MEGET GRUNDIG ETTERFORSKET UFO-KONTAKT I SPANIA I 1978
- DET SÅKALTE "TILFELLET JULIO".
MASSE DETALJER FREMKOM I HYPNOSEN........
audiobok i svensk lyd mp3 fra denne kontakten
Da utdragene her er er avscannet vil det forekomme mange stave-skrivefeil, da scanneren ikke skilte mellom a og ä - og språket blir delvis en slags halvsvensk. Dessuten vil det bli endel innblanding av visse kommentarer på norsk skrevet i parantes. (Bli heller ikke forundret over at de utomjordiske kan forstå og tale perfekt spansk - da de forteller at de har overvåket Jorden i lang tid - og med deres meget avanserte teknikk er dette å lære et språk en enkel sak - visse sivilisasjoner kan prege det direkte inn i den fysiske hjerne - slik det berettes detaljet i IARGA-kontakten).
Hypnosen genomførdes av Senor José Luis Jordan Pena, som är psykolog och chef før spanska parapsykologiska sällskapet, Senorita Ana Mozo, kvälificerad hypnotisør och dr, Jesus Duran, psykiater och specialist på klinisk hypnos. Inte en-1- enda gång fann man någon motsagelse i någon av alla de uttalanden som Juljo F gjorde under hypnos, där varje session bidrager till att ge alltfler detaljer om denna fantastiska upplevelse. Den førsta informationen om fallet fick Madrid-forskaren Jose Luis Jordan Pena som efter en føreløsning om ufofenomenet søktes upp av en person i publiken, Manolo F, som berättade om sin brors upplevelse. De kom øverens om att träffas på ett kafé i Madrid. Manolo hade med sig sin bror och dennes berättelse gjorde ett djupt intryck på psykologen. Detaljerna i fallet:
Det hela børjade søndagen den 3 februari, 1978. Julio F. var då 30 år gammal, gift och med en två och ett halv år gammal son. Han hade genomgått en treårig veterinärkurs, men hans omedelbara intressen var fotografering och elektronik.
Han faller inom det mønster som vi finner hos många kidnappningsvittnen: de är nastan alla unga, friska, här enkla vanor, utan någon absolut specialisering, utan høgre utbildning, utan några perversa bøjelser. Med andra ord, människor med en viss form av renlevnad. Väljs de kanske ut på grund av sina egenskaper? Det är møjligt. Bland kidnappningsvittnerna hittar vi sällan politiker eller präster. De är snarare enkla människor, som enligt prof. James Harder, väldigt ofta har haft en upplevelse i sin barndom. Är de kanske människor som føljts upp sedan den førsta händelsen? Kanske gør man førsøk att skapa vad dr. Leo Sprinkle kallar 'kosmiska invånare".
Låt oss emellertid återvanda till JulioF. Han läser mycket før att hålla sig informerad om omvärlden och mänskligheten, men har aldrig attraherats av papapsykologiska fenomen eller ufos. Han är skicklig idrottsman, alpinist och nyfiken på omvärlden. Han här Tae Kwon Dos svarta bälte. Men framfør allt går han gärna ut ensam før att jaga, tillsammans med sin hund Mus, en renrasig engelsk pointer. Som avslutning på denna personbeskrivning, kan jag nemna att han är långvaxt (1.75), stärk, ståtlig med tjockt svart skägg och børjar bli tunnhårig. Som så många som råkat ut før liknande upplevelser, är han en rastløs man, som inte stannar i samma jobb.
bildet er et forsøk på å gjenskape situasjonen undet JULIOs møte med disse besøkende som skjedde den 3-2-1978.
På dagen i fråga, den 5 februari, 1978, hade jaktsasongen just børjat och Julio hade beslutat att gå på sin førsta jakt i ett område väster om Madrid nära staden Casavieja i provinsen Avila, där det fanns gott om hare. Han hade sovit dåligt under natten och steg upp vid midnatt. Han intog en lätt frukost och gav sig av i sin bil vid halv fyra tiden tillsammans med hunden. Men i stället før att ta vägen till Boadilla del Monte, som hade ført honom direkt till Casavieja, satte han av i diametralt motsatt riktning, mot nordost och utefter Barcelonavägen mot provinsen Soria. Ufologen Jose Antonio Campana, som samordnade hela undersøkningen av fallet och spelade in alla hypnosøessionerna, frågade Julio varfør han inte farit till Casavieja, svarade han att han inte visste. Det verkade som om en oemotstånelig impuls drev honom i motsatt riktning, mot Medinaceli i provinsen Soria.
