Vilka möjligheter har en människa att avgöra om en annan män­niska tjänar det goda eller det onda? Hennes omdöme är huvudsakligen grundat på tidens allmänt förekommande uppfattningar eller sederna i hennes eget land. Vad som under en tidsperiod anses vara gott, fördöms ofta som alltigenom ont av en senare generation eller av folken på en annan kontinent.

Det återstår för oss att uppmärksamma en kategori sällan beskrivna varelser - jag tror att de ofta omtalas som änglars likar, bevingade väsen eller de stora devor­na - vilkas makt och förmåga uppehåller lagarna inom många livsformer. (Devorna övervakar naturrikenas grupp-själar, till exempel myrornas och binas, men deras revir sträcker sig utöver insektsvärlden till växternas, fyrfota-djurens och fåglarnas tillvaro.) Så underbara krafter står till deras förfogande att människornas värld utan dem skul­le sakna det mesta av sin doft och ljuvhet. Jag talar också om födelsens och moderskapets änglar, om de milda dödsänglarna, om musikens, konstens och litteraturens änglar. Drömmer den skapande konstnären någonsin om att de själsrörelser, dessa fina utsökta vibrationer, som formar sig till musik och konst och all skönhet över huvud taget, härstammar från sfärer långt bortom trista jordis­ka dalar - från höjder bortom den mänskliga tankeförmå­gans räckvidd? All förandligad skönhet strålar ut från de himmelska världarna och från de himmelska väsen som bebor dem. Dessa bevingade änglar är dualer, tvåfaldiga personligheter, genomlysta av den kärlek som de hyser för varann och för hela universum. Det är i det närmaste omöjligt att korrekt försöka uttrycka andliga realiteter med ord, avsedda att beskriva materiella och fysiska för­hållanden. Trots detta vill jag nu tända ett hopp hos alla människor - ett hopp, vackert och sant över allt förstånd. Jag vill låta er ana vilka framsteg som kan vinnas genom er outsläckliga längtan efter skönhet, kärlek och visdom.

 

Om jag kunde skulle jag beskriva ett människoliv som funnit fulländade uttryck för alla de högre känslor och egenskaper som ligger dolda i djupet av hennes egen natur. Inte en enda själ existerar, vare sig hon bor i en vit, svart, gul eller röd kropp, som inte finner näring åt sig beredd i den vidsträckta andens domäner. Jag önskar att jag kunde måla en så levande tavla av den himmelska världen att den skulle mätta er längtan och upptända fantasien hos varje levande själ på jorden. Om jag ägde sådana uttrycksmedel skulle jag visa fram en andevärld, hela tiden stadd i ut­veckling och som i takt med att människan stiger uppåt öppnar sig i ständigt nya skönhetssyner och låter evigt nya horisonter hägra i fjärran. Luften blir finare och ljusare. Hela ens varelse fylls av en hänförelse som inspirerar till ständigt nya ansträngningar och nya segrar.

 

  

 

Ett väldigt perspektiv

Vi har klarlagt för er att de andliga rikena genomtränger det fysiska livets plan och att människan medan hon ännu är kvar i sin fysiska kropp, kan verka aktivt på de astrala, mentala och andliga plan, dit hon skall komma när hon lämnar jorden. Detta leder oss fram till själva kärnpunkten i en andlig filosofi och i alla religioner som någonsin funnits eller kommer att finnas. Den grundläggande san­ningen i all äldre religion består av denna kunskap om män­niskans själ. Och denna insikt omfattar inte bara själen under den jordiska existensen eller just i det ögonblick då den går över till det osynligas värld, utan omspänner hen­nes andliga liv under hela livscykeln från det hon först blev ett självständigt ego, en projektion från allt levandes ma­jestätiska sol. Denna kunskap härstammar från tidernas begynnelse då människan befann sig i sin högsta medvetandeform (jf.Martinus; i sista kosmiske spirals ”salighets-rike”. RØ-anm.) och innan hon nedsteg i materiens djup, varifrån hon nu strävar framåt på sin evolutionscirkels uppåtgående kurva. Trots allt har människan dock aldrig under de tidsåldrar som gått innan denna nedgång fullföljts, varit helt utan en inre förvissning om sitt sanna väsen och sitt sam­band med Gudomen.

 

Livet i andevärldarna är alltid en spegelbild av män­niskans inre tillstånd. Under hennes väg bort från Gud är detta mindre iögonfallande eftersom livsintensiteten då är utsatt för en fördunkling genom den kroppsliga formen. En  'solförmörkelse'  inträder när en personlighet byggs upp och utrustas för att möta det materiella livets vedermödor. När själen befinner sig i sin uppåtstigande fas, drar den sig tillbaka in i sitt eget väsen och återupptäcker sin egen sanna natur och den omätliga andliga arvedel som hon kan komma i besittning av.

Meningen är, och det vill jag åter betona, att männi­skan under sitt jordeliv skall utveckla det slags upphöjda medvetande genom vilket hon kan nå - och verkligen når - fram till de talrika inre planen. När hon blir frigjord från kroppens fängelse, hamnar hon automatiskt på det särskilda plan eller i det särskilda tillstånd som hon genom sin lev­nad har gjort sig förtjänt av. Ni inser nog att när männi­skan nått fram till denna överblick över sin framtid, till denna kunskap om avsikten med sitt jordeliv, då blir hen­nes existens välordnad. Då utsätts hon inte längre för missöden, råkar inte ut för olyckshändelser eller katastro­fer eller någon form av orättvisa.

Folk som uttrycker olust vid tanken på kommande reinkarnationer på jorden, visar en mentalitet som inte är tillräckligt vidsynt. Det verkar som om en lucka hade fal­lit ner framför en del av deras andliga jag, som om ett mörkt förhänge existerade mellan de yttre skenbara rea­liteterna som engagerar dem helt, och deras egen inre och djupare intuitiva kunskap om verkligheten. När man över -blickar livet och närmare undersöker den mångfald mänsk­liga erfarenheter som är nödvändiga innan människans själ kan närma sig sin andliga fullkomning, måste man erkänna, inte bara hur nödvändigt det är att människan inkarnerar om och om igen - utan också hur oerhört mycket varje de­talj i hennes liv betyder.

I den andliga tillvaron är allting lag, ordning och harmoni. Få människor förnekar att man i naturens rike överallt spårar en absolut lagbundenhet. Och hur mate­riella dessa lagar än förefaller i sina yttringar, har de ändå sitt ursprung i ett universum av andlig art. Någon slump kan inte tolereras - naturen är mycket sträng mot de felande. På samma sätt går det till i de andliga sfärer­na där den obetydligaste handling framkallar en exakt reak­tion. Detta innebär att människans tankar är handlingar, att de blir liksom 'änglar' på gott och ont för henne. När hon därför överblickar sitt liv från någon högre utsikts­punkt, kommer hon tydligt att inse hur förödande till sin na­tur dessa tankeformer är - till exempel svårmod, ned­stämdhet och själviskhet - som förr var och ännu är hennes andes skapelser.

 

Jag har vidrört detta ämne tidigare. Just detta har anfäktat mig svårt sedan min ankomst hit, för jag skapade som bekant sådana karaktärer, scener och skildringar i ord. Jag hade livlig fantasi och gav upphov till många gla­da, underhållande och vackra scener, men målade också med min penna bilder med brutalt, brottsligt och skräm­mande innehåll. Jag inser att sådana skildringar genom sin kontrastverkan kanske kan ha en läxa att lära ut, men jag vet också att skapelser som är fula och fasaväckande har en benägenhet att leva kvar i människors medvetande och fylla dem med häftiga och skadliga vibrationer. Nu blickar jag in i de människors liv som blivit avsevärt på­verkade av mig, antingen på gott eller ont. Jag nämner det­ta endast för att illustrera min undervisning med ett nära­liggande exempel.

 

Den dag kommer då envar skall uppleva antingen glädjen eller fasan vid att skåda följderna av sina gärningar. Det är ingen skillnad om det rör sig om sådana produkter av hans fantasi som i väsentlig grad har påverkat andras liv - eller om det är livssituationer som har uppstått på grund av hans handlingar. Han eller hon kommer då att förstå arten av sitt eget personliga bidrag på gott eller ont till den kollektiva helheten. Skall vi kalla det för 'det po­sitiva' och  'det negativa'  istället för gott och ont? Endast de positiva vibrationerna är skapande och evigt bestående, under det att de negativa måste sluta i lidande och smärta, eftersom de är nedbrytande.

Detta är skälen till att människan i våra dagar ryg­gar tillbaka inför åsynen av sin sjuka och plågade värld. Lidande måste ju bli följden då människan strör ut sådden till lidande! Dock kan vi som lever i anden ändå se de strå­lar som skjuter fram ur allt levandes väldiga sol. Det är orsaken till at utvecklingen svänger uppåt. Hur stark at­traktionen nedåt än må vara så finns det dock en ännu star­kare dragning uppåt. Mänskligheten skall räddas genom en sann instinkt inom henne - genom sin djupa och medfödda hunger efter återföreningen med Gud.

 

Vi kan lova att en ny himmel och en ny jord skall komma efter den gamla världen som håller på att gå under - en ny himmel och en ny jord därför att mänskligheten är i färd med att återskapa både himmel och jord genom sin strävan mot Gud. Vår Herres skapande verksamhet är evigt inriktad på att åstadkomma den ofattbara fulländ­ningen trots alla hinder från okunnighet, grymhet och ond­ska.

Ja, det är sant, världen går under och skall uppstå igen.

Samma lagar som på jorden, råder också på vart och ett av den jordiska människans kommande existensplan. I samma mån som hon längtar och strävar efter att återvinna sin gudomliga natur - ja, till och med att bli lik Skaparen - och i samma mån som hon öppnar sig för att ta emot gudomlig kärlek och kraft från den Högste, så höjer hon också de materiella vibrationerna bland männi­skorna där hon vistas.

För de begränsade och ofullkomliga fem sinnen som våra dagars människa är utrustad med, skulle framtidens värld av 'lättare materia' inte förefalla nog påtaglig - ja, till och med osynlig för somliga människor. Icke desto mindre kommer den att innefatta en vidare verklighet än den nuvarande. Planeter av eteriskt stoff finns redan nu inom vart solsystem. Men de är osynliga för såväl människa -ögat som för hennes allra starkaste teleskop. De är så översinnliga eller förtunnade att de befinner sig ovan grän­sen för vår fysiska uppfattningsförmåga.

 Medan människan ännu är kvar på sitt nuvarande låga utvecklingsstadium, kan hon självfallet inte tillgodogöra sig någonting som går utöver hennes fattningsgåvor. Likt en fisk, simmande omkring i grumligt vatten, trevar hon sig framåt i blindo - utan att ens ana att andra sfärer existerar bortom döden. Hon är också blind för dessa eteriska och sköna planeter i vårt solsystem. Detta universum, som existerar parallellt med vårt fysiska, kan bara pejlas in av ett vaket och vidgat medvetande. Det är i förbigående sagt inte detsamma som existensplanen efter döden, vilka ju genomtränger det fysiska systemet.

Jorden är den mörkaste planeten i världsalltet, och därför har ni allesammans en ljusare tid att se fram emot. Om bara människorna på jorden ville öppna sina hjärtan för oss och låta oss skingra deras fruktan för döden, så skulle de gå modigare framåt på den väg som leder till skönhet, livsglädje och andra underbara ting.

 Som sagt finns det världar som era astronomer inte vet något om - världar uppbyggda av eteriskt stoff,  vilkas inflytande då och då gör sig gällande på jorden. Ungefär som utstrålningen från de kända planeterna påverkar både individens och människosläktets kollektiva liv, så påverkar också dessa eteriska planeter människorna och deras göranden och låtanden. När katastrofer och översvämningar har inträffat, omöjliga att förklara enligt vetenskapens van­liga teorier, så kan deras orsaker bli utredda när man skaffat sig kunskaper om dessa väldiga krafter.

Detta väcker frågan om inte människorna enbart är marionetter i händerna på mäktiga och okända krafter, existerande i ett osynligt och ofattbart universum. Detta är en fråga som kan dyka upp i en fysisk hjärna. Men ett sinne som inte längre är blockerat av sin egen materialism kommer att inse, att till och med något som ser ut som en katastrof, kan visa sig vara yttringen av något helt annat:

Ett påbud som har sin upprinnelse i en gränslös kärlek som till det yttersta och minsta förverkligar sin avsikt att full­komna det egensinniga människosläktet. Ett så alltomfat­tande medvetande, en ande så överflödande av visdom har inte bara kännedom om och vakar över individens liv på det fysiska planet, utan omfattar också den gudomliga män­niskosjälens hela evolution, ja, hela omfånget av hennes erfarenheter. När den uppvaknande människosjälen förstår detta, kan den endast böja sig djupt inför en sådan storhet och ett sådant majestät, böja sig ned i tillbedjan inför all-makten som har planlagt detta underbara utvecklingsförlopp.

 

Verkningarna från dessa osynliga och okända planeter kan bli fruktansvärt våldsamma. Men mänskligheten i sin helhet kan ha ett ord att säga när det gäller styrningen av dessa krafter, vilka kan föra in i det mänskliga livet upplyftande och förandligande effekter, men också krafter som bryter ned allt gott. Det är människornas kollektiva tankeliv som styr och avgör dessa yttringar.

 

*

Jag skall nu försöka behandla ett ämne av så vittomfattan­de betydelse att det nästan övergår min förmåga att kläda tankarna i ord. Jag tycker att jag måste göra ett försök på grund av de många förutsägelser som sänts mig under de sista åren av mitt liv på jorden. Spådomarna handlar om kommande världskatastrofer och förändringar av jordklotet. Jag vill inpränta hos alla att dessa förändringar med viss­het kommer att inträffa och att de är oundvikliga, därför att den nya tidsåldern står för dörren, när den kosmiske Kristus närmar sig jorden. Må hans barn erkänna hans makt och härlighet!

Men man måste alltid förstå, att de som kommer att vända sig ifrån honom inte är uppsåtligt onda eller gudlösa, utan bara avslöjar bristerna i sin andliga utveckling. De kommer fördenskull att skickas tillbaka till en lägre evo­lutionscykel och därefter att färdas vidare längs en annan väg än den som anvisas åt de själar som visar sig beredda att känna igen och välkomna sin Mästare.

Låt oss nu försöka beskriva vad vi menar med den kosmiske Kristus.

Man förstår inte mycket av denna uppenbarelse i våra dagar, inte ens bland andligt utvecklade och intellektuellt framstående människor. Och det råder ännu en sorglig be­greppsförvirring angående hans gudomlighet. De ortodoxa kyrkorna gör sig skyldiga till lika stor materialism i sin undervisning som spiritualismen, därför att de endast ta­git fasta på den fysiska aspekten i denna underbara fram­toning av oändligheten genom den invigde Mästaren Jesus Kristus. De har upphöjt mannen från Nasaret till Gud och inte kunnat fatta den gränslösa kärlek och visdom som tog sig uttryck genom honom; inte kunnat fatta hur småskuren deras uppfattning är om den inneboende väldiga kraft, det överflödande liv som går under namnet den oändliga och universella varelsens son, Guds son.

Genom hela historien har många profeter och siare uppstått för att bereda väg för honom, för att väcka mänsk­ligheten så att den skulle kunna ta emot en så underbar ma­nifestation som Kristus i mänsklig gestalt. Han kom och han levde bland människorna och blev föraktad och försmådd.

Det fanns en tid då också jag försmådde Kristi fräl­sande nåd. När jag upptäckte spiritualismen, tror jag att detta hjälpte mig att bli mindre materialistisk. Så små­ningom började jag upptäcka det ljus och den skönhet som avslöjades i Jesu liv. I början accepterade jag honom som en utomordentlig himmelsk profet, en siare och ett medium; som en ädel broder och kamrat till varje vägfarare. Ja, han är sannerligen hela mänsklighetens store broder. Men ett broderskap av denna sublima art är oförenligt med nå­gon allmänt rådande uppfattning om att han skulle vara ba­ra en människa, nästan som vi själva. Allt är en fråga om grad - intensitet: I vilken grad som Kristus lever i oss och vi i honom. Låt oss alltid komma ihåg att till och med den­na Jesu uppenbarelse i kropp, själ och ande var begränsad och fragmentarisk. Men nog borde den ha varit tillfyllest för att undervisa människorna och övertyga dem om att Gud är kärlekens Gud. Genom sitt eget livs exempel visa­de Jesus Kristus att den enda vägen till Guds rike och till ett evigt liv går genom honom, genom att människan iden­tifierar sig med hans gudomliga nåd, hans storslagna tan­kar och hans mildhet. Hans överjordiska kärlek och barmhärtighet, är den enda makt som kan frälsa den arma mänsk­ligheten.

 

Denna sanning skall mycket tydligt komma i dagen inom några år. (När dessa ord uttalades hade Europa re­dan hunnit långt på den ödesväg som oundvikligen ledde till de lidanden som det andra världskriget medförde. Få in­såg emellertid detta.) Människan kan redan se tecknen och förebuden komma smygande över världen - se hur de rutt­na system undermineras, som behärskas av själviskhet - uppfatta de bittra frukterna av krig som har härjat och krig som skall komma över oss - rustningar, skadestånd och tullsystem. Det kommer eftertryckligt att demonstreras inför en förtvivlad och förvirrad värld att alla folk en gång måste böja sig inför den enda makt som kan rädda mänsk­ligheten från fullständig undergång - ja, ingenting mindre ån Kristi frälsande makt och barmhärtighet såsom den tog sig uttryck genom Jesus av Nasaret.

 

Vi har behandlat många livsviktiga frågor, och vår uppgift år nu att gå in på dessa mer i detalj för att fylla ut tomrummen och måla en fullständigare bild. Vi har redan talat om de kosmiska sfärerna och det var där vi lämnade själen sist. Vi har antytt, att det är från de kosmiska sfärerna som de upphöjda sänds ut i sina ärenden till mänskligheten. Vi skulle vilja tillägga, att när genomsnittsmänniskan långt om länge uppnår detta stadium av sin evolution, och når de kosmiska sfärerna, då har hon en gång för alla avslutat sin fysiska livscykel, eftersom det inte längre är nödvändigt för henne att återvända. Men för att uppnå en ännu högre förfining av hennes andliga medvetande erbjuds nya, väldiga höjder för henne att bestiga. Dessa kan inte uppnås utan nya, ännu rikare livserfarenheter, men nu inte inhäm­tade på jorden längre. Därför riktar vi er uppmärksamhet mot de planeter vars förekomst vi antytt, planeter liksom vävda av spindeltråd eller 'urämne', vilka, om de vore av något tätare eteriskt stoff skulle kunna utstråla ett ljus, synbart för astronomerna.

Det finns många själar som sedan de avslutat ett liv, 'en lärokurs' på jorden går vidare i gemenskaper eller flockar, för att börja en ny existens på en eller annan av dessa högre utvecklade planeter. För att kunna göra detta stiger de ned genom olika sfärer som omsveper dessa pla­neter - vilka på sätt och vis motsvarar de astrala, mentala och himmelska sfärerna runt jorden - fastän de är av finare sammansättning och har starkare utstrålning på grund av sitt högre och mer andliga svängningstal.

Dessa själar nedstiger sakta och framträder slutli­gen i något som skulle kunna kallas fysiska kroppar. Men jag skulle aldrig kunna beskriva skönheten i deras gestal­ter. Nog sagt att alla dessa livstillstånd sannerligen är underbara, därför att det andliga livets lagar här utveck­lar sig harmoniskt till sitt bestämda slutmål. En sådan livsform som denna har inga begränsningar - i den mening som människorna på jorden får känna av begränsningar, och inte bara under existensen på jorden utan också på de högre astrala planen som omger den. Ett sådant liv som beskrivits här ovan blir i ordets fulla bemärkelse obegrän­sat - och omöjligt att begränsa. Vem kan föreställa sig ens en bråkdel av den överväldigande härlighet och rike­dom som människan kan uppnå, de andliga höjder som är hennes väsens bestämmelse och slutmål? Men till och med så långt komna varelser som dessa, kan inte glömma vad träldomen i materien innebär för människorna, och de hy­ser medlidande med dem. Det är därför som änglaflockar riktar sin medkänslas ljus mot jorden när människosläktet råkar i svår nöd.

Det finns till och med själar som stiger ned från de himmelska sfärerna för att bli andliga ledare, och då återföds de på de astrala planen i stället för på det fysiska. De åtar sig denna uppgift av fri vilja, och den innebär en be­tydande uppoffring. De kan naturligtvis vinna många nya erfarenheter genom den nära kontakt med mänskligheten som deras ledaruppgift pålägger dem.

 Vi har redan talat om reinkarnationen. Ni har fått höra av somliga människor att detta är sant, av andra att det är en falsk lära. Båda har rätt ur vars och ens speciel­la synvinkel. Det finns så oändligt många livsformer för människan att lära känna - alltför många för att hon skulle kunna fatta dem alla - och därför; medan en del själar ständigt återvänder till jorden för att inkarnera, så und­viker andra detta. Kanske låter detta som en motsägelse till vad som har yttrats i ett tidigare meddelande. I vårt tillstånd är emellertid ingen själ någonsin tvungen att be­stämma sig för eller att följa en viss utvecklingslinje eller livsform. Men i det långa loppet måste den foga sig efter alla det andliga livets lagar, därför att hon i sig själv hu­vudsakligen är andlig.

För att hjälpa er att försöka fatta detta, vill jag ge er en förklaring i stora drag. Föreställ er miljoner atomer, virvlande omkring i en eterisk infattning. Observera sedan att varje atom reagerar för en attraherande kraft i över­ensstämmelse med dess egen speciella beskaffenhet eller substans. Varje atom måste böja av emot, eller reagera för denna kraft, som om den drogs av en magnet, i det den följer sin egen utvecklingslinje.

När den gudomliga gnistan innerst inne i människan projekteras från den skapande in­telligens som människorna kallar Gud, för att leva i en be­stämd form i världen, då måste den nödvändigtvis ännu kän­na dragningen från en eller annan av dessa myriader av ut­vecklingsspiraler som alltid står öppna för den i utveck­ling stadda själen.

Men på samma sätt som alla själar till slut måste underkasta sig lagen och forma sitt öde i överensstämmel­se med lagen, förblir ändå varje själ helt och hållet egen­artad och personlig. Får ni inte härigenom en viss insikt i den djupa meningen i vad Mästaren Jesus sade: 'Till och med håren på ert huvud är räknade'. Från den mest förtappade varelsen i rännstenen, till den allra visaste männi­skan i världen förblir individerna var och en på sitt sätt samstämda med den gudomliga intelligensen och måste där­för till slut slå in på den väg som leder dem tillbaka till Gud.

 

Livet kan förädlas

Vi måste nu - och ni måste hjälpa oss - sammanlänka mänsklighetens olika trossamfund och religioner med de astrala, mentala och himmelska livssfärer som de hämtar sin kraft ifrån. När det går upp för människan att hon inte bara lever och skapar i det dagliga livets 'här och nu' utan också i livet bortom döden, där hon en gång skall nå fram till en vidare uppfattning av sitt eget jag, då börjar hennes perspektiv över livet att ändras. Denna nya insikt om män­niskans sanna natur får henne att sträva efter högre ideal. Den förädlar hennes handlingar och inspirerar henne till att sträva efter högre värden än sådana som kanske, efter döden, skulle lämna henne irrande omkring på det astrala livets lägre plan. Ty hon kommer säkerligen att finna sig begränsad till dem om hon inte höjer sig över sitt lägre jag.

Om ni vill studera och jämföra äldre och nuvarande religioner, så kommer ni att finna att alla har sitt ursprung i ett gemensamt flöde: det universella. Det spelar ingen roll om det rör sig om forntida eller moderna religioner - egyptisk, kaldeisk, grekisk, hinduisk visdom - eller de olika ortodoxa kristna kyrkorna i våra dagar, Christian science eller teosofi - och inte minst den högre spiritualismen.

Ni kommer att finna att de allesammans har en gemensam nämnare, och det är den universella sfären eller det kos­miska medvetandet. Endast här har detta sublima livsideal  - som inspirerar all religion sin upprinnelse - en föreställ­ning om en själens tillvaro i fullkomlig harmoni - och därtill ett löfte om ett liv som vunnit frälsning, en tillvaro där den syndfria själen svävar i en strandlös ocean av frid och salighet. Från detta enda centrum hämtar all re­ligion sin näring, ’sin ström av levande vatten’ - så länge den förblir ren och oförfalskad.

Vad jag önskar att jag kunde klarlägga hur förbindelserna är länkade till detta centrum - om jag bara kunde reda ut det! Jag skall försöka - men om jag misslyckas måste ni använda er egen skarpsinnighet för att hjälpa mig. Försök - ställ en fråga till mig!

 Fråga: Vi kan inte riktigt följa med. Vad betyder orden ’hur förbindelserna är länkade’?

Låt mig illustrera det med ett exempel. Inom Christian science finns det en mycket tydligt etablerad kanal till det mentala planet från dem som kallar sig Christian scien­tister. Genom att öva sin mentalkropp och sitt intellekt (för detta är delvis en intellektuell religion) står scien­tisterna utan tvivel i kontakt med det första mentalplanet, det plan där man är fördjupad i rent intellektuella tankeövningar - eller med andra ord att manifestera tankar.

Vad jag försöker visa är att varje religion är knuten till något av de många planen i den andliga tillvaro som vi är i färd med att beskriva.

Spiritualisterna står i stort sett endast i kontakt med varelser eller väsen från de astrala planen. Det är därför som spiritualismen som religion betraktad huvudsakligen är begränsad till dessa sju astrala plan.

Den rena, mycket gamla religion som är känd under namnet buddhism, stod ursprungligen i förbindelse med den tredje himmelska sfären eller Guds Rike, eftersom det högsta för den fromme buddhisten var att uppnå  ’Nirvana’ - eller det plan för meditation, från vilket själen uppgår i det universella. Detta har felaktigt uppfattats som ett plan där allt utplånas - blir till intet.

Vi måste försöka fatta att alla människors yttersta mål är att uppnå gudsmedve­tande eller ett tillstånd av insikt om Gud, i vilket person­ligheten reduceras och blir ett med det universella i sådan grad - att hon, i det hon förlorar sig själv, blir ett strömdrag, en puls i den oerhörda Gudavarelsen. Sannerligen, då har en fullständig överlåtelse skett. Detta är det mest sublima, det högsta vi kan sikta mot.

Men inte ens detta innebär att den individuella män­niskan blir så försjunken i Gud att hon inte genom att an­vända sin vilja och intelligens efteråt kan lösgöra sig ur helheten för att åter manifestera sig som en särskild för­nuftsvarelse. Vi förstår nog att genomsnittsmänniskan ryg­gar tillbaka inför tanken att hon helt skulle smälta samman med något, därför att hon är så djupt engagerad i sin egen personlighetsutveckling. Ändå måste varje själ till slut va­ra beredd att ge upp sitt eget, för att på så sätt bli en del av den universella livsströmmen, ty endast när hon uppnår detta stadium, blir hon större än hon är i sig själv. Detta är den punkt och det ögonblick där 'Fadern och jag äro ett' som Jesus sade. Vi har redan diskuterat detta ämne.

 Fråga: Vad är er uppfattning om det gamla Egyptens trosföreställningar?

De sanningar som vi försöker meddela kan återfinnas i det gamla Egyptens religion. Vad vi har att säga innehål­ler inte något utöver en bekräftelse på dessa skatter av vis­dom och sanning.

 

Fråga: Och vad anser ni om moderna religioner som till exempel teosofien?

Vi svarar, att de gamlas teosofi i grunden innehöll samma livsviktiga sanningar som den nämnda egyptiska religionen. Men våra dagars teosofi - i likhet med många andra religioner och trossystem - har blivit förvanskad och dess ursprungliga grund är brusten och splittrad så att teosofien numera innehåller många begrepp som är sva­ra att förena till ett helt. Den rena teosofien, som har sitt upphov i den uråldriga visdomen, kan sägas ta gestalt i vår undervisning. Den gren som är våra dagars teosofi är i huvudsak sammanlänkad med det första mentalplanet.

 

Fråga: Och den protestantiska kyrkan?

Detta är en religion grundad på en underbar, ren lä­ra. Men den har blivit överlupen av trossatser och dogmer. Det är min uppgift att försöka ena, att skapa harmoni och att aldrig riva ned, så ni får förstå att jag måste väga mi­na ord på guldvåg och ge omsorgsfullt uttänkta svar på era frågor. Därför vill jag inte gärna särskilja de olika grenar­na av den kristna religionen utan ta upp dem som en helhet och ställa dem i relation till andens liv, som den framträder i de diskarnerades riken.

Om ni studerar Jesu undervisning kommer ni att finna, att den från början till slut uttrycker sanning, en­kelhet och en djup förståelse för människans behov. Där­till uppenbarar den en skapande kraft och en visdom som kan öppna porten till himlen för den som verkligen försöker vandra på kärlekens väg. Den innehåller sanningar som kan skänka Kristi efterföljare ett liv i fullkomlig hälsa, harmoni och lycka. Jesu lära gestaltar en religion som, om människan lyssnar till den och troget förverkligar den, skall sätta henne i förbindelse med alla de astrala och mentala sfärerna -såväl som med den yttersta och högsta, den universella.

 

Vi har talat om sfärer för medveten förening, det enda lämpliga ord vi kan finna, där alla livets riken - växtri­ket, djurriket, människoriket, de andliga rikena, änglar­nas och de gudomligas rike - kan mötas i en enda gemen­skap. När människans själ stimuleras av denna gemenskap står den öppen för inflytande från naturriket och erkänner sin släktskap och samhörighet med varje djur och blomma. Här finns människor som kallas Mästare. De har genom sträng koncentration och övning uppnått förmågan att styra de lägre livsformerna. Med sin vilja och intelligens kan de behärska den svagare vilje- och känsloinriktningen hos sina bröder och systrar i en lägre existensform.

Det är kanske svårt för er att få ett grepp om detta ämne. Vi hänvisar till en form av mästerskap som alla människor en dag skall bli delaktiga av. Berättelser i er Bibel och i andra religioners heliga skrifter talar om vilddjur och människor som råkas under ömsesidig förståelse och respekt. Jag vill här nämna två exempel, men många andra kunde citeras. Daniel i lejongropen och Balaams åsna är så vitt man kan se två fabler, men ändå vittnar de om en djup insikt om den sfär av medveten återförening, där alla varelser upplever och bejakar en alltomfattande gemenskap. Episoden där Jesus rider in i Jerusalem på den otämda åsnefölen dyker osökt upp. Förstår ni vart den­na nya kunskap om vår sanna natur kan leda oss, vilka väl­diga möjligheter den öppnar för oss och vilka nya slumran­de mänskliga kvaliteter som den kan uppväcka?

Ni skall med en viss förvåning upptäcka att allteftersom vår undervisning fortskrider under dessa anspråks­lösa samtal, så fullbordar vi en tankekonstruktion som än­nu bara befinner sig på ett skissartat stadium. Vi vill på nytt framhålla det ständigt återkommande temat - att vi redan här och nu lever i vårt tillkommande liv - 'livet efter döden'. Detta är vad vi måste få er att inse klart en gång för alla; inte bara för att övertyga människan om att hon överlever döden, utan för att visa henne hur Guds alltomfattande och skapande makt evigt verkar. Och vidare för att inpränta i henne att hon själv aldrig skall finna lycka och harmoni, eller en hjärtats frid som varar, förrän hon inser Guds allmakt och herravälde och fogar sig i att leva i broderskap med alla varelser.

Broderskapet måste alltid komma i första rummet. Sedan följer en ny frihet, vunnen genom kontakten med himlen under människans liv på jorden...

Broderskapet - det Stora Vita Broderskapet, som skall levas på jorden av människan såsom i himlen - det är framtidsmålet.

*

Jag har granskat anteckningarna från vårt förra samtal. Ni undrar nog hur detta kan gå till. Jag blev mycket glad över att se Minesta själv studera anteckningarna. För ge­nom hennes tankar kunde jag få en ganska klar uppfattning om vad som hade kommit med. Och jag kände mig frestad att göra tillägg och rättelser som jag skulle ha gjort förr i världen.

Jag ser att på två eller tre punkter behövs vidare förklaringar. Låt mig först utvidga mitt konstaterande att spiritualismen huvudsakligen hänför sig till de astrala pla­nen. Vid närmare eftertanke ligger skälen härtill i öppen dag. Spiritualister i allmänhet eftersträvar personlig kon­takt med sina andevänner, och dessa kontakter kommer för det mesta till stånd inom astralvärlden. Att förverkliga den­na önskan blir en vetenskap för den psykiske forskaren - en religion för den ensamma själ som förlorat sina närmaste.

Under alla de år som jag var sysselsatt med att Sprida spiritualismens evangelium, var min grundläggande tanke att skänka tröst åt de sörjande. Eftersom jag var en man fylld av varm, mänsklig kärlek till mina medmänniskor - och ägde en familj som jag avgudade, hyste jag en djup sympati för dem som lämnats ensamma. Min enda tanke var att övertyga dessa stackars människor om att deras kära bortgångna varken var döda eller långt borta, utan så nära att de kunde få förbindelse med dem, och att de levde vidare i ett tillstånd av frid och glädje. Förstår ni att detta för mig på den tiden kändes så angeläget och livsviktigt att allt annat i jämförelse därmed krympte till en obetydlighet?

Det är sant att människan inom sig äger förmågan att skapa sina egna villkor i livet efter detta. De påverkas av hennes andliga syn, av hennes gudsbegrepp och av hen­nes uppfattning om ett kommande liv och om himlen. Allt­eftersom hennes fantasi utvecklas, formar hon ett ideal i överensstämmelse med sina möjligheter. Den primitiva människan sätter upp snidade bilder av den Gud hon dyrkar, de bästa och högsta som hon kan åstadkomma. Så är det också med genomsnittsmänniskan av i dag. Envar formar ett gudsbegrepp eller ett Gudsideal och skapar sig en bild av livet efter detta, allt efter djupet av hans eller hennes tanke och känsla.

Den människa som intresserar sig mest för mänsk­lig kärlek och familjebanden, personliga kontakter och fy­sisk bekvämlighet, uppammar därför inom sig en motsva­rande uppfattning av himlen. Så formade också jag mina föreställningar om himlen och tänkte, att alla människor som älskade - och fortfarande älskar - varandra som vi i vår familj, måste känna det precis som jag gjorde då; att alla måste rygga tillbaka inför tanken på en oundviklig och oåterkallelig skilsmässa, precis som vi själva en gång fruktade den ända tills vi hade bildat oss en övertygelse om fortlevnad, grundad på bevis.

De flesta som söker sig till spiritualismen drivs ock­så av denna enda bevekelsegrund - att få kontakt, person­lig kontakt - med någon han eller hon älskat med mer än jor­disk kärlek. Kan ni föreställa er någonting fyllt av en re­nare glädje och en ljuvare tröst än att återfinna denna själ, att veta att en förlorad fader, moder, make, maka, bror, syster eller barn ännu kan göra sig förstådd över djupet? Det är sant, på ett underbart sätt sant! De som har gått över dröjer sig kvar på de astrala livsplanen, som vi berät­tat. Därför måste det självfallet vara riktigt att spiritua­lismen leder sitt ursprung från astralvärlden. Varelser från de himmelska regionerna återvänder mycket sällan såvida de inte har en bestämd mission att fullgöra.

På de astrala planen fulländas ingenting. Av denna orsak saknar spiritualismen de krafter som inom andra trossamfund drar till sig och håller kvar sina trogna. Vi hoppas kunna återupprätta dessa krafter genom detta nya tillflöde av kunskap. Vi tänker sammanlänka rörelsen med kraftsfärerna. Ty den attraherande kraften, den kärlek som varar beständigt och den visdom som upptänder re­ligionen och håller den vid liv, kommer alltid från de him­melska sfärerna, inte från de astrala.

 

Vi spiritualister har mycket att lära. Vi måste öppna våra dörrar på vid gavel så att visdom, kraft och kärlek måtte strömma in och dröja kvar hos oss. Men inte ett ögonblick vill jag klandra spiritualisterna därför att de för det mesta söker kontakt med de astrala planen. Gud är mitt vittne att jag vill vara den siste att kasta sten. För jag har sett - och jag upplever själv - den underbara tröst och glädje som kommer människor till del på båda sidor om graven genom andlig kommunikation.

Förbindelserna är av två olika slag: en kommunika­tion som bara är experimentell, och en andlig kommuni­kation som en gång skall bli så ren och så helig att den blir till ett sakrament. En sådan delaktighet som denna måste hållas i helgd som en invigning, avsedd att förädla livet, både det inkarnerade och det diskarnerade. Det är sant att en ny tid och en ny kunskap är nödvändiga för att skingra våra dagars okunnighet om dessa ämnen. Må vårt arbete så långt som möjligt tjäna detta syfte genom att överföra en glimt av Guds sanning till människorna!