Här vill jag passa på att upplysa lasaren om, att de psykologiska tester som utfødes på Julio visade på høgre IQ an normalt, en mycket välbalanserad personlighet utan spår av psykopati. Julio har inga mentala defekter eller någon läggning før mytomani. tvärtom är han en mycket realistisk person, objektiv, och framførallt, oførmøgen att ljuga. Detta blev resultatet av de psykonetnska tester som utfødes av Jordan Pena (bildet under), som i sitt dagliga arbete har gjort hundratals liknande tester och borde veta vad han talar om. Och detta galler också hypoterapeuten dr. Jesus Duran, som inte trodde det ringaste på ufos føran han traffat Julio.
Den otroliga bilfärden
Han klev in i sin bil och for iväg denna kalla, klara och molnfria februarinatt i motsatt riktning mot vad han så nog'rant planerat føregående dag. Han kørde med høg fart och pratade med sin hund, som satt bredvid honom. Han lyssnade på en kassett med den argentinske sångaren Jorge Cafrune (senare fann undersøkarna att vissa partier av denna kassett blivit raderade.
Utan tvekan hade kassetten anvants før att utsatta Julio før ljudet av en "søvande røst" eller kanske før att ge honom instruktioner). Vi kommer nu till den underliga händelsen vid baren. Vid en viss tidspunkt børjade Julio undra om han av misstag redan hade passerat genom Madinaceli och han børjade titta efter vägmärken. Eftersom han insåg att det nu var før tidigt att børja jaga, beslutade han sig før att stanna vid en bar utefter vägen och dricka en kaffe och anis, som han brukade när han går å jakt. Så omkring halv, kvart i fem stannade han till vid baren Hostal 113 vid sidan av vägen alldeles i utkanten av Algora, nära Quadalajara.
Kyparen baren var lång och ljushårig (Julio tyckte att han hade peruk). Han bär gummihandskar, något som enligt den spanska lagen inte är tillåtet før barersonal. Under den korta tid, ca 20 minuter, som han befann sig i baren, lade Julio bl.a. märke till att inte en människa kom in, medan det normalt borde ha varit åtskilliga långtradarøauffører, polisman och jägare där. Førutom kyparens underliga framtoning som dessutom inte alls verkade bete sig som man väntar sig av en yrkeskypare, var det en annan sak som tilldrog sig Julios uppmärksamhet. Det kandes en stärk doft av pinje, som verkade bero på något tvättmedel som använts i baren. Underligt nog kände Julio samma doft ombord på den farkost dit han senare førdes.
Åven konversationen med kyparen blev märklig. Trots att Julio befann sig under hypnos kunde han inte återge den. Men de talade om jakt och kyparen blev intresserad av hunden Mus och insisterade på att Julio skulle fara till en speciell plats før att jaga. (Senare intervjuade undersøkarna ägaren till baren Hostal 113 och han berättade att den aldrig øppnade føran klockan 08.00 på søndagsmorgnan och att han inte hade en kypare som passade in på Julios beskrivning. Fenomenet med en gåtfull påverkan på tidsfaktorn återkommer i många närkontaktsfall. Julio lämnade baren omkring kvart i fem och det tog honom ytterligare en halv timme att komma till Medinaceli, som ligger cirka 50 km darifrån. Han tog in på avtagsvägen mot Medinaceli. Här slog han av kassetten med Jorge Cafrune før att kunna njuta av motorljudet när han tog de snäva kurvorna, en släng av nostalgi från de dagar då han brukade køra rally. Han kørde genom Medinaceli med høg hastighet och startade kassetten igen, før nu visste han helt enkelt att han måste till en plats 15 km längre fram. Han lämnade staden och tog in på vägen mot Barcelona. Så långt minns Julio medvetet vad som hände.