Den andra grenen av spiritualismen, den psykiska forskningen, borde hålla dörrarna obönhörligt stängda för alla nyfikna och sensationslystna. Man borde inte längre tillåta exploateringen av de finstämda mänskliga mottag­ningsinstrument genom vilka kontakten med det hinsides sker. Allt måste gå rätt till. En aktningsfull förståelse måste till för det sköna under - varken mer eller mindre - som mäns och kvinnors mediala förmåga är.

Låt oss nu klarlägga att den romersk-katolska kyrkans och den anglikanska högkyrkans ritualer är konstruerade för att dra till sig kraft från sådana plan där den finns att hämta. Man kan omedelbart uppfatta denna strävan när man kommer in i en kyrka, vilken som helst, där högkyr­kans ritual tillämpas. Allting - rökelsen, hur rökelseka­ret svängs och till och med sättet att utdela välsignelsen sker i en medveten avsikt att framkalla denna kraft och att fördela den bland de församlade. Jag har, sedan jag blev frigjord, besökt många kyrkor för att bevittna verkningarna av denna procedur. Jag har sett hur musiken påverkar de frommas sinnen. Hur de själva genom känslans medverkan bidrar till kraften.

Å andra sidan, i non-konformistiska kyrkor eller frikyrkor, där den praktfulla ritualen har ersatts med en enkel och anspråkslös tillbedjan kommer också krafter att samlas. Men de är av något annorlunda art, om äkta from­het råder i hjärta och uppsåt. Emellertid kan en andlig ky­la sprida sig i några av dessa kyrkor. En brist på värme och liv kan bli märkbar. Och det kommer sig av att de som samlas för att tillbedja visar en tendens till självgodhet, en benägenhet att betrakta sig som Guds egendomsfolk. (Jag kommer att bli hårt kritiserad för detta. Men det är verkligen vad jag lagt märke till under mina vallfärder.)

 

Vad beträffar att använda ritual, musik och liknande för att dra till sig och utöva makt över folket, påminner vi om att man kan bruka eller missbruka allting - vad det än är. Utan tvivel ingår krafter, rätt förvärvade och rätt brukade, som en princip i skapelseplanen, eftersom såda­na krafter ligger latenta inom människan, väntande på att bli tagna i bruk. Och om människan genom kunskaper och intelligens och genom renheten i ideal och uppsåt får kontakt med de högre himmelska sfärerna, så drar hon dessa krafter till sig.

Vi har sagt, att den kristna religionen är den renaste av alla, eftersom den omfattar en kärna av sublim sanning. Vi vill nu närmare belysa detta påstående. Vi kommer att bli ställda till svars angående dogmen om det ställföreträdande lidandet och betydelsen i orden:  'Jag är vägen, san­ningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig.'    Detta är fortfarande en svår stötesten för många. De har ännu inte insett - som jag nu lärt mig att inse - den andliga innebörden i dessa ord. Vi tänker inte föreläg­ga er något evangelium om det ställföreträdande lidandet. Vi är övertygade om att som en människa sår, så får hon sannerligen skörda. Och att ingen annan någonsin kan lyfta av henne ansvaret för hennes egna onda tankar och gär­ningar. Men när en människa, hur djupt sjunken hon än är, når den punkt då hennes själ blir upplyst av en sanning som skapats i och genom kraft och kärlek från Kristus, då blir hon född på nytt och hennes gamla människa dör. Endast på detta sätt uppehåller Kristus henne, frälser henne från okunnighet, synd och mörker och riktar hennes uppmärk­samhet mot det eviga livet.

För varje själ - spiritualist, ortodoxt kristen, buddhist, ateist - kommer denna gryning av Guds ljusa dag, eller med andra ord Kristi återkomst. Ty alla själar, vilken beteckning de än går under och hur starkt de än förnekar sin Mästare, måste en dag komma in i himlen genom den 'trånga porten' - genom den med­kännande Kristus, hans omätliga kärlek och fullkomliga visdom.

Förra gången talade vi om de buddhistiska trosföre­ställningarna. Detta ämne behöver också en närmare ut­läggning. Våra dagars buddhist anser att det yttersta och högsta målet för hans existens är att inträda i den livssfär som han kallar Nirvana. Därför vill han åter inkarnera så snabbt som möjligt för att skynda genom många liv och till slut nå befrielsen från återfödelse. Han tror att Nirvana skall befria honom från detta eviga kretslopp. I Nirvana kommer han att finna frid, förlorad som han är i intet och befriad från begär. Hans misstag ligger i uttolkningen av Buddhas lära. Jesu lära framställs också i våra dagar i en mycket avvikande dräkt mot de sanningar som meddelades åt lärjungarna för två tusen år sedan.

Mästaren Buddha kom för att visa vägen till den slutliga uppgivelse som varje människosjäl måste under­kasta sig, vilket innebär att hon måste avstå allt sitt - inför den högste. Genom sin egen djupa erfarenhet hade han för­stått att endast som ett litet barn, i oskuld och tillit kan en människa komma in i Guds Rike. Om detta undervisade han sitt folk.

Ännu en sak. Om ni vill söka andlig visdom, kommer ni att finna samma sanningar både i österlandets och väster­landets uråldriga vishetsläror. Ni skall finna en beskriv­ning av de osaliga andarnas tillvaro, av de högre astrala sfärerna, de mentala, himmelska och universella livs­sfärerna. Alla vishetslärare i alla tider har återvänt till jorden med i det närmaste samma uppenbarelse.

Vilken strålande framtidsvision avslöjas inte härmed för envar som är redo att försaka sitt eget och sina egna begär för att tjäna sin nästa och sin Gud!

 

  

Framtidens medicin

Man framhåller att den medicinska vetenskapen kommer att bli tvungen studera de psykiska och andliga lagarna. (Man förstår att Conan Doyle tar för givet att läsaren både för­står och accepterar att eterkroppen och astralkroppen existerar som realiteter och tillhör den fysiska människan. Dessutom är han övertygad om att den medicinska veten­skapen en dag kommer att acceptera denna sanning, och få sin uppfattning av sjukdomarnas natur och hur man botar dem, revolutionerad på grund av denna nya syn. Lä­karna kommer att inse, att kroppsliga sjukdomar är kon­sekvensen av en lång inre orsakskedja. Med andra ord, en dag kommer den medicinska vetenskapen att studera orsaken till en sjukdom medan den för närvarande försöker bota dess symptom. Det är från denna utgångspunkt som Conan Doyle börjar sitt budskap om orsaken till alla sjuk­domar och hur man botar dem.)

 

När jag nu påminner mig de operationer jag förr mås­te närvara vid som läkare, ryser jag av fasa och avsky. Ändå erkänner jag att många liv har räddats genom kirur­gens skicklighet. Men jag vågar tillägga att många fler liv (och många fler människors psykiska hälsa) kommer att räddas när läkarna i gemen, gör människans astralkropp och dess hälsotillstånd till föremål för studium.

 

Vissa strålar existerar och kan användas för att bota människans fysiska kropp, när hon öppnar sig för den gu­domliga intelligensen. Detta kommer inte så mycket att bero på intellektets utveckling hos läkaren, utan desto mer på hans andliga intelligens eller insikt. Det är denna kunskap som skall göra det möjligt för honom att attrahera strålarna (ungefär som en magnet) och sedan omdirigera ljuset till sin patient. Detta är bara ett av de nya sätten att hela, som på allvar skall praktiseras som godkända metoder när läkarvetenskapen ställer sig positiv till upplys­ningar om ljus- och färgstrålning.

 

Hur rätt har inte den som säger, att allt som behövs för att göra människor friska, väntar i det universella till människans nytta och vederkvickelse. Men olyckligtvis kan inte de som är andligen oupplysta, begagna sig av Vår Herres överflödande förråd.

Det är lika svårt, för att inte säga omöjligt, för dem som äger denna kunskap - att förmedla den till andra. Denna insikt måste vakna av sig själv i människans innersta. Och den tid skall med visshet komma då ljus från den kosmiske Kristus på detta sätt skall upplysa människan. Då skall hon vakna ur sitt mörker.

 

Jag arbetar inte ensam med denna uppgift. Jag är bara en ibland många. Mina krafter har stärkts och jag har blivit undervisad i en rad ämnen med ett bestämt mål i sikte. Man har gett mig den särskilda uppgiften att vara talesman för de övriga och att föra dessa budskap vidare. Myc­ket som jag nu för fram, har man meddelat mig i detta sär­skilda syfte, även om jag på egen hand har uppfångat många glimtar av de häpnadsväckande förhållanden som jag försöker beskriva. Jag vet, att detta är verklighet, men jag kan inte sanningsenligt påstå att jag har erfarit alla dessa un­der.

Ibland förefaller det mig som om en överblick över hela det mänskliga livet öppnar sig inför mig. Jag kan inte bara skåda tillbaka i det förflutna, utan också in i världens och mänsklighetens framtid. Stora förändringar är på väg. Ett underbart ljus strömmar ned över jorden och mänskligheten påverkas av det. Allt efter graden av sin mottag­lighet skall mänskligheten bli mer andlig och jorden likaså.

Kanske skulle ni önska att vi talade om något annat, något enklare och mer lättförståeligt för er. Kära vänner, ändå är detta som vi nu talar om bland de enklaste gåvorna som Gud skänker sina barn!

 

Under gångna århundraden har många healingmetoder varit kända och i bruk. Alla tycks ha varit effektiva, men bara i vissa fall, och ingen metod användbar vid alla sjukdoms­fall. Det är nu var uppgift att spåra upp källan till den he­lande läkarens förmåga, liksom att söka efter ursprunget till sjukdomarna. Trots den kritik som detta kanske skall väcka, påstår jag att sjukdomar har sitt ursprung - inte som man kunde föreställa sig i patientens sinnestillstånd - utan i en mycket djupare orsak. De kan ibland uppstå i människans medvetande, det är nog sant, och ibland i det undermedvetna, men oftare i det övermedvetna. Med den sistnämnda termen åsyftar vi ett medvetandetillstånd som utvecklats under ett mycket äldre skede än det liv man le­ver nu, men som kan aktualiseras från människans före­gående existenser. Det är ett medvetande som sträcker sig tillbaka genom många tidsåldrar och inkarnationer. Men detta begrepp får inte sammanblandas med vad som bland psykologer kallas människans 'ras instinkt'.

 

Vi framkastar, att människans övermedvetande hör ihop med hennes ego, hennes ande, medan det som kunde kallas hennes instinkt -liv, hör ihop med de animala och rasinstinkterna, vilka nog är medfödda. Dessa är emeller­tid inte nödvändigtvis bundna vid eller underordnade män­niskans övermedvetande, som är en del av det universella eller andliga arvet, gemensamt för alla människor. Det verkar som om detta övermedvetande inte förekommer i djurens värld.

I våra dagar befattar sig folk i allmänhet mer med det normala dagsmedvetandet och med det undermedvetna, eftersom de inser att det är här man har att söka orsaken till många obetydligare kroppsliga åkommor, och att im­pulser härifrån till och med kan förvärra några av de all­varligare tillstånden. Det finns också många sjukdomar vars orsaker man inte kan spåra till det dagsmedvetna el­ler det undermedvetna.

 

Vi har nämnt ur vilken källa de läkare öser, som an­vänder sig av healingsmetoder, men vi måste nu klassifi­cera dessa läkare i särskilda grupper:

 

·         Magnetiska eller psykiska läkare.

·         Mentala läkare som till exempel Christian scientisterna.

·         Hypnos -läkare.

·         Diet- eller naturläkare.

·         Andliga läkare.

·         Sakramentala läkare.

·         Massörer, som till exempel osteopater.

·         Ockulta läkare.

·         Färgstrålarnas läkare.

 

Var och en av dessa kan åstadkomma kurer som ut­faller bra i somliga fall, men ingen av dem lyckas med alla. Man måste ha klart för sig att när de botar smärta och sjukdom så behandlar de inte bara den fysiska kroppen, utan också patientens eterkropp och mentalkropp. Vi upprepar, att alla allvarligare sjukdomar har sin rot i en bristande överensstämmelse mellan människans psykiska och fysiska kroppar, och att den fysiska är den som sist visar symp­tom på sjukdomen. Vid alla de olika healingmetoder som presenteras här, gäller det för läkaren att försöka få per­sonlig kontakt med sin patient, annars kan han inte nå ett gott resultat. Det är således självklart att inte varje läka­re kan bota samtliga fall. Därför föreslår vi att man inte glömmer bort örtmedicinerna. Många sjukdomar kan näm­ligen bli mer effektivt behandlade på detta sätt. Varför ödsla psykisk kraft på en klart lokaliserad infektion, till exempel? Det är ett faktum, men inte allmänt känt, att vissa örter och droger verkar inte bara på människans fysik utan också på hennes eterkropp, som är mycket lik den fysiska men av betydligt luftigare vävnad. Några av dessa mediciner får den eteriska kroppen att undanröja gifter och hinder till exempel i blodomloppet, vilka är re­sultatet av någon disharmoni i patientens medvetna, under­medvetna eller övermedvetna mentalkropp.

Här gör jag nog klokt i att stryka under att termen 'mentalkropp' inte nödvändigtvis täcker begreppet den fy­siska mentalkroppen, människans yttre mentalitet som är direkt relaterad till hjärnan. Det finns nämligen en astral mentalkropp, direkt relaterad till människans emotionella natur eller känsloliv, och därtill en tredje mentalkropp som står i förbindelse med det himmelska eller universella medvetandet. Jag hoppas, att ovanstående inte skall förvilla begreppen, utan i stället hjälpa er att inse, att lik­som medvetandet genom att  ’tänka fel' - kan i så hög grad influera och försvaga den fysiska kroppens cellmedvetan­de, att sjukdomar uppstår - så kan också det universella eller övermedvetandet kontrollera och rena cellmedvetan­det, genom att arbeta via människans högre sinne, och på så sätt genom att 'tänka rätt', bota alla sjukdomar. Det är fråga om en uteslutningsmetod i ordets egentliga bety­delse. Det är av denna orsak som vi hävdar, att det på det jordiska planet inte finns några sjukdomar som inte går att bota.

 

Vi förklarar, att allt mänskligt liv är indelat i, eller snarare kan hänföras till strålar med olika vibrationer och att livet står under inflytande av sådana strålar. Vi skall nöja oss med att endast beskriva tolv sådana strålar.

Låt oss anta att alla människor vibrerar i överens­stämmelse med en eller annan av dessa tolv strålar eller vibrationssystem. Om därför en andlig läkare (healer) be­handlar en person som vibrerar i takt med stråle nummer sju och han försöker bota personen ifråga med en behand­lingsmetod baserad på nummer fem, så kommer han med säkerhet att misslyckas och kanske åstadkomma mer skada än nytta. Om han emellertid behandlar sin  ’nummer-sju-patient'  enligt en metod, lämplig just för detta nummer, kommer kuren att genomföras med framgång.

Vibrationer tar sig uttryck i färger. Det vill säga att färger är den yttre och synliga symbolen för vibrationer. Här nedan räknas de färger upp som korresponderar med respektive strålar:

 

Den första strålen:        Röd

Den andra strålen:         Grön

Den tredje strålen:         Blå

Den fjärde strålen:        Rosa

Den femte strålen:        Gul

Den sjätte strålen:         Purpur

Den sjunde strålen:        Violett

Den åttonde strålen:      Lavendelblå

Den nionde strålen:       Pärlgrå

Den tionde strålen:        Silver

Den elfte strålen:          Guld

Den tolfte strålen:         Vit

 

 Det blir läkarens första uppgift att observera färgen på den stråle som harmonierar med hans patients vibra­tioner. Allt efter strålens nummer och färg företer patien­ten vissa svagheter i sin konstitution. Han visar sig an­tingen behöva en lugnande eller en stimulerande strålbe­handling för att balans och harmoni skall återställas i hans organism.

Man kommer att upptäcka, att den gula strålen har en särskilt god verkan vid behandling av tuberkulos. Att den blå strålen ger bäst resultat vid nervösa sjukdomar; att den röda är användbar vid alla förgiftningstillstånd i blodet och att de violetta och gröna strålarna är verksam­ma mot cancer.

Hos vissa patienter varierar de psykiska centra som skall behandlas. (Vi är medvetna om att vi ännu inte har redogjort i detalj för dessa centra, men det skall ske i sinom tid.)

I somliga fall är sköldkörteln den mest känsliga punkten mot vilket man kan rikta den gröna ljusstrålen. Hos andra reagerar hjärtat positivt för den violetta strå­len. Och hjärtat kommer också att visa sig vara ett ända­målsenligt centrum när det gäller att behandla blodsjuk­domar och blodförgiftning. Det violetta ljuset renar, liksom filtrerar blodströmmen, medan den passerar till och från hjärtat.

 

Vi upprepar, att vi inte kan garantera att denna ljusstråle­behandling kommer att verka på alla personer. Vi har gi­vit er en förteckning över färger och motsvarande nummer-ordning. Vi försöker att så ett frö snarare än att katego­riskt påstå något.

En dominerande orsak till sjukdom är patientens oförmåga att slappna av. De flesta lever sammanbitna och spända, både när de är vakna och när de sover. Om man somnar i ett spänt sinnestillstånd, behåller omedvetet finger-, armbågs- och knäleder, ryggraden och alla lik­nande skelettförbindelser en motsvarande spänning. Ungefär samma situation råder under er vakna tillvaro. Att man spänner kroppen beror på fruktan, bekymmer, återhållna känslouttryck eller undertryckta önskningar. Antingen man sover eller är vaken inträffar som en följd av detta, blockeringar vid olika centra i människans psykiska kroppar.

 

Om man från barndomen kunde lära sig hur viktigt det är att slappna av, att göra detta till en vana och att le­va sin dag i harmoni med sig själv, med andra och med Gud! Då hindras inte dessa livsviktiga rytmiska strömmar att verka omkring och genom de psykiska och fysiska krop­parna. Genom själva sin karaktär av strömning, bortför detta flöde sådant avfall som är förbrukat och avstött och som sedan fångas upp av det universella för att absorberas och omvandlas till ny positiv kraft. När ni andas ut, stöter ni bort gift. Att andas ut är att oavbrutet avlägsna förbru­kat fysiskt och psykiskt stoff. Och omvänt, att andas in bör vara att införliva ren prana, den universella livskraft som kan hålla kroppen frisk och i fullkomlig balans.

Det är därför missvisande att fastslå, som Christian scientisterna gör, att all sjukdom härleder sig från vad de kallar  'det förgängliga sinnet'. Sjukdomsorsakerna ligger djupare än så. Och ändå, så snart en person kan koppla av och sträcka sig efter och dra till sig den friska, uni­versella livskraften, då sätter han automatiskt ett tillflöde i rörelse som så småningom skall skänka honom fullstän­dig hälsa.

*

Ligger orsaken till en olycka fördold i offrets övermed­vetna sinne - eller är personen i fråga bara utsatt för en eller annan grym slump?

Ja, till och med olyckor beror på disharmonier som tidigare uppstått i individens övermedvetna. Detta kan kan­ske tyckas vara ett hårt konstaterande, men vid närmare eftertanke är det inte så. Var och en som råkat ut för en olyckshändelse, vet mycket väl i djupet av sitt övermedvet­na att hon har en läxa, som endast kan läras genom att hon måste gå igenom en sådan erfarenhet.

Snart kommer någon att fråga oss om barnen - om dessa stackars lidande små varelser, som har fötts till världen som resultat av en druckens åtrå eller som barn till sjuka föräldrar. Skall vi dra den slutsatsen att dessa oskyldiga har blivit dömda av ödet att genomgå ett liv fyllt av lidande? Och hur är det med själar, fängslade i en sin­nessjuk kropp eller i kroppar, fördärvade av sjukdom från födelsen? Hur kan man komma med ett förnuftigt svar på sådana frågor?

Vi svarar att samma lag gäller här: Själen vet all­tid på förhand vad som skall hända och har möjlighet att godta eller tillbakavisa det slags liv som erbjuds. Det är omöjligt för människan med hennes begränsade insikter i dessa djupt liggande sammanhang, att fatta bakgrunden till att en själ kan förmås att underkasta sig ett liv i lidande - eller att förstå ens en skymt av det lidande som denna själ genomgår. Framför allt måste människan avhålla sig från att döma eller anklaga den allmakt som hon - till och med när hon fasar inför något fruktansvärt - ändå åkallar som sin Gud, alltings ursprung och orsak.

 

Här på denna sidan dömer vi inte någon. Med vårt vidare perspektiv över livet uppfattar vi inte Gud som hämndlysten eller grym. Tvärtom är vi alltid medvetna om en gränslös kärlek, om ett gudomligt, barmhärtigt och medkännande väsen. Vi ser en allvis fader, som låter sina barn fritt välja sin väg - antingen i lidande eller i glädje - en väg som genom seger över egoism och själviskhet hela tiden leder uppåt och tillbaka till hans sublima, kosmiska medvetande där fulländningen bor.

En känslosam människa som ser en katt leka med en mus ryser och utropar:

- Så förskräckligt, så grymt - naturen är full av grymhet!

Det kanske verkar så, men endast för den som har begränsad synvidd. Det är i själva verket inte så. Bakom all yttre skenbar verklighet tränger Guds kärlek och förståelse genom alla ting. Lidandet, så påtagligt bland oss, döljer en metod att göra Guds skapade varelser - också de minsta bland dem - medvetna om den överallt härskan­de gudomliga harmonien, kärleken och skönheten. Metoden är sträng och uppvaknandet till en ny verklighet smärtsam, men vinsten omätlig.

 

Vi har vidrört övermedvetandets roll i relation till sjukdomar, i förhoppning om att detta kan hjälpa er att förstå varför uppenbart goda - ja, helgonlika människor ådrar sig smärtsamma lidanden som till och med kan få dödlig utgång. När man bevittnar sådana händelser förefaller det meningslöst att protestera och att ifrågasätta.

Orsaken ligger vida djupare än i den älskliga och milda karaktären hos personen i fråga. Den sträcker sig långt bortom den sjukes nuvarande korta livstid eller inkarna­tion. Roten och upphovet till vederbörandes livssituation kan inte sökas i det yttre livets här och nu. Liksom en fe­ber förebådar en utrensning, en rening, förebådar lidan­det att en viss livsfas närmar sig sitt slut. En agnostiker kanske ser på ett sådant lidande ungefär som vår känslo­samma person på kattens lek med råttan: Han uppfattar ba­ra plågans dagar och nätter och räknar inte alls med roten till det hela, och inte med den blomning som människans livsträd så småningom kommer att bära som lidandets vin­ning. Följaktligen förblir han okunnig om det frö till ett mera överflödande liv som har börjat gro i det inre och som ljust och vackert kommer att skjuta upp ur den åker, som på detta sätt har blivit plöjd och harvad. Han ser en­dast själva ytan av människans väsen. Själens sanna liv ligger för dolt.

Det är av intresse att känna till att yttre sinnesrörel­ser som vrede, snikenhet och avund kan orsaka enklare sjukdomar, klart skilda från sådana som är djupt rotfästa i själen. Självmedlidande till exempel kan ofta leda till rygg- och njurbesvär. Det kan också påverka levern. Även andra häftiga själsrörelser kan driva giftämnen ut i blodet och ställa till trassel i detta område. Oro och bekymmer som varar under längre tid kan få ungefär samma följder, och till och med resultera i cancer. Om man kunde spåra orsaken till ett tillräckligt antal cancerfall skulle man komma underfund med att djupt liggande oro och ängslan hade förorsakat spänningstillstånd, som i sin tur isolerat eterkroppen och resulterat i en blockering av de psykiska strömningar som vi talat om.

Vi har sagt att dessa starka känslor kan vara uppho­vet till sjukdomar. Men man måste alltid vara medveten om att människan inte ger fritt lopp åt sådana skadliga känslostämningar såvida hon inte är obehärskad till sin na­tur. Detta leder oss tillbaka till det faktum att den inre harmonin är livsviktig och avgörande för ett gott hälsotillstånd - och att denna inre harmoni beror på människans andliga uppvaknande.

Betyder dieten något för människans välbefinnande? Ja, i vissa fall påverkar den henne omgående, i andra fall efter en längre tid. För en del människor har dieten ingen som helst betydelse. Den människa som har frid i sinnet och lever harmoniskt i enlighet med gudomliga lagar, kan inte misshandla sin kropp genom att äta för mycket eller genom att välja felaktig föda.

 

Det är av stort intresse för oss att från denna sidan iaktta vad som inspirerar några av våra stora författare. Jag påminner mig 'Fågel Blå' av Maeterlinck. I en scen har barnen samlats och väntar på kallelsen att återvända till jorden. Var och en bär på en säck som innehåller inte bara de gåvor och den utrustning som barnet skall ha med sig tillbaka, utan också de sjukdomar han eller hon kom­mer att lida av, till exempel kikhosta, scharlakansfeber och så vidare, alltsammans snyggt nedpackat åt dem innan de seglar iväg i 'Fader Tidens' skepp över de stjärnströd­da haven till sina väntande mödrar på jorden!

En saga säger somliga. Men icke desto mindre uppen­barar den en stor sanning, som kanske har trängt igenom från det universella medvetandet eller från någon övermed­veten nivå hos författaren.

*

Den andlige läkaren utför ett värdefullt arbete genom att upplösa blockeringarna eller stockningarna i de andliga kropparna. Det förekommer fall där han inte kan hjälpa, därför att han inte kan tränga tillräckligt djupt in i patien­tens verkliga svårigheter. Han lyckas bäst när patienten vill hjälpa sig själv.

Vid detta slag av psykisk eller andlig healing skall man lägga märke till att när sjukdomen till synes är bo­tad, när patientens 'hus' är rengjort, sopat och fejat, så kan hans hälsotillstånd till och med bli sämre än tidigare, om han åter släpper kontakten med de högre makterna. Liknelsen om mannen som blev befriad från en ond ande och vars hus blev sopat och fejat men lämnades tomt, så att mannen vid sin återkomst fann det besatt av sju onda andar och ibland dem den gamle, belyser mycket bra vad vi menar.

Det vore ovederhäftigt om någon grupp eller enstaka healing -läkare gjorde anspråk på att kunna bota alla sjuk­domar. Vi har snuddat vid de tolv strålarna. Och vi vill nämna zodiakens tolv tecken och Israels tolv stammar, och rikta er uppmärksamhet på den mystiska innebörden i siffran tolv och antyda sambandet med de tolv strålar under vilka människosläktet kan grupperas. Många örter faller under någon av dessa tolv strålar. Detta är orsaken till att de vise i gamla tider upptäckte att det för varje sjukdom fanns en läkedomsört som vibrerade i överens­stämmelse med motsvarande tal och färg och som hade magisk verkan. Ursprunget till många ålderdomliga bruk och magiska drycker kan spåras till denna kunskap.

Nummer tre och fyra är betydelsefulla tal när det gäller människan och de påverkar henne i allt vad hon gör. De geometriska symbolerna kvadraten och triangeln ut­gjorde en gång i ett dunkelt förflutet grunden för beräk­ningarna till världens konstruktion. Besinna innebörden i den tidlösa egyptiska pyramiden där den står som en ma­tematisk symbol för livet självt!

Nu måste vi göra en ny indelning av de tolv 'husen' eller 'stammarna' och de tolv strålarna som människosläktet vibrerar i samklang med. Denna gång delar vi upp dem i fyra grupper. Dessa är överraskande nog jord, luft, eld och vatten. I en avlägsen framtid när läkaren behand­lar sin patient, kommer han först att ställa hans horoskop. Detta är inte så fantastiskt som det låter - utan fullaste allvar. Vi är i färd med att konstruera tabeller eller rikt­linjer med vars hjälp människan en dag, om hon själv vill, skall kunna upptäcka orsaken till alla sjukdomar. Läkaren kommer att göra detta genom att ställa patientens horo­skop - inte den vanliga sortens horoskop utan ett som når bortom det aktuella jordelivet, omfattande egots hela vä­sen och avslöjande de strålar efter vilka det har vibrerat under sina talrika inkarnationer. Man kommer med denna metod att upptäcka att alla sjukdomar kan inordnas under någon av de fyra ovanstående grupperna. Och när det fram­går att patienten vibrerar efter ett visst tecken - jordens, vattnets, eldens eller luftens - så kommer ett lämpligt botemedel att finnas till hands som hör ihop med det givna tecknet, istället för den enhetliga medicin som nu ges åt alla och envar. Det kommer också att vara allmänt känt att människor som vibrerar i takt med ett visst tecken är utsatta för speciella sjukdomar och kan skyddas mot dem.

  

Det är nu vår uppgift att redovisa de tolv områden eller punkter på människokroppen som bör utsättas för respek­tive strålning. Vi börjar med hjärtat och räknar upp dem i följande ordning:

 1.                Hjärtat

2.                Sköldkörteln

3.                Tallkottkörteln

4.                Hypofysen

5.                Mjälten

6.                Ryggradens bas

7.                Solar plexus

8.                Genitalorganen

9 och 10.      Båda händerna

11 och 12.    Båda fötterna

 

 Det kan och skall en dag bli bevisat med hjälp av ett instrument att dessa tolv psykiska centra är mycket mottagliga för helande strålar. Det är visst och sant att män­niskokroppen och den ande som håller på att vakna i denna kropp borde vara i stånd att bota sig själv utan hjälp ut­ifrån - och dessutom att kunna attrahera och förmedla strålar för att hela andra människor. En del åkommor är emellertid så ytliga och obetydliga att de mycket väl kan behandlas med yttre metoder. Det förefaller enklare att behandla en inflammation med värmeomslag än med mag­netisk eller andlig healing.

Man kommer också att upptäcka att organen i krop­pen står i förbindelse med respektive psykiska centra. Ge­nom att till exempel behandla strupcentrat (sköldkörteln) med en viss färgstråle - som i sig endast är ett vibrations­knippe - följer en reaktion inte så mycket i strupen som i buken.

 Hypofysen är det centrum som behandlas vid mentala störningar. Epilepsi har länge gäckat den medicinska ve­tenskapen. Ni kanske inte blir förvånade när ni får höra att denna sjukdom har sitt ursprung i en bristande samord­ning mellan de psykiska kropparna, en brist som i sin tur har sin grund i någon andlig eller psykisk disharmoni mellan föräldrarna när barnet avlades.

Jag undrar om ni in­ser vidden av det ansvar som det innebär att vara föräld­rar? Det har sagts att fädernas missgärningar hemsöker barnen intill tredje och fjärde led. Det är kanske sant. Men talesättet har en djupare betydelse och kan ges en sannare tolkning: 'Människans synder skall hemsöka hen­ne ända till hennes egen tredje eller fjärde inkarnation. För visst är våra tidigare inkarnationer 'fäder' till dem som följer senare?

 Den frågan skall ställas hur epilepsi kommer att bo­tas. Måste den alltid förbli en av dessa gåtfulla sjukdomar som påverkar den sjukes hela livssituation? Epilepsi kan botas endast om en justering av patientens psykiska krop­par kan komma till stånd genom att en förbindelse skapas mellan hypofysen och tallkottkörteln. När ett avbrott upp­står mellan dem kommer det epileptiska anfallet. Vi an­tyder med andra ord att 'en skruv är lös'. När mekanis­men glappar - just då inträffar krisen. Dra åt skruven eller ordna en fullständig överensstämmelse mellan de psykiska kropparna och ni botar fallet!

 

Vi skulle vilja gruppera sjukdomarna under deras respek­tive tecken - jordens, luftens, eldens och vattnets - och föreslå lämpliga behandlingsmetoder. Samtidigt måste vi hålla i minnet och ta hänsyn till de tre 'sektioner' som varje 'tecken' är indelat i, nämligen mineralriket, djurriket och växtriket.

 Luftens tecken: De som tillhör denna grupp lider ofta av nervösa sjukdomar som verkar genom kroppens psykiska centra. Huvudet och ryggen drabbas oftast. Det psykiska centrum som i detta fall kan påverkas med bäst resultat brukar vara ryggradens bas.

Eldens tecken: De patienter som hör hit brukar vara känslomässigt lättrörda, troligen disponerade för fixa idéer eller mentala rubbningar, inflammationer och feber-tillstånd. Behandlingen i alla dessa fall skall ske genom hypofysen och tallkottkörteln.

Jordens tecken: Flegmatikern bör inordnas under denna rubrik, en karaktärstyp som lagrar upp giftämnen i kroppen på grund av allmän tröghet och brister i de strömningar som jag talade om. Som följd härav utvecklas katarrer, förgiftningar och andra följdsjukdomar.

Vattnets tecken: Hur egendomligt det än kan låta, blir de som hör till detta tecken lätt utsatta för åkommor i de nedre delarna av kroppen, benen och fötterna. De som hör till detta tecken kan bäst botas genom psykisk eller magne­tisk behandling. De som hör till eldens tecken reagerar positivt för färgstrålebehandling. De som är förbundna med luftens tecken är känsliga för andlig behandling. Och de som hör till jordens tecken står öppna för diet- och mental behandling - sådan terapi till exempel som Christian scientisterna bedriver - och metoder av liknande karaktär.

Om människorna bara ville ta dessa vinkar ad no­tam - och det är ju bara fråga om antydningar. Om de vil­le anamma bara en bråkdel av dessa iakttagelser som ge­neröst strömmar ut över en famlande medicinsk vetenskap, så skulle resultatet bli en exakt och vetenskaplig metod för universell healing, grundad på sann kunskap om män­niskans fysiska, psykiska och andliga natur. Om männi­skan bara vill det, kan healing bli en säker och exakt me­tod.

 

Vi har nämnt behandling med örtmediciner. Det finns ör­ter tillgängliga som överensstämmer med var och en av de tolv tecknen vad beträffar vibration och färg, och lämp­liga örter kan väljas ut för att behandla dem som hör till respektive eld-, vatten-, jord- eller luftsymbolerna. Den rätta örtdrogen skall visa sig välgörande vid alla sjukdoms­fall under det att den orätta kan bli skadlig.

Örter utvecklas enligt mycket klart fastställda lagar. Deras tillväxt beror inte uteslutande på klimat eller årstid. De tar form och karaktär av vissa strålar som styr livet på jorden inom mineral-, växt- och djurrikena. Det är av detta skäl som läkaren bör ha kännedom om sin pa­tients astrologiska data, eftersom varje medicinalväxt kan inordnas under sitt eget tecken i zodiaken. En ört måste väljas som överensstämmer med sjukdomens art och med patienten.

Någon som till exempel är född i lejonets upp­gående tecken bör föreskrivas en ört som hör ihop med detta tal och denna stråle och varnas för en ört, domine­rad av en främmande stråle. I enlighet härmed borde det vara möjligt att klassificera och katalogisera örtmediciner med nära nog fullständig precision.

Behandling med örtmediciner uppfyller inte alla de krav som healingmetoden ställer. Patienten bör också be­handlas av sin läkare enligt sitt tecken och sitt särskilda temperament. Astma är en sjukdom som härrör från nerv­systemet. En sådan form av nervös reaktion eller störd rytm kan bli effektivt botad genom färgstrålebehandling om man använder den blå eller gröna strålen. Vi tror att astma kan räknas in bland de nervösa sjukdomarna och att den har ett psykiskt ursprung. Ibland hjälper magnetisk behandling. Det centrum som skall behandlas är solar plexus. Eftersom också matsmältningsrubbningar kan förekomma bör man här även uppmärksamma dieten.

 

 Många astmaattacker har förvärrats på grund av oförsiktighet med dieten. Bekymmer eller mentala rubb­ningar förebådar ofta att sådana attacker är i antågande. Avlägsna den mentala orsaken och astman försvinner! Av detta förstår ni lätt varför den blå strålen, den lugnande, som återställer frid och jämvikt är nödvändig här. Att inandas vissa droger är bara att behandla symptomet. Gå till roten med det onda, nämligen de psykiska störningarna, vilkas symptom vanligen koncentrerar sig omkring solar plexus. Barn som lider av astma brukar ärva den från moderns överansträngda nervsystem. Detta påstående kommer säkert att avvisas. Men icke desto mindre är det sant. Det är trösterikt att sjukdomen aldrig återkommer när själen väl har renats.

Cancer faller under jordens tecken, men inte alltid. Ibland uppkommer den därför att människan har brutit mot en mycket helig lag i någon föregående tillvaro, och sjuk­domen kan vara en av de metoder som offret valt för att utplåna någon särskild synd.