Allt det som føljer har berattats under hypnos och det är verkligen något att fundera øver. Som senare bekraftats genom undersøkningar, styrde Julio nu in på en lerväg, gømd bakom några buskar och fortsatte i omkring 2 km i rätt vinkel mot huvudvägen. Han hade fortfarande god fart. Bilen stannade pløtsligt och børjade backa tillbaka mot den stora vägen. Han hade darefter inte kørt mer an 100 meter på vägen førran motorn pløtseligt stannade, ljusen slocknade och radion tystnade, som om elsystemet vore skadat. Batteriet laddade inte längre - ofattbart med tanke på att det var nytt. Och tändstiften tände inte längre som vanligt. Detta kom sedan att kosta Julio15 000 pesetas i reparationer. Kassettspelaren fungerade efteråt, men som vi tidigare nämnt, var stora delar av ljudet på kassetten borta. Julio tänkte først slänga ut kassetten men som tur var gjorde han inte det och kunde därfør senare ge den till undersøkarna. (Det bør kanske førklaras att Julio inte omedvetet kan ha raderat på kassetten eftersom kassettspelaren i bilen endast gick att spela upp på).
Även hans armbandsur stannade och trots att flera urmakare har søkt läga det har det aldrig fungerat igen och han har slutligen gett upp før-søken att reparera det. Visarna stannade på 06.40 på morgonen. Jag måste också namna att deler av denna hårresande färd at-føljdes bilen av ett skarpt ljus och mycket tyder på att han "førdes" till ett bestämt stalle av "någon". När bilen till slut stannade, øppnade Julio døren och klev ut, något irriterrad eftersom allt som hade hänt skulle komma att spollera jaktutflykten. Han trodde att orsaken till problemen låg i tändsystemet på bilen och øppnade motorhuven før att søka efter felet. Nu upptäckte han också att ficklampan som han använde, saknade batterier. Pløsligt børade Mus morra och flyttade sig mellan Julio och vägen, før att värna før någon fara. Håren på hunden reste sig och djuret visade tecken på snabbt økande rädsla. Julio hade aldrig tidigare sett hunden reagera så kraftigt och det skrämde honom. Hans førsta tanke var att kunde finnas värgar, eftersom de befann sig i ødslig terrang och det var vinter. Han tog därfør fram sitt gevær och laddade med fem patroner, som han alltid bär løsa i fickan. Han kände sig lite lugnäre och såg sig om før att se om han kunde upptacka något. Hunden morrade fortfarande.
I samma øgonblick fick Julio syn på två människoliknande figurer som kom gående på vägen. Han tror att de var cirka 80 meter borte när han først såg dem. Gryningen var i antågande och de två individerna verkade reflektera ljuset. Ju närmare de kom, desto fler detaljer gick att urskilja. Deras klädsel i pastelgrønt avgav ett svagt sken. Deras huvuden och axlar var täckta av gula huvor(hetter), som endast lämnade ansiktet synligt. De var mycket långa män, med extremt breda axlar, smala midjor, atletiskt byggda. Kraniet var enormt och deras händer långa och smala (undersøkarna från Madrid gjorde senare en rekonstruktion av Julios närkontakt, vid samma tid på dagen och på året och de fann, att efter att ha vistats där i fem minuter hade øgonen vänt sig vid ljuset och de kunde se formationer på avstånd upp till 70-80 meter, dock utan detaljer. Utan att gøra något tecken fortsatte de två männen att närma sig och stannade slutligen endast en och en halv meter från Julio. Han kände igen rädsla, snarare førvåning. Han till och med kommenderade hunden att inte anfalla dem. Redan från børjan upplevde han att det var främmande varelser, inte av denna världen. Hur han kunde veta detta, kunde han inte førklara. Deras närvaro ingav en känsla av frid och lugn.
Det var som att møta några som han kände sedan länge men inte traffat på många år. När de kom fram till Julio, stannade de och pratade med honom. Till att børja med uppfattade han konversationen som muntlig, men senare observerade han att deras lappar aldrig rørde sig, samtalet førdes på mental väg. De sade:
"Ta det lugnt, det finns ingenting att oroa sig før. Det enda vi vill är att du är vänlig och føljer med oss".
Julio fick intrycket att deras intresse huvudsakligen var inriktat på hunden och att han endast skulle følja med i egenskap av dess ledare. De forsäkrade honom att det skulle bli