Den medicinska vetenskapen kommer att upptäcka att man måste behandla den eteriska kroppen om man vill bota cancer. Terapin kommer att bestå av en intensiv be­handling av den eteriska kroppen med en speciell drog el­ler ört. Vi nämner gentiana, stålört, som en av de mest effektiva. Ljusstrålebehandling är också värdefull och den pärlgrå strålen är en av de mest verksamma när man vill rena den eteriska kroppen.

När den eteriska vävnad som bygger upp denna kropp blir avspänd och frigjord genom örtens eller ljusstrålens inverkan, bör en upplösning ske av cancerhärden i den fysiska kroppen. Fastän cancern visar sig i en bestämd del av kroppen, är den inte alltid lokalt avgränsad. Ofta kan en operation påskynda sjuk­domsförloppet - cancern transporteras runt med blodet och bygger upp ännu en sjukdomshärd.

 Låt mig besvara en annan fråga som kan formuleras så­lunda:

Om sjukdomar förs över via det övermedvetna; om i somliga fall egot bestämt har beslutat sig för att uthärda denna börda i en framtida inkarnation - hur kan då denna tro (eller sanning) försonas med de olika healingmetoder som nu skisseras? Ty om vissa själar, förutbestämda att lida, inte kan undgå sitt öde, hur kommer det sig då att varelser i andevärlden har tillåtelse att ge upplysningar som skall göra det möjligt att bota sjukdomar?

 

Vi svarar, att det verkligen finns en lag om förso­ning genom lidande. Men allteftersom människan utvecklas och blir mer andligt medveten, kan de hårda villkoren för att sona synden omvandlas. Människan kan utplåna sitt förflutna och konstruera om sin framtid genom den högre och finare fostran som blir en följd av den andliga segern över det lägre jaget.

Ibland får vi tillfälle att studera en andlig läkare i arbete med sin patient. Behandlingen ger emellanåt inte något resultat, därför att patienten inte lyckas ta emot. I somliga av dessa fall ingriper inte ens de stora Mästarna, som har omsorg om mänskligheten, eftersom de vet att själen endast genom egna ansträngningar och strävanden, genom att uppnå herravälde över sig själv, kan omvandla sitt eget mörka arv. Låt oss komma ihåg vad Jesus sade:

- Dina synder äro dig förlåtna. Gå, och synda icke mer.

Kristi närvaro och gudomliga kraft kan åstadkomma till och med detta, om den förvillade själen endast och allenast vill söka vinna honom genom seger över sig själv.

 

Alla sjukdomar kan botas och kommer en dag att bli utplånade. Det sker när mänskligheten av fri vilja och i full endräkt kommer till den levande Gudens tempel för att motta det rena, vita ljus, den sanning och den levande kärlek som strömmar ut från den eviges innersta och som är livets vatten. Då skall ingen gråt och klagan vara mer - endast den fullkomnade människan.

 

Liksom sann lycka endast kan förtjänas, måste också män­niskan göra sig förtjänt av fullkomlig hälsa och harmoni mellan alla sina inre kroppar. Ingen behöver pinas i lidan­dets eld för att lära känna Gud. Människan kan finna Gud på ett mycket enklare sätt: genom hjärtats frid, genom glädje. Detta är den sista vägsträckan i riktning mot Gud, eftersom människan först måste lära sig självförnekelse och självövervinnelse. Men vägen ligger öppen.

Här snud­dar vi åter vid gott och ont, vid det positiva och det nega­tiva, vid smärta och glädje. Människan kan själv bestämma vilken väg hon vill gå - till vänster eller till höger. Hon kan återvända till fadern antingen genom egen strävan eller genom någon form av syndens bittra försoning. Fa­derns armar är alltid utsträckta och väntar på sitt barn.

 

Vi har sagt att hela mänskligheten kan ordnas in i grupper under fyra symboler: eld, luft, jord och vatten. Horosko­pet skall göra det möjligt för läkaren att placera sina pa­tienter i rätt grupp. Läkaren kan naturligtvis göra indel­ningen med hjälp av intuition eller sitt sjätte sinne. Men den mest vetenskapliga metoden är faktiskt att ställa horo­skop och därigenom komma underfund med den exakta tidpunkten för deras födelse.

För några månader sedan fick ni en beskrivning av de strålar under vilkas inflytande jag själv föddes. Denna ovanliga konstellation förorsakade mig svårigheter både under mitt liv på jorden och omedel­bart efter döden, som ni nog minns.

Vi skulle kunna säga att all sjukdom i grunden beror på störd rytm, på avbrutna vibrationer. De tolv strålarna håller mänskligheten liksom i ett järngrepp. Hos dem har man att söka hemligheten med människans hälsa. När man lär sig mer om dem blir livet enklare. Mycket av stressen och spänningen kommer att försvinna, liksom gåtfulla sjuk­domar som läkarvetenskapen förgäves anstränger sig att kartlägga och finna botemedel för. Detta beror på männi­skans störda förbindelser med de magnetiska och univer­sella krafter som hon lever mitt ibland.

 

Somliga människor kommer kanske att göra narr av detta och säga:

- Struntprat, vi förstår utmärkt bra hur vi ska be­handla kroppen.

Mina vänner, det gör ni inte. Ni har inte ens börjat komma underfund med människans fysiska kropp. Läkar­vetenskapen måste gå längre ut på fältet, öppna sina por­tar vidare. Ja, visst har kirurgin blivit en hög konst som resulterar i anmärkningsvärda resultat. Och när det gäl­ler olyckor som medför sönderslitna vävnader och brutna ben har kirurgin sin givna plats. Men till och med denna konst skall en dag bli ersatt av något annat.

 

Hittills har vi talat om sjukdomar, gemensamma för hela mänskligheten - men inte om dem som kallas infektioner. Med tanke på vad vi har sagt om ursprunget till många sjukdomar via övermedvetandet, måste det verka förvirran­de att en infektion kan sprida sig som en vådeld utan synbar orsak genom ett samhälle. Och ändå visar sig somliga människor immuna mot dem. Bland dessa finner man Christian scientisterna, som på så sätt demonstrerar, att män­niskans dagsmedvetande har en viss kontroll över situa­tionen. Christian scientisten skyddar sig inte bara genom mental aktivitet, utan huvudsakligen därför att han har kommit fram till en punkt i sin utveckling när han inte längre behöver denna särskilda form av erfarenhet. Den är där­för inte längre aktuell för hans del. Vi påstår, att folk som blir utsatta för infektionssjukdomar är mogna för den­na särskilda form av erfarenhet och har en läxa att lära sig genom dem.

Detta är nog inte många ense med oss om och kommer säkert att fråga varför små barn ska behöva bli in­fekterade. Borde inte deras oskyldiga sinne vara ett skydd? För att klarlägga underliggande orsaker till fysiska sjuk­domar över huvud taget, måste vi överblicka ett vidsträckt område.

Åter antyder vi, att barnet kommer förberett på vissa erfarenheter, som kanske tar sig uttryck i sjukdom eller lidande, eller i god hälsa och ett lyckligt liv och alla de olika växlingar som skall till för att forma en människas liv och karaktär. Men smittosamma sjukdomar är inte något nödvändigt ont. I det långa loppet, när man bättre förstår de andliga lagarna, kommer infektioner att försvin­na. Och inte ens nu behövde någon lida av dem om han viss­te hur han skall skydda sig. Livet i kroppens celler - som styrs både av det medvetna och det undermedvetna - kan ställas till ansvar för dessa invasioner. Om ett tillräck­ligt starkt motstånd mobiliseras genom en sund medveten och undermedveten tankeverksamhet kommer kroppens celler att slå fienden tillbaka. Därför bör ett barn övas i att tänka rätt från början.

 Barnets uppfostran skall inte börja vid sju års ålder, utan vid födelsen. Föräldrar mås­te inse, att ett barn införlivar goda eller skadliga tankar i själva sitt väsen från atmosfären, från omgivningen, från föräldrarnas, släktingarnas och vännernas aura. Ett barn, från början närt med positiva tankar - får hälsans bröd till föda och kommer att trivas och må bra både fy­siskt, psykiskt och själsligt - och stå emot allt skadligt, från vilken källa det än dyker upp.

Dessa fakta om fysisk och psykisk barnavård kom­mer så småningom att klarna. Inom kort måste den mänsk­liga familjen inse sitt ansvar för de unga själar som anför­trotts i deras vård och genom denna insikt också vakna upp för det ansvar den bär för hela samhället.

 

Vi har tidigare talat om den störda rytm eller de avbrutna vibrationer i människans fysiska kropp som kan förorsaka en för tidig död. Ni kan också tillämpa samma lag om störd rytm på hela den mänskliga familjen, både på individen en­skilt eller kollektivt - och på världen i sin helhet. Låt oss hejda oss här och tänka efter, ty detta är av oerhörd vikt. Måste inte denna störda rytm eller denna disharmoni göra sinnet sjukt och åstadkomma ett moraliskt fördärv som kan angripa nationer och en hel värld?

Så måste det vara. Det är redan på väg. Världen blir allt sjukare. I detta år 1932 är den nästan dödssjuk. Vi skulle misströsta om vi inte kände till de väldiga and­liga krafter som ännu kan rädda människosläktet - om människorna vill bli räddade! Vad som mest av allt är av nöden nu, är att alla folk, alla nationer blir helade och återvinner sin hälsa. Bed till Gud att så sker!

  

 

Samförstånd mellan folken

Vi vill om och om igen understryka behovet av ett samfällt broderskap mellan människor och mellan nationer. Mänsk­ligheten kan inte rädda sig undan ett slutligt sammanbrott om den inte i sin helhet vaknar upp och anpassar sitt liv efter det faktum att den lever, rör sig och har sin varelse i en universell, andlig kraft som ständigt uppehåller allt.

Men låt oss inte förlora modet! Det är verkligen sant, att uppfattningen om vad som är betydelsefullt i li­vet en dag kommer att omvärderas radikalt. Måtte till­ståndet i världen förändras på grund härav! Ty människan kommer i en nära framtid att tvingas igenom lidanden och umbäranden för att hon skall förmås att söka sig fram till denna djupare verklighet - den enda som kan hålla henne uppe.

Det verkar så enkelt att berätta för människorna om denna sanning som finns överallt och i allting. Men hur komplicerad och irriterande är inte denna fråga för den världsligt sinnade! Här i andevärlden kommer alla själar till slut ändå fram till denna insikt och är endast alltför tacksamma över att få bli delaktiga av och att leva trygga inom det universella broderskapets hägn.

Ingen annan möjlighet att överleva står öppen för världen. För närvarande lever nationerna under ömsesi­dig misstro och fruktan. Ingen vill ge vika, alla är rädda för alla. Inom affärsvärlden slåss nästan varenda männi­ska mot sina likar för att komma över och behålla för sig själv sitt eget lilla korn. Vad leder allt detta till för mänsk­ligheten? Säkerligen inte till trygghet eller bestående lycka, utan till en snar ödeläggelse av allt som kulturen mödosamt byggt upp.

 

Men hoppet är inte ute. I kommande tider skall vi få se mänskligheten upphöjd och förädlad. En vision av sant broderskap kommer snart att manifestera sig för att upplyfta människornas hjärtan. Människosjälen kommer då att fatta att allt liv - hennes eget och alla andras - är omslutet av ett väsen av ren kärlek. Och det kommer att gå upp för henne att också hennes fysiska liv pulserar i takt med detta tillvarons hjärta. Hon kommer att förstå att hon inte kan skada sin broder utan att själv lida motsvarande skada. Ty att hata någon människa eller börja krig mot nå­gon nation är att börja krig mot sig själv. Att dräpa någon annan innebär för dråparen att han dräper sig själv and­ligen. Därför är det också sagt: ’Den som lyfter sitt svärd mot andra, han skall med svärd förgås.’  

 

Framtidens nya människa kommer att veta, att hon inte kan dra ett andetag, inte tänka en tanke utan att det återverkar över hela världen. Hon kommer att veta, att döden aldrig kan få sista ordet i Guds universum; att när människan väl en gång förstår sin egenart och Guds natur, så har döden för henne mistat sin udd både i himlen och på jorden. För den nya människan finns varken begynnelse eller slut. Hon kommer att uppleva livets oändliga, pul­serande rytm och utveckling, som i evighet håller männi­skosjälen inom sitt attraktionsfält. Om hon bryter mot en enda av Guds lagar, om hon vanhelgar en enda av hans sanningar, så återverkar det på alla människors välfärd.

Men det är sant: Motgångar måste förena människorna innan världen vinner denna frälsning. I dag bevittnar vi den ödeläggelse på er jord som materialismen dragit med sig. Detta är döden - döden genom materialism - och bör­jan till materialismens undergång.

Materialismen får en svår död - härav de lidanden som måste komma. Hur skulle det kunna vara annorlunda när människan har dyrkat mammon så länge och till så­dant övermått? Men efter svåra lidanden ser vi en ny fö­delse, gryningen till en ny strålande dag då människan kommer att förstå och erkänna den andliga verkligheten. En andlig grund skall läggas för samhällslivet. Inom varje konstart, inom varje gren av kulturlivet, inom vetenska­pen, statskonsten och religionen skall människan inspire­ras och ledas från visdomens salar.

Jag skulle kunna berätta mycket mer om detta uni­versella broderskap. Men ganska få kommer att förstå meningen med dessa mina ord. Ty de flesta människor har fått lära sig från barndomen att slå sig fram, att ta ut sin rätt på andras bekostnad, till och med om de till­intetgör sin granne. Människan har hyst den felaktiga föreställningen att livets mening är att hon skall berika sig själv. Till varje pris måste hon vara överlägsen alla andra för att behärska livet och sin medbroder. Den som följer denna livsprincip syndar i varje ögonblick mot bro­derskapets kosmiska lag. En människa som endast söker egen vinning bryter mot alla lagar. Och så länge alla män­niskor trampar på i samma spår kan resultatet endast bli en sjuk kropp och en sjuk själ - kaos, lidande och krig.

 

Endast hon som tjänar den oändliga och aldrig vilan­de kärlekens makt i stället för att genomdriva sina egna intressen - endast hon är en verkligt stor människa. Var­je själ måste förlora sitt liv för att vinna det. Ingen kom­mer någonsin att upptäcka Gud så länge hon hyser den fel­aktiga föreställningen att hon kan nå fullkomning av egen kraft och genom egen förtjänst. När själen kommit till in­sikt om sin själviskhet och därefter kastat den av sig, måste hon genomgå ett avgörande prov och låta all jag-känsla försvinna. Den måste då uthärda att ställas ansik­te mot ansikte med en avgrund av mörker och ett skenbart utslocknande. En enda trängtan måste uppehålla den vanmäktiga själen - att ge vika, att underkasta sig, att utarmas, att offra varje tillstymmelse av sig själv, så att den kan uppgå i den oändliga och eviga kärleken - som är Gud.

En sådan underkastelse innebär aldrig ett utslock­nande. Det är en utvidgning, en expansion. För när männi­skan når den punkt där hennes kärlek till Gud blir så över­väldigande att hennes enda önskan är att få uppgå i honom, då kan denna kärlek dra Gud till henne och gudomligheten uppenbara sig för henne. Efter detta är varje människa gudalik i hennes ögon. Hon ser Gud i allt.

Den människa som vill förstå allting och leva i uni­versellt broderskap med allt måste sannerligen som Jesus sade - lämna allt och följ mig! Hon måste utplåna sig själv för att nå fram till den universella osjälviskheten, som är Gud. I ett sådant oerhört ögonblick som detta blir männi­skan inte bara ett med Gud utan också ett med sig själv och med alla andra varelser. Detta är samstämdhet, att vara ett med Gud. Sådan är innebörden av människans bro­derskap.

 

Så länge människan strävar efter personlig vinning eller makt över andra, sitter hon fängslad i sin egen sorg och bedrövelse och kan inte komma vidare. Men den dag skall komma då mänskligheten strävar framåt mot den fullbor­dan, då harmoni och broderskärlek skall råda mellan indi­vider och folk. Själens mödor, dess utveckling och fram­åtskridande skall en dag föra henne till detta slutmål: ett enda osjälviskt uppsåt och intet annat än kärlek vida om­kring i världen.

Endast en enda sann religion existerar, endast en enda verklighet bortom alla former, övertygelser, sek­ter, trosbekännelser och ceremonier. Det är en universell religion, fri från geografiska begränsningar och konven­tionella hänsyn eller fördomar. Den har bara ett namn. Det namnet kan fattas av varje människa - vit, svart, gul eller röd; av varje man, kvinna och barn; av fyrfotadjur och fåglar, av träd och blommor, av varje väsen i vilket Gud har blåst in sin anda. Det sanna broderskapets reli­gion har bara en innebörd och ett namn - och det är KÄRLEK.

 

En sådan kärlek som denna måste med visshet bli förverk­ligad. Kärleken kommer att lära religionerna på jorden att former och ceremonier, trosbekännelser och lärosatser tjänar till intet utan den levande anden. Allt som existerar vittnar om andens kraft. Människorna är av olika raser och har skilda trosföreställningar. Låt var och en bli sa­lig på sitt sätt. Men alla måste slutligen erkänna och böja sig inför skaparens gränslösa kärlek. Då, om inte förr, skall människan erfara att den som tjänar människorna också tjänar Gud.

 

Inte förrän på denna stora dag kommer jorden att befrias från döden. Då är människans fysiska kropp inte längre underkastad dödens herravälde - den blir omvand­lad. Det är verkligen sant att synd betyder död. Och syn­dens lön är döden. Bokstavligen! Synden för med visshet med sig död i någon form. Men kärlek - vis och ren och sann, skänker evigt liv.

Varje ord av den store Mästaren genljuder av san­ning genom århundradena, de som har förflutit och de som skall komma.

 

Efterord

Sådant var budskapet.

Den personlighet som talade genom Minesta äger en insikt, en uttrycksförmåga och en litterär stil helt främmande för mediet.

Och alla de närvarande intygade förändringen av ut­seendet hos mediet, både hur ansiktsuttryck och gester skiftade.

Det var inte fråga om telepati. Här var en man som uttryckte sig exakt och detaljerat och som vid slutet av si­na anföranden tog upp och besvarade vilket resonemang eller vilken fråga som helst.

Inte heller kunde det vara mediets högre jag som ta­lade och svarade. Arthur Conan Doyles personlighet upp­levdes lika starkt som hans närvaro i övrigt - liksom hans karaktär och den andliga kraft och storhet från ovan som behärskade honom för att han skulle få igenom sina bud­skap.

Det var känslan av liv som var så övertygande - av fritt och ohämmat liv - av vidunderliga möjligheter och en intensifiering av livskänslan långt bortom fysiska begränsningar. Denna känsla lyfte budskapen över den vanliga världsliga eller intellektuella nivån. Här var det inte fråga om några fantasifoster eller eteriska eller tillfälliga pro­jektioner, hämtade ur medvetandets innersta djup.

Arbetet pågick under en lång tidsperiod. Från den 27 januari 1931 till den I juni 1932. Och Conan Doyle var lika intensivt levande och påtaglig från början till slut. I själva verket var den personliga framtoningen från honom långt starkare än från någon av de närvarande jordiska in­dividerna - intensiv, kraftfull och helgjuten. Här var inte längre den sjuke, utslitne och åldrande Conan Doyle som gick bort år 1930, utan en man vars vitalitet och kraft gjorde ett slående intryck på alla de närvarande.

Vad skulle vi kunna vänta oss av de döda om de gav sig tillkänna? Enbart minnen från deras tidigare liv på jorden?

 

Vi skulle naturligtvis vänta oss - om de fortfarande existerade - att få höra något om deras nya erfarenheter. Från denne man som tidigare varit mycket duglig, ägt ett oförfärat mod och en fläckfri karaktär och föraktat allt som han fann ytligt och falskt, skulle vi räkna med en exakt berättelse om hans nyvunna erfarenheter. Om han dessutom under sitt jordeliv hade hyst några missuppfatt­ningar angående livet efter döden, skulle han då inte försöka rätta till dem, särskilt om de hade någon betydelse för de människor som delade hans tidigare tro? Jo, han skulle sannerligen göra sitt yttersta för att få igenom sitt nya budskap. Slutligen - om mannen levde vidare så skul­le även hans andliga kraft och karaktär ha överlevt, efter­som egenskaper som dessa är de enda tillhörigheter en människa har kvar sedan hon i döden lämnat allt annat.

Sådan var alltså den Conan Doyle som kom tillbaka - med några av sina tidigare åsikter modifierade, uppfylld av nya erfarenheter, upphöjd och i ordets alla bemärkel­ser levande. Ändå hade han behållit den personliga utstrål­ning som hans närmaste anhöriga och vänner så väl kände. För familjen förblev han ännu fadern. Men han önskade - ja, han var fast besluten, att hans budskap skulle komma igenom och spridas till världen i sin helhet. Dessutom ha­de han för avsikt att själv utgöra det levande beviset.

Man kan inte stå inför domstol och säga:

- Jag har ovedersägliga bevis för att en viss Arthur Conan Doyle fortfarande är närvarande ibland oss och vid liv. Här är han. Låt honom själv gå in i vittnesbåset och bevisa saken!

Och ändå, Conan Doyle, död enligt våra konventio­nella föreställningar, ställde sig själv i vittnesbåset - inte inför en domstol utan inför hela världen - eller åtminstone inför dem som vill stanna upp ett ögonblick för att lyssna till hans vittnesmål.

 

Han sade:

- Detta är jag, Arthur Conan Doyle. Jag kan inte komma till er i en sådan kropp som ni själva har, men ändå kan jag på ett övertygande sätt avlägga mitt vittnes­mål. Låt det protokollföras och läsas upp. Min edliga för­säkran är avgiven inför dem som känner mig och som skul­le intyga min identitet om jag ägde en fysisk kropp. Jag ger er ett bindande och förnuftigt bevis. Och om det är jag - lyssna då med ärligt och öppet sinne till mitt vitt­nesmål. Just detta vittnesmål att de döda lever och till följd därav har en identitet, kunde jag naturligtvis inte av­lägga medan jag ännu var kvar i en fysisk kropp. Men nu kan jag göra det och bygga upp det på indicier. Om detta är ett verk av en förfalskare eller efterapare - döm själva! Å andra sidan, om mitt vittnesmål inte överensstämmer med folks uppfattning - eller brist på uppfattning - om livet efter döden, eller med deras förutfattade meningar om religiösa förhållanden, så kan ni inte vänta er att jag skall som enda bevis förete en rad fakta som redan var kända av mig och andra under mitt liv på jorden.

Det mås­te verkligen röra sig om något nytt - om jag har gått framåt genom nya erfarenheter. Och ändå kan allt det nya som jag kommer med, vad det än är, ses i ett tillbaka­blickande perspektiv om ni vill studera världsreligioner­nas heliga urkunder och vad mystikerna skrivit, eller om ni vill öppna ert hjärta så att ni fattar att Gud är kärlekens Gud - och att harmoni, ordning och förnuft råder överallt i hela universum. Då kommer ni att förstå, att människans framåtskridande genom döden till livet efter detta är be­tingat av hennes egen natur. Att hennes tillvaro på andra sidan är den logiska följden av hennes andliga växt och för­kovran och det inre livets mognad. Och slutligen, att ni fortfarande efter döden lever i ett rationellt universum - inte i ett overkligt eller fantastiskt - utan i ett universum där fakta är fakta.

*

Jag tror, att Arthur Conan Doyle givit oss nyckeln till för­ståelsen av livet efter detta. Nyckeln är ordet ’återspeg­la'. Att i yttre förhållanden och ting projektera det till­stånd som själen befinner sig i. Här och nu är vi ständigt i färd med att ge uttryck åt och förverkliga vår person­lighet i allt vad vi gör och är. Och detta pågår hela livet igenom. Resultatet blir att våra hem och familjer, våra fritidssysslor och vanor, våra yrken och affärsföretag - alltsammans är exakta uttryck är oss själva. Och detsam­ma gäller vårt minspel, vårt hälsotillstånd, vår kropp, vårt sätt att gå, vår hållning, våra tänkesätt, vårt språk, våra egenheter. Allt detta förkunnar exakt hurdana vi är därför att det är yttre projektioner av vårt verkliga eller inre jag. Detta må vara en självklar sanning, men förbises ofta. Något som få av oss verkligen inser är däremot att vi med samma osvikliga exakthet projicerar oss själva i den osynliga världen omkring oss. Genom att göra så för­bereder vi både det tillstånd och den miljö som vi kommer att hamna i efter döden, och detta genom en process som nästan kunde kallas automatisk. Sannerligen, människan skapar sin egen himmel! Hon skapar också dess motsats om hon så önskar.

 

För det andra: Vilken nyckel är det som öppnar dörren till nästa tillvaro?

Det är Kärleken. Med kärlek menas godhet och barmhärtighet, utövad inte bara mot några få människor utan som en vana gentemot alla - som ett yttre uttryck för vårt inre jag, i förhållande till den värld vi lever i, till livet självt, till Gud. En kärlek som denna är det enda som kan slå en bro över klyftan mellan denna världen och den nästa. Det är den som bestämmer beskaffenheten - både av kom­munikationen som sådan och av kommunionen, delaktig­heten med dem som lever hinsides.

De som söker kontakt med anhöriga på andra sidan genom ett medium, kommer att lyckas endast om de har ett kärleksfullt hjärta - om de är vidsynta och generösa, varma, kärleksfulla och visa i sin kärlek. Då slås portar­na upp på vid gavel. Detta gäller också dem som höjer sig så högt att de når upp till återföreningens plan. Varm, mänsklig kärlek är det enda som kan höja dem. Intellek­tuella ansträngningar förslår inte, ty där råder kärleken allena.

Kärleken betyder skillnaden mellan helvete och him­mel, både i detta livet och i nästa. Fastän ämnet är djupt allvarligt, behöver vi ändå inte se alltför dystert på saken, eftersom ett flöde av nåd och förståelse genomströmmar alla världar.

Vi förstod att det inte räckte med att bara publicera bud­skapet. Böcker blir ju snart glömda. Hur skulle vi då kun­na hålla Arthur Conan Doyles budskap levande?

Det tycktes bara finnas en utväg, och det var att göra Conan Doyles budskap till den grundläggande trosläran i ett samfund, för att därigenom undersöka hur det fungerade. Planen sattes i verket. Under White Eagles ledning gjor­des en anspråkslös början år 1936 i en liten lokal i västra London. Den kallades 'The White Eagle Lodge'. Ordet 'Lodge' betecknar en plats där en familj kunde samlas. Den inspirerande kraften i arbetet kom från White Eagle. Under hans ledning, med hans hjälp och i samarbete med honom hade ju Conan Doyles budskap kommit fram. Enligt hans intentioner har också arbetet fortskridit.

 

Vi har alltid arbetat mera med individen än med massan, därför att var och en som har bekymmer, behö­ver personligt intresse, omtanke och sympati.

White Eagle Lodge påbörjades som ett trons vågspel. Men det har vuxit vida sedan den anspråkslösa begynnelsen, och i dag är dess inflytande märkbart i tusentals männi­skors liv genom grupper över hela världen - genom publi­kationer och genom ett centrum i Kensington, London och ett i New Lands: Hampshire, dit de som känner sig manade kan komma till reträtter, undervisning, meditation och healing. Där finns också ett nybyggt vackert tempel. The White Eagle Lodge är en ideell stiftelse, vilket inte bara garanterar verksamhetens framtid, utan också skyddar före­taget mot att privata vinster någonsin kan tas ut.

Healing har alltid varit en viktig verksamhetsgren. Det har oavbrutet utvidgats. Till och med i dag, när det växt över alla bräddar får varje patient individuell vård och healing.

 

Man insåg från första början att med de väldiga perspektiv som öppnades genom budskapet, blev många frågor alldeles för knapphändigt utredda. Detta gällde till och med det allt överskuggande ämnet rörande livet efter döden. Detta förhållande har undan för undan korrigerats genom utgivningen av ett flertal böcker, kända vida om­kring som 'The White Eagle Books'. Senare har dessutom grammofonskivor och ljudband tillkommit.

En lista på alla tillgängliga publikationer sänds portofritt efter beställning hos The White Eagle Publishing Trust, New Lands, Rake, Liss, Hampshire, GU33 7HY, England. Telefon Liss (0730 82) 3300.  Londonadressen är: 'The White Eagle Lodge', 9, St Mary Abbot's Place, London W8 6L5. Sök på nätet på:  'The White Eagle Lodge'

 

*

År 1954 reste min fru och jag till Crowborough i Sussex för att besöka Sir Arthurs gamla hem. Det var en kall, klar vinterdag med blekt solsken. Sex a' sju kilometer utan­för staden fann vi 'Windlesham', som under kriget använts av regeringen och sedan lämnats åt sitt öde med den egendomligt själlösa atmosfär som sådan verksamhet sprider omkring sig. Trädgården var ännu välskött men såg över­given ut. Vi kikade in genom ett fönster i det ödsliga huset. I det stora gavelrummet, som varit så kärt för familjen fanns rader av skrivbord som lämnats kvar av departemen­tet. Längre bort på något avstånd från det stora huset och nära skrivarstugan där Arthur Conan Doyle hade skrivit många av sina böcker, låg graven där han bäddats ner den soliga julidag år 1930, då en stor människomassa - damer­na i sommarklänningar - samlades för att skänka honom sin hyllning och dit blommor kommit med ett helt extratåg.

 Stängsel och en grind med hänglås hindrade tillträde till graven. Men vi kunde se den massiva gravstenen av ek, fastän vi stod för långt ifrån för att kunna läsa inskrif­ten. (Inskriften lyder: Steel true, blade straight. Rent stål, rak klinga.) Den ensamma gravstenen föreföll oss dominera vinterlandskapet. Vi hade båda stått i nära kon­takt med Conan Doyle, arbetat tillsammans med honom månader i sträck. Men denna ensliga grav i en övergiven trädgård som omgav det ödsliga huset gjorde oss nedstämda. Hans hem hade varit en varm plats, ett anspråkslöst, lyckligt, älskvärt ställe. Nu var den atmosfären försvun­nen. Och inte ens de verk som han själv uppskattade mest hade överlevt.

 Men detta är inte hela sanningen. Av denna väldiga energiutveckling, av all offrad tid och alla ansträngningar återstod något mycket betydelsefullt: Hans budskap skulle leva. Det hade redan ingått i människors medvetande. Män och kvinnor hade accepterat det, införlivat det i sig och inrättat sin tillvaro därefter. Vi kände personligen otaliga fall. Och det måste ha funnits tusentals som vi aldrig hört talas om. Omärkligt som en surdeg väckte hans ord män­niskorna genom att rikta deras håg mot Gud.

 Han arbetar fortfarande på att bygga upp - inte våra dagars spiritualism, som är övergående - men den nya spiritualism som skall komma. För att bereda vägen för dessa kommande händelser planlades 'The White Eagle Lodge'. Många år måste ännu förflyta - kanske återsto­den av vårt århundrade - innan vägen ligger öppen, ljus och fri. Men omvandlingen kommer. Och då kanske män­niskorna tänker tillbaka på detta budskap som det största och mest betydande av Arthur Conan Doyles verk.

 

 

Ivan Cooke


 

https://www.ghostcircle.com/arthur-conan-doyle/

 

back up of this site above- where more pictures are.

 

Arthur Conan Doyle

A Short Biography on Arthur Conan Doyle

Conan_doyle

 

The first time I saw ACD physically as a person, as opposed to a clairvoyant image as I usually saw him, he appeared in a white cloud when I attended a psychic circle. As I was sitting there, a white cloud of ectoplasm formed above my eye level and his face materialised in the cloud. There were also three or four other faces as well; one of them was Sir William Crookes. I have since seen in some old psychic books, photographs of ACDs face in ectoplasmic clouds, and I would say it was very similar to these pictures, but I saw him as more animated. I think I would describe it as like an early 20th century photograph that actually moves.

ACD is well known for his creation, Sherlock Holmes, but unfortunately not enough is said about his interest in spiritualism. He told me one time that “although I spent most of my fortune on promoting and investigating spiritualism, I look back now and realise that not one penny of it was wasted”. But what else do we know about him?

 Arthur Ignatius Conan Doyle was born at Picardy Place, in Edinburgh on 22 May 1859. His mother, Mary, was of Irish extraction and traced her ancestry back to the famous Percy family of Northumberland and from there to the Plantagenet line. This historical blood line probably inspired him in later years to write his famous historical novels, The White Company, Sir Nigel, and Micah Clarke. It is more than possible that Sir Arthur’s talent from writing came from his mother’s side, as she had a passion for books and was an accomplished storyteller. He also noticed later in his schools years, a talent to enthral younger school colleagues with wonderful stories that he would make up to entertain them.

 The Doyle family was a large one indeed; Arthur was born into a family of ten children, seven of whom survived to maturity. Conan Doyle’s mother had a difficult struggle bringing up the children on a modest income earned by her unenthusiastic husband Charles, who worked as a civil servant. Charles Altamont Doyle was the youngest son of John Doyle, the caricaturist ‘H.B.’ Charles himself also painted and made book illustrations to supplement his income. On occasions he also worked as a sketch artist on criminal trials. His brothers were quite talented like the man himself. They all made something of a name for themselves: James wrote The Chronicles of England; Henry was manager of the National Gallery in Dublin; and Richard became famous as an artist, most well-known, for his work on the cover design of the satirical magazine Punch. Whilst Charles Doyle also had artistic talents, he exercised his skills only intermittently, and this apparent lack of drive led to the loss of his post in the Office of Works in Edinburgh. After losing his Job, Sir Arthur’s father steadily lapsed in alcoholism, and he had epilepsy which grew increasingly worse, so much so, that he was institutionalised for the final years of his life. He died in 1893. The topic of his father’s alcoholism is reflected in his fictional work later on.

 Conan Doyle’s was educated at home and in a local Edinburgh school until, at the age of nine, he was sent to the Jesuit preparatory school of Hodder in Lancashire. Hodder was part of the Jesuit secondary school of Stonyhurst. Conan Doyle moved to Stonyhurst two years later. Conan Doyle did quite well academically at Stonyhurst, but did not find the strict and Spartan life of the Jesuit order very appealing; especially the corporal punishment meted out by the priest’s. His mother turned down the chance of a free education offered from the school, in exchange for a life of dedication to Jesuitism. So, instead she met his school expenses herself; although this was a major struggle with the meagre income she had.

 While studying in Stonyhurst Sir Arthur examined all aspects of Religion and their belief systems. It may have been the strict religious establishment that made him become agnostic by the time he left in 1875. He certainly seemed to firmly reject Catholicism, together with some disillusionment in Christianity as a whole.

 

On leaving Stonyhurst in 1875, Sir Arthur travelled to Feldkirch, in Austria, where he spent the year in a Jesuit school. While there, various questions were being asked about many aspects of the Catholic faith. He left Austria returning to his beloved Scotland. With some good advice from his mother’s lodger and lover, Dr. Bryan Waller, he decided to study medicine from 1876 to 1881 at the University of Edinburgh. He gained a medical degree there, but Edinburgh University’s greatest influence was from two people he met there. These two people, Professor Rutherford and Dr Joseph Bell, were the role models for two of his most famous fictional characters. Doyle became Surgeon’s clerk to Joseph Bell in Edinburgh. In the Novel ‘The Lost World’ Professor George Edward Challenger was based on Professor Rutherford’s character; while Dr Joseph Bell’s incredible deductions and reasoning concerning the history of his patients, led to the foundation of the ideas for the Sherlock Holmes detective.

 

In 1878 he took up some temporary medical assistantship positions with Dr. Richardson in Sheffield and Dr. Hoare in Birmingham. Dr. Reginald Hoare treated him like a son and he thoroughly enjoyed his time with him. At this time he was becoming interested in spiritualism where he started to study it intensively.

During 1880 he signed up as ships surgeon on the whaler ship ‘The S.S. Hope’ enjoying an adventurous life at sea. The trip took him up the Arctic, after which he wrote that it had “awakened the soul of a born wanderer” many years later. This maritime adventure helped influence his first story about the sea, a frightening tale called ‘captain of the pole star.’ It can be seen that he enjoyed the life at sea, so much so that after he received his M.D. for Biology in 1881, he signed on as ships Doctor on a West African steamer and nearly died of a fever.

Sir Arthur renounced his catholic faith in 1882. He setup a medical practice with his Edinburgh medical schoolmate, Dr George Budd, in Plymouth. The relationship ended over concerns of Budd’s ethical behaviour. He then moved to Southsea in Portsmouth, where he set up his own practice. While there he married his first wife Louise Hawkins in August 1885. He has his honeymoon in Ireland. During the quiet periods in his practice his started to write stories culminating in the creation of Sherlock Holmes with the detective’s first appearance on the scene in ‘A Study in Scarlet’. This was published in ‘Beeton’s Christmas Annual’ in 1887. He starts to attend psychic meetings in Southsea.

 Success as a Novel writer comes quickly with the publishing of the historical novel ‘Micah Clarke’. He met Oscar Wilde at a dinner in the summer of 1889 and was flattered by Wilde over his latest novel which he enjoyed immensely. As a consequence of this dinner, the owner of Lippincott’s monthly magazine commissioned Conan Doyle to write a short novel. Thus began the next instalment of Sherlock Holmes, the ‘Sign of the four’ is published the next year. In 1890 he went to Berlin to write a review of Dr. Robert Koch’s a cure for tuberculosis; then he moved to Vienna where he studied ophthalmology for a year.

In the early part of 1891 he left Southsea and returned to London to open an eye practice at 2 Upper Wimpole Street. Unfortunately, few clients turned up to his practice. In fact it was said in his autobiography that not one crossed his door. This ‘disaster’ leaves him with plenty of spare time to write stories about Sherlock Holmes, resulting in the first six ‘Adventures of Sherlock Holmes’ published in The Strand Magazine, which fortuitously for him, started it’s first publication that year. 1891 is a defining year for Conan Doyle where a bad bout of Influenza nearly leaves him with a permanent departure from this world to the next. Suddenly he had “a wild rush of joy” glorious realisation that he cannot combine his medical practice with a literary career, thus he set out to become a fulltime writer. During the writing of the Sherlock Holmes stories he publishes another great novel that year called ‘The White Company’. His historical novels are more of a passion for Conan Doyle in contrast to the Sherlock Holmes stories, which were in the end to give him his fame and fortune. He confides in his mother that he would like to kill of Sherlock Holmes and concentrate on “better things”; in this case more literary novels. His mother advises him against this, so he temporarily puts it off for a few years until 1893, when a trip to Switzerland brought him to the Richenbach Falls. The falls inspired him with the location and idea of how to kill off Holmes which he did in a ‘fatal’ struggle with Professor Moriarty, his arch nemesis.
 The story of Holmes death is published as ‘The Final Problem’ in The Strand. Holmes meets his death with professor Moriarty at Richenbach Falls leaving his many fans horrified.It was well known that many of his fans wore mourning bands and The Strand lost 20,000 subscriptions.

 Sir Arthur had other things on his mind in 1893, as his wife was diagnosed with tuberculosis (TB) and his father Charles died. He built a home at Undershaw in Hindhead, Surrey, as the mountain air was supposed to be beneficial for his wife Louise health. Sir Arthur takes up Skiing at Davos in the Alps which he enjoyed immensely, but the skiing also allowed had a positive secondary affect by also giving his wife the benefit of the pure mountain air to help her TB.

In 1895 the Doyle’s left for Cairo in Egypt, in the hope that the warm dry air might affect a cure for Louise’s tuberculosis. While there in 1896, fighting broke out in the Sudan between the British and the Dervishes, so he sent a cable to ‘The Westminster Gazettes’ asking to be appointed their war honorary correspondent for the conflict. They duly obliged and he travelled up the Nile to the front line in Sudan to report on events at first hand. He learned a lot from the war, which later gave him great experience for war reporting on conflicts in later years.

 Conan Doyle remarried in 1907 to Jean Leckie and George Edalji was one of his guests at the wedding reception. He said later on that ‘there was no guest he was prouder to see’. Conan Doyle had known Jean from many years before going back to 1897, but fell in love with her as soon as he met her. He had a secret relationship with Jean for nearly ten tears. He took great care to make sure Louise never knew, as she enough to cope with due to her health problems. Air Arthur, having a sound moral outlook on life, described the relationship with Jean as purely platonic until their marriage. When they first met back in 1897, they both fell in Love immediately. It really was a case of love at first sight.

Following their marriage they moved to Crowborough in Sussex. It was at his beautiful house Windlesham that he spent the rest of his life at, but he also kept a small flat in London. After his marriage he tried his hand at some play writing. He wrote three plays that were unsuccessful. But undeterred he wrote a fourth one with Sherlock Holmes as the main character, called ‘The Stonor case’ later renamed as ‘The speckled band’. It was a roaring success after receiving rave reviews.

 

Conan Doyle took up a campaign against Belgian oppression in the Congo by writing ‘The crime of the Congo’ in 1909. The birth of his son Denis that year prevented him from writing much fiction. He was kept from writing again when Adrian was born in 1910.
 However, you couldn’t keep Sir Arthur quiet for long as he was to become involved in another high profile miscarriage of Justice case. The suspect this time was called Oscar Slater, a man that Sir Arthur once described as “not a desirable member of society”. Slater had a dubious background in illegal gambling, and was well known to the police. The case concerned the murder of a woman called Miss Marion Gilchrist who lived in Glasgow. It started in 1908 when Miss Gilchrist was bludgeoned to death in her apartment while her servant Helen Lambie went out on an errand. When Lambie returned, she found her mistress lying on the floor covered in blood with her papers scattered, and noticed a diamond brooch missing. A man was seen leaving the crime scene who was later identified as Oscar Slater.

There was a massive public outcry over the murder, and pressure was applied to the police in bringing a suspect to trial. Slater seemed to fit the profile of the murder, so the police announced that they were looking for Oscar Slater in connection with the case.
 Slater in the meantime had recently pawned a diamond brooch and slipped off to America under an assumed name. Why would he do this? It was case closed as far as the police were concerned. Slater who heard about the warrant for his arrest came back from America with the intention of proving his innocence. It was found that the brooch pawned was different to Miss Gilchrist’s. The police said that they found a small hammer in Slater’s house that they believed was the murder weapon.

He went to court in 1909. Unfortunately Slater was found Guilty and was sentenced to death. After a plea for clemency from his lawyers the sentence was commuted to life imprisonment. Slater’s lawyers contacted Sir Arthur to see if he could help Slater prove his innocence; in which they wholeheartedly believed. Conan Doyle got to work on the facts of the case. Although he didn’t approve of Slater’s background or character, he felt that he was innocent of the Gilchrist murder. He outlined the evidence for this, point by point, in a book The Case of Oscar Slater proving his innocence. The facts found by Conan Doyle were overwhelming. Slater used an assumed name on travelling to America because he was hiding the relationship from his wife, not the police as was earlier assumed. The murder weapon was supposedly a hammer found in Slater’s possession, although a medical examiner believed that a wooden chair leg cover in blood was the actual weapon used. Sir Arthur concluded that Miss Gilchrist knew the murderer, as she opened the door and allowed the killer in. Although they lived near each other, Slater and Gilchrist had never met one another.

Demand for a retrial faltered. The authorities said there was not enough evidence to reopen the case. But it was not until 1914 when new evidence came to light that a witness could prove that he was not present at the scene of the crime when the murder took place. However, the killer blow was that Gilchrist’s servant, Helen Lambie, although she had identified Slater in the trial as the man seen in the hallway, at the time she gave the police another name, which the police decided not investigate.
 Officials still refused to reopen the case. Sir Arthur was outraged and said “The whole case will, in my opinion, remain immortal in the classics of crime as the supreme example of official incompetence and obstinacy.”

The momentum for a retrial was lost for nearly a decade although Conan Doyle did his very best; there was nobody willing to carry the torch any further.

Slater contacted Doyle in 1925 with a secret letter smuggled out by another convict on waterproof paper, held no less under his tongue. He pleaded with Sir Arthur not to forget him. Sir Arthur always an honourable man fired off some letters and lobbied any friends and MPs willing to listen. This may have resulted in a book being published in 1927 by a Glasgow journalist, William Park, called The Truth about Oscar Slater in which he expounded on Conan Doyle’s theory that Miss Gilchrist knew her murderer. He added that the killer was probably her nephew but could not name him in the book due to the libel laws. It generated lots of newspaper columns and there was uproar when police witnesses came forward to say that they were coaxed into identifying Slater as the man they saw at the building where the murder took place.

 

The pressure finally paid off, although a bit late after eighteen and a half years, when the secretary of state for Scotland ordered the release of Slater in November 1927. Doyle set about trying to gain a pardon for Slater and a retrial was ordered. With the help of generous donations from Sir Arthur and his friends his legal costs were met. Slater was cleared of all charges and received £6000 in compensation, a considerable sum in those days. Conan Doyle assumed that Slater would repay those who helped pay his costs, but Slater took a different view saying that he should not have to pay his court costs anyway, so they soon fell out over this. Conan Doyle did not want, or need the money, but it was Slater’s ingratitude to those who stood by him that really upset him. Conan Doyle later wrote to him saying, “You seem to have taken leave of your senses. If you are indeed responsible for your actions, then you are the most ungrateful as well as the most foolish person whom I have ever known.”

Sir Arthur was not one to let things get him down. He always believed that what he did was for the right reason, even though the end didn’t justify the means.

 In 1912 his daughter Jean was born, but the inspiration for Professor Challenger came to fruition in his novel ‘The Lost World’ a wonderful piece of Science Fiction, which was a roaring success. Doyle wrote another four adventures based on Professor Challenger later on. ‘The Lost World’ was made into a film in 1925.
 In 1914 Sir Arthur went on a trip to the United States and Canada stopping first at New York. He seemed to enjoy Canada more than the states, but he had left his mind back in England, as he felt war in Europe was imminent. He didn’t stay there long and came back after a month.

Doyle wrote a book in 1913 called ‘Great Britain and the next War,’ it was done as a reply to General Friedrich von Bernhardis description of German policies. Conan Doyle warned of the need for a channel tunnel with Europe, to safeguard supplies in the event of a submarine blockade. His warnings of a submarine threat which could lead to merchant vessels being wiped out leading to a possible famine were not taken seriously at all by the Navy. However, the German Naval Secretary later said of him that he was “the only prophet of the present form of economic warfare” when the Germans began to attack British merchant vessels.
 He had such an inventive mind, especially in relation to military aspects. He was always coming up with new ideas to help the war effort. He strongly advocated body armour for the troops, and was instrumental in helping to promote a “tin hat” to protect the head from bullet wounds. Conan Doyle also suggested that the Navy use “inflatable rubber collars” that sailors could carry in their pockets and “inflatable life boats” because most naval ships had hardly any due to weight and other considerations. His ideas were no doubt influenced from the experiences he learned from the Titanic disaster a few years ago, when again there was an inadequate amount on lifeboats on board.

Sir Arthur’s knowledge of history inspired him with ideas for present day troops, who he felt were inadequately protected against the range of firepower directed against them. Doyle wrote to Lloyd George in 1916 discussing body armour for the troops. He replied saying “I may tell you that we are giving very special attention to this question….but…our great difficulty is to get the soldiers at the front to take them into use”.

Sir Arthur tried to enlist but was too old at the age of fifty-five. Instead he became a member of his local volunteer force, Crowborough Company of the Sixth Royal Sussex Volunteer Regiment, and retained with pride the rank of “private” for four and a half years. Conan Doyle had a rank as he was appointed deputy-lieutenant of Surrey. He kept himself busy with writing eventually producing a six volume historical compilation of the War, ‘The British Campaign in France and Flanders.’

By 1916 the war and its impact had caused millions of death on the battlefields of Europe. Whole villages and families were being wiped out and people were looking for answers to life after death. There was a huge revival of spiritualism just as had occurred during the American civil war, and again later on in the Second World War. Sir Arthur was convinced of survival of the soul or personality after death. He had been interested in spiritualism since the 1870’s and he felt now the time was right to declare his belief in life after death. He would need his faith in it more than ever two years later when his first son Kingsley died in 1918, and Sir Arthur’s brother Innes, Brigadier General died of Pneumonia just after the War ended. It was a huge blow to Sir Arthur but evidently spurred him into action, as he became a gigantic advocate of the Spiritualist movement right up his final days, thus earning the title Saint Paul of Spiritualism. He spent most of his fortune on it, and literally put his money where his mouth was. It was said that he spent a million dollars promoting the Cottingley Fairies story, an incredible sum. He first started to speak about openly about spiritualism in 1917. He had held back due to his work on the war effort. After the death of his Jeans brother Malcolm, a close friend of Sir Arthur’s, he went to a very gifted medium called Lily Lauder-Symonds. It was during a Séance with her that convincing proof of the after life was given to Sir Arthur when she gave a message from Malcolm who told her about the story of the Guinea he gave to Sir Arthur as a joke saying that it was the first fee he would have as an army doctor. It was unknown to mediums and most people that Sir Arthur had kept the Guinea on his watch chain as a memento.

Sir Arthur announced his conversion to Spiritualism when an article appeared in The Light magazine, a publication dedicated to the Spiritualist philosophy. He received plaudits and rebuke from both sides of the spectrum. The spiritualists applauded him, while the sceptics and Orthodox Church disapproved of such a great writer being gullibly led by those “mediums” who use trickery and fraud to prove life after death. At the time there was lot of money to be made out of mediumship and people were being regularly exposed, not all cases, in faking communication from the afterlife and giving evidential proof to those who were suffering the grief of losing their loved ones during the War effort. Doyle’s belief was unshakeable. He truly believed in the after life and was not alone in his thinking as other great minds such as Sir Oliver Lodge, Sir William Crookes, and John Logie Baird the inventor of Television, all had no doubt about the continuous existence of the personality, spirit, or soul, as most people know it today. Once the spirit has no use for the physical body then it is discarded. As Sir Oliver Lodge has often said, “We are like caterpillars waiting to remove our outer skin and turn into beautiful Butterflies”.

Conan Doyle set off on a tour of the major towns in Britain promoting spiritualism to any individual who would listen, and there were many. They may have come to see the man who invented Sherlock Holmes, but many went away with at least the knowledge that we live on after death. Conan Doyle was passionate about his belief in the after life. He disregarded the critics, chastised those who committed fraud in the name of spiritualism, but most of all he never wavered once his secret was out. He travelled all over Europe, USA, Africa and Australia to spread the word of spirit. He spent one and a quarter million pounds on the cause during the 1920’s.

It was the Cottingley fairies case that was to propel him into the headlines like never before. In a small village called Cottingley, North Yorkshire, two young girls claimed that they had photographed fairies near where they lived. It was brought to Conan Doyle’s attention by a letter from a spiritualist friend of his, called Felicia Scatcherd. She told Sir Arthur that two young girls had these photographs that would prove the existence of fairies. He sent a close friend of his, Edward Gardner, to go and investigate the mystery. Gardner met the girls and obtained two photos of small transparent female figures. The two girls, Elsie Wright and her cousin, Frances Griffiths, claimed that they had seen many fairies around a beck, a small stream, near the village of Cottingley North Yorkshire, dating back to early 1917. Elsie and Frances first photographed two fairies with their father’s camera. When he developed the photos he saw the two fairy shapes and he asked the girls what they were? Fairies of course they replied. Next they managed to photograph a gnome standing next to Elsie. When the photo was developed the girls insisted that it was real gnome. They were barred from using the camera again as Elsie’s father Arthur didn’t believe the girls. The matter was dropped in Cottingley for the time being but a seed was germinating in Gardner’s mind, as he believed the girls were telling the truth and that the photos were real. With some copies of the photos in hand, he told Sir Arthur that he felt they were real. Sir Arthur sought out other opinions. Sir Oliver Lodge felt they were fakes, other believed the girls were sincere.

 

When the newspapers picked up on the story, Doyle was on a trip to Australia so Gardner took the flak from Journalists. It soon came out that the girls took three more photos in the 1920’s. One looked like a fairy offering a flower to Elsie, while another depicted a “fairy bower” in a tree, described as an ectoplasmic like figure. The third fairy was captured leaping into the air. Sir Arthur asked the Eastman Kodak laboratories for an opinion of the photographs. While waiting for the results to come back he published an article about the fairies in the Strand Christmas magazine of 1920. The magazine was immediately deluged by numerous photographs of fairies. But not one of them matched the “purity” of the Cottingley photographs. He decided write a book detailing the whole affair called, The Coming of the Fairies.

In the 1980’s the two women admitted that the four of the photographs were faked. They didn’t tell Sir Arthur at the time as they felt he was so nice to them that they didn’t want to upset him. The whole episode got out of hand and they were shocked at how quickly events unfolded out of their control. The girls faked the photos as way of getting back at the people who didn’t believe them and teased them about the fairies. Between them they agreed that one day they would tell the truth, but not until all the main people involved had died.

Looking at these pictures today you can see that they look like fakes. Sir Arthur and millions of others as well, were totally taken in by the hoaxed photos. If he had doubts about the validity of the photos later on, he kept quiet about it. He would never have confronted the two girls about faking the photographs as he was such an honourable and spiritual person. He understood that we have so much that we don’t know about, which is as true today as it was then. I am sure he believed in the existence of fairies whether the girl’s photographs were real or not. However, there is a twist to this amazing story. The girls admitted that most of the photos were fakes, but Frances went to her grave adamant that one of them, the fifth photo was REAL, and both of the girls always said that they had actually seen fairies playing in the woods near the beck. There was one independent witness who backed up the girls claims he was a writer called Geoffrey L. Hodson. He later testified that he had seen the fairies himself and confirmed the details of the girl’s observations in all details. However, as with all paranormal events it is capturing one of them on a photograph that was always the most difficult part.

Proof, Proof, Proof. Everyone wants evidence of life after death, which is very understandable. Conan Doyle was lucky to have his proofs given to him but he had to wait till late in his life before they came. Once he had been given his proof, he believed from then on with absolute conviction that there was life after death. In the early 1920’s, Conan Doyle struck up strange friendship with Harry Houdini, one of the worlds greatest magicians; in this there is no doubt. Houdini’s attitude was completely opposite to Sir Arthur’s, he didn’t believe in life after death. Doyle and Houdini wrote to each other over many years each trying to persuade each other that their own position was erroneous. Neither man would budge on their opinion. Houdini and Doyle together exposed a lot of mediums who were faking their phenomena, but Houdini, as Sir Arthur believed, damaged genuine mediums in the process for the simple reason that Houdini thought everyone of them was like him, a con artist with magic tricks at their disposal. A trick is a con, or an illusion; if you like. He was brilliant at his art, and so he believed that spiritualism was based along similar lines of illusion. Although he investigated hundreds of mediums, and had one of the largest psychic libraries around, he could not find one piece of evidence of proof. This negativity eventually caused a rift in the “friendship” between Conan Doyle and Houdini. After his mother died, who he absolutely adored, Lady Jean Doyle gave him messages through automatic writing from his mother, but he disregarded them. He was totally sceptical and remained so until he died in 1926.

Today we have a similar problem in that no matter how many times a spirit is captured on film, you will have people decrying its validity and asking for proof. Undoubtedly, there were some frauds, but the more we investigate and enquire, the more questions are left unanswered. No matter what happens, at the end of the day the message of spirit is still carried forward. Do fairies exist? Do nature spirits exist? I know they exist, as I have seen them with my own eyes. Both fairies and nature spirits are as real as anybody living in the physical world. Everything around us is filled with life force, even the smallest amoeba or the brightest flower. All have the infinite beauty and life force of spirit. The earth and nature spirits surround us everywhere. If you have the eyes to see them and the ability to open your mind and quicken your vibration, you can see the wonderful colours of the trees, the flowers, the water, the earth, and the very air itself, all resonating in wonderful colours and sounds. We are surrounded with life that is beyond our normal frequency of sight and sound. With the advances in science maybe we will start to detect what mediums sense and it will be another provable fact. Hidden from us we have a wonderful galaxy of beings who are trying to express themselves in this sometimes beautiful sphere we call earth.

There was constant travel for Doyle during the 1920s. He went to Australia in 1920 and twice to America and Canada in 1922 and 1923.

In 1922 while on his tour of America, Conan Doyle reluctantly accepted an invitation by Harry Houdini to attend the annual meeting of the Society of American Magicians as an honoured guest. Sir Arthur was suspicious at first and fearful that he might be exposed to ridicule over his spiritualist beliefs. Houdini reassured him all would be fine and he accepted the invitation. The gathering was held at the Hotel McAlpin and Conan Doyle had prepared in advance his own “trick” which went down an absolute storm. As he mounted the stage he had prepared a short film to show those attending that everything they knew about life was not actually what it seemed. Before the film was shown, he told the audience that he would answer no questions about the film afterwards. He said, “These pictures are not occult, but they are psychic because everything that emanates from the human spirit or human brain is psychic. It is not supernatural; nothing is. It is preternatural in the sense that it is not known to our ordinary senses. It is the effect of the joining on the one hand of imagination, and on the other hand of some power of materialization. The imagination, I may say, comes from me-the materializing power from elsewhere.”

 



The film was played in front of an astonished audience including all the magicians present. On the screen the audience could see two dinosaurs battling against each other in a jungle. Nobody could believe what their eyes were seeing and they accepted it to be true. Sir Arthur said nothing afterwards. He stole the show, so much so that the New York Times ran a story about it the next day. The Journalist couldn’t be sure whether it was real and Conan Doyle was really using some sort of psychic projection from the past or, if Conan Doyle just making fun of the occasion. It looked so life like on screen that all those present were naturally convinced and it was all they could talk about afterwards. The New York Times headline the next day was:

DINOSAURS CAVORT IN FILM FOR DOYLE

SPIRITIST MYSTIFIES WORLD-FAMED MAGICIANS WITH PICTURES OF PREHISTORIC BEASTS–KEEPS ORIGIN A SECRET–MONSTERS OF OTHER AGES SHOWN, SOME FIGHTING, SOME AT PLAY, IN THEIR NATIVE JUNGLES

The next day, after the story appeared, Conan Doyle explained that it was test footage from his upcoming film ‘The Lost World’, and that Willis O’Brien had created the combating Dinosaurs sequence. O’Brien subsequently made the special effects for the film classic King Kong in 1933.

In 1925 his book ‘The Lost World’, starring his second most famous character, Professor Challenger was made into a feature film and released. It was a great success and Sir Arthur set about writing more novels on his character including The Land of Mist, The Disintegration Machine and When the World Screamed. He needed an income to promote his spiritualism work so he carried on and compiled twelve stories about Sherlock Holmes in The Casebook of Sherlock Holmes in 1928.

His penultimate spiritualism tour occurred in 1928 when he went to South Africa for five months. In 1929 he set off on his final spiritualism tour to the Nordic countries, taking in Holland, Denmark, Norway, and Sweden. He was in great pain and extremely ill, so much so that he had to be carried ashore when he returned.

He suffered a heart attack in the spring of 1930 when he was found in his garden clutching his heart with one hand, and holding a single white snowdrop in the other. One of the last acts he did was to struggle up to London to head a deputation to the Home Secretary to change the centuries old law under which Spiritualist mediums were prosecuted. He died on July the 7th of that year in his Crowborough home. His funeral was more like a garden party with summer dresses worn and few people mourning. There were so many flowers sent, that a special train was needed to bring them all, and they covered the whole field outside. His headstone inscription was brief. On it was inscribed his name, his date of birth, and four words: Steel true – blade straight.

Sir Arthur declared his belief of spiritualism in 1916 in Light magazine and promoted it vigorously after the death of his son in 1918. Many people often ridiculed him for his belief in spiritualism, especially his peers. On many occasions the press mocked him, many thought he was gullible, even mad. Unfortunately during the 1920s, spiritualism was tainted so much by fraudulent mediums who were taking money from desperate people trying to contact their loved ones; it obscured the genuine mediums that were actually giving excellent evidential proof. Conan Doyle did his best to expose these fake mediums himself, as he knew how detrimental they were to his own cause. But, the many bad ones were exposed, and the good ones never got reported in the press. However, then came the most evangelical sceptic, who made it his ambition to expose fraudulent mediums. His name was Harry Houdini, the world’s most famous magician. Harry Houdini and ACD had opposing views in the existence of life after death, but remained good friends or were at least pleasant to each other. Their relationship helped each other’s profile so he they both kept it cordial. ACD even believed that Houdini had psychic abilities which he wrote about in his book the ‘The Edge of the Unknown’.

Arthur Conan Doyle was (is still) an extraordinary man. Apart from his Sherlock Holmes creation which made him a very successful author writing over 60 books, he was an avid sportsman being a goalie and founder member of Portsmouth football club, he played cricket for the M.C.C at Lords, rugby, golf, was an expert at Billiards, a pioneer motorist, driving his first car for the first time ever back to his house a distance of over two hundred and seventy miles; he excelled at boxing and introduced cross-country skiing into Switzerland. He never stopped writing as he wrote to the newspapers on all manner of topics; always a strong campaigner for the underdog, which helped release two innocent men from prison, took a keen interest in photography, which led him to write respected articles to The British Journal of Photography. He spent the last 13 years of his life tirelessly promoting his spiritualist beliefs. He opened a bookshop in London and a museum, both were subsidised by his income. He once famously said of the subsidising of the bookshop and museum that,”I might play with a steam yacht or own race horses. I prefer to do this.” He had an extraordinary life and lived it to the full. Look at his many talents, as a doctor, a writer, medical officer, war reporter, advocate for justice, unsuccessful candidate for parliament, psychic investigator, dedicated promoter of spiritualism and life after death, where he travelling around the world giving lectures on this topic, for the last years of his life right up until his death on July 7th 1930, at the age of 71. His missionary drive probably killed him off quicker than he should have, as he was quite ill near in the last few years; but against doctors advice he continued with a punishing schedule right to the end. As he lay in at home in bed with his family around him, he whispered into his wife Jean’s ear his final words saying to her, “You are wonderful”. With that he passed away.

I look forward to accompanying ACD to the great libraries and halls of learning, where the ideas and thoughts projected by him during his lifetime are still in existence. These ideas would be things such as the plots, the romances, and the characters that he never used, but maybe thought about. Imagine the joy of seeing several hundred copies of your favourite story with these different characters, the twists in the stories and the surprise endings he may not have used. You can find out anything and everything to do with Sherlock Holmes and all the other books of course, like his historical novels, and the Strand magazine stories. The opportunities are endless.

 

 

 

 A Short Biography on Arthur Conan Doyle

 

They returned to England and settled in the house Sir Arthur had build in Hindhead, an area that was believed to have dry sheltered air, which would be very beneficial to Louise’s health.

 picture is missing

Sir_Arthur_Conan_Doyle_and_family

 

With the outbreak of the South African war in 1899, Sir Arthur attempted to enlist in the Middlesex Yeomanry but was rejected and put on a waiting list instead. While feeling disillusioned about this, he was contacted a friend John Langman who told him that he was setting up at a hospital at his own expense, and suggested that he help supervise the operation, in an unofficial capacity. Conan Doyle jumped at the chance to be involved in some way and set off to South Africa in Febraury1900. He spent six months there and found the conditions in the Hospital deplorable.

 

On his return from Africa in 1900 he stood unsuccessfully as a Liberal Unionist parliamentary candidate for Edinburgh central losing by a narrow margin. He also wrote ‘The Great Boer War’ that year, a five hundred-page report of the war and the organisational shortcomings of the British army at the time.

 

The war led to an extraordinary outburst and denouncement of Britain’s conduct in the war across the globe. Conan Doyle felt impelled to write a short pamphlet entitled, The War in South Africa: Its cause and conduct, which was translated widely. In 1902 the positive reaction to his defence of Britain’s role in the Boer War and his services to the crown in the war itself, led him to receive a knighthood. Gossip had it that King George VII was avid fan of Sherlock Holmes and added Conan Doyle’s name to the honours list to encourage new Sherlock Holmes stories. Conan Doyle had seriously considered refusing the honour as he felt that he did not deserve one for merely “doing his duty” in defending his country. His mother had other ideas and persuaded him to accept it, for the “good” of the historical family history.

 

Doyle set to work on a serialisation of “The Return of Sherlock Holmes” in The Strand magazine, which was published in 1903.

Success in writing was balanced with tragedy three years later when in 1906 his wife Louisa died. Sir Arthur went into a period of depression. But he snapped out this with his insatiable desire to fight injustice and this led to him taking on, as he saw it, a miscarriage of Justice. It involved a man called George Edalji who was convicted of savage attacks on cattle and horses in the district of Great Wyrley, near Birmingham.

 

George Edalji grew up in Great Wyrley. His family who, were of Indian origin became, the victims of racial intolerance with disturbing anonymous letters being sent to them. A disgruntled servant of the family later confessed to sending the letters.

In 1892 more anonymous letters were sent to the family and this time George was implicated by the Chief Constable of Staffordshire who it was said had a grudge against young George, saying that he “knew” George was responsible for writing some anonymous letters and that ‘he hoped to give the culprit a dose of penal servitude’. George was an excellent student in school and it was out of character that the boy would be involved in something like this. In the mean time studied hard and became a solicitor.

In 1903 a series of animal mutilations occurred in Great Wyrley involving the slashing of cows, sheep, and horses. The animals had shallow cuts slashed underneath their stomachs and they bled to death. An anonymous letter implicated George as the culprit and he was arrested.

 He was found guilty and sentenced to seven years hard labour on some dubious evidence presented in court.

Not everyone was convinced that George Edalji was the culprit and a petition of 10,000 names grew into a pressure movement where it was suggested that this led to his release from prison after three years. No reason for his release was given. He received no apology, no compensation, or pardon.

 Conan Doyle’s articles led to the case being reviewed and although he was released after three years in prison in 1906, he was denied compensation from the government for his suffering. Doyle reviewed the evidence in true Sherlockian manner. Doyle discovered that the “bloody razor” found in George’s house, which was presented in court as evidence that Edalji used it in the mutilations, was just a rusty old razor blade. The handwriting expert, who matched the writing on the anonymous taunting notes to be that of Georges, made a serious mistake in another case where a man was innocently jailed. The mud from Georges boot used as evidence that he was in the field where the final mutilation took place, was of a different soil type to where the last mutilation took place. Also, the mutilations and taunting letters continued to be sent after he was jailed. But Sir Arthur’s absolute proof in his eyes came, when he set up a meeting with George in the hotel he was staying at. He was running late and arrived to see George Edalji reading the paper to pass the time. He noticed that he read it up close and a bit to the side. Being a trained optician he knew straight away that this was a condition of myopia and astigmatism. The idea that such a defect would enable a man to creep around in the dark while avoiding watching farmers or police was just ludicrous. In an instant he knew George was innocent. So, he set about writing a series of articles outlining the case and the evidence in The Daily Telegraph which caught the publics’ attention.

As a direct result of this, a private committee was set up to look over the evidence, as there were no procedures for retrials. The committee cleared George Edalji of the mutilations but found him guilty of writing the anonymous letters. Subsequently, the law society readmitted him to their roll of solicitors from which he had been barred and subscription of £300 pounds was raised for him in The Daily Telegraph.

 

Another important result of the whole process was that Sir Arthur’s campaign showed the urgent need of an appeal process for convictions, so this led to the establishment of a Court of Appeal in 1907. Sir Arthur’s pressure opened a way to correct any miscarriages of Justice in the future.

In 1906 he again tried his hands at politics when he ran as a Unionist candidate for parliament in the Border Burghs, but was again unsuccessful.

 

"The Return of Arthur Conan Doyle"

Although he died more than seventy years ago, the name of the literary giant, Sir Arthur Conan Doyle (ACD) remains in the parlance of our time. His works are still widely read, studied in our schools, and produced for the screen. The reader might not be aware, however, that the words he wrote after his death have also stood the test of time. This book is a testament to those words.

Several books have been written about the life of Sir Arthur Conan Doyle since his passing, but little attention has been paid to the way he spent the last few years of his life on earth. Convinced of the existence of life after death, Sir Arthur developed a firm belief in the then popular form of religion, Spiritualism. He spent his last years touring and lecturing about Spiritualism, at great cost to himself, his health and his family. Prior to his death, he vowed to his wife and family that he would contact them from the spirit world, thus proving to them the truth of life after death.

After his death, he realized that some of his teachings had been inaccurate. His greatest desire, apart from contacting his family, was to provide an accurate description of life after death. In this way he could also correct the misconceptions he had taught about Spiritualism.

The events which led up to ACD's after-death contact, which are recounted in Part One of the book, strongly suggest that his desire was part of a larger scheme of things. Let us not forget that the era in which the messages came through and were first published in 1933, as Thy Kingdom Come, was a time of great depression worldwide. The increased popularity of Spiritualism indicated that people were searching for proof of things beyond the tangible. They were seeking comfort and reassurance that life continues beyond the grave. This book was the response to their queries. At the time of its first publication, it must have caused quite a sensation.

What follows is a brief sketch of the events leading up to the first contact with ACD.

Grace Cooke (Minesta) had been closely associated with Spiritualism, since receiving comfort through contact with her dear departed mother. Her grueling schedule had fine tuned her mediumistic gifts, and had provided the required training necessary for her task of being the contact for ACD. Shortly before ACD's death, Minesta met his daughter Mary, and they struck up a friendship. Minesta was invited to visit with the Conan Doyles, but the visit was called off when Sir Arthur became increasingly ill. She never met ACD while he was alive.

Another thread to this story began when a young man on holiday in Bagnaia, Italy (near Rome) was strangely drawn to a hermit who lived near the village. The villagers were fearful of the hermit, Father Julian, and wary of spells he might cast. The young man felt sorry for Father Julian, and took to visiting him every day that he was there. He found the hermit to be extremely wise, and was fascinated by his self-sufficiency. He hated to leave at the end of his holiday. Before he left, Father Julian bestowed some yellowing old pages of a manuscript upon him.

The young man had no interest and no comprehension of the pages, and they remained untouched for two years. He eventually looked at the pages and figured out that the manuscript described an ancient mathematical Oracle, called the Oracle de Force Astrale. The young man received a message that he and his friend should journey to Paris, France and found the Polaire Brotherhood.

Once they had accomplished this first task, they received further instructions to go to London, England and meet Grace Cooke. Thus it was that Zam Bhotiva, representing the Polaires met Grace Cooke. He was aware of the task at hand, and his group had been instructed to project rays of certain colours to London from France to aid in the project.

Now all was in place to aid Sir Arthur's mission. The necessary strength and support were at hand, and ACD's messages could begin in earnest. Already he had communicated with his family with the help of Minesta. They had acquired proof of his continued existence. Indeed, those who had met ACD during his lifetime commented on Minesta's transformation when ACD was speaking through her. The gestures, manner of speaking and even the accent convinced them of his presence.

ACD's descriptions of his experience just after his death, and the workings of the heaven kingdom are both striking and fascinating. At first he felt stuck in the astral planes, and felt he could not rise any higher. Suddenly, there came a great light (aided by the Polaires), pushing him onward. He says at this time he died a second death, after which he felt the love and connection with all in the heaven world. As time passed, he was able to gain the necessary power and strength for his "assignment." It should be noted here that ACD's case was an exception. People pass to the different levels of the heaven world at their own pace. ACD was helped along a bit so that he could fulfill his deep desire to give his message.

Most striking to this reader was ACD's description of what happened immediately after his passing. He repeated the phrase, "As a man sows so he shall surely reap." We often consider this statement to refer to actions alone. ACD stated that after his death he found himself in a world consisting of his own thoughts. He said that it is thoughts, as well, that help us build our temples which become our after-death reality.

In his talks, some of the topics ACD discusses are: the different planes of existence, different types of healing, religion, angels and nature spirits, and the healing of the Nations. The topics he discussed which struck this reader most were the concepts of freewill, destiny, good and evil. Freewill and destiny both exist in our lives. Destiny is the series of events that we have chosen to experience in our lives. We choose certain happenings for the learning experiences that they bring to our soul's experience on the earth plane. We have freewill in how we react to these experiences. In the freewill vs. fate debate, some favour choice and some favour fate. In reality, this is how the two interact.

When speaking of the concepts of good and evil, or positive and negative as we might say today, ACD intimated that we have a false idea of this concept. If there were no darkness, there would be no light. If bad did not exist, there would be no good. Both are part of God. Positive and negative work and evolve together as part of God's plan. It is about balance. Even if a soul chooses a negative path, eventually he must return to the path leading to God. For that soul has been created by God and cannot be separated. As a friend of mine is so fond of saying, "What is not God?"

What to do with these wonderful messages once they had been recorded and published? It was decided that they should be used as the foundation for a new group, and it was thus that the White Eagle Lodge was born.


this book for 15 can.dollars

Reviewed by: Maryanne Morrice

 


hovedsiden om åndelig stoff:

om mediets to tidligere inkarnasjonsminner med forbindelsen til White Eagle -   i egen bok-fil svensk tekst

 +ljudfiler av samma-svensk -mp3 i 10filer a 30min

DET STILLE SIND  kan nedlastes som wordfil for utskrift - her i A4format

 eller skjermlesing på linken her.(1,5 mb rtf) eller i word-doc-format her. Bruk denne som daglige inspirasjoner - les for eksempel en side hver dag, og legg inn bokmerke for å huske

white Eagle - jeg'ets utfoldelse - som er en oversettelse "spiritual unfoldment1" pdf-fil  / word

link til White Eagles bok om HEALING ("healing av verden")pdf 

link til engelsk opplesning fra WhiteEagle boken "Spiritual Unfoldment 1"  mp3   - 11mb - 46min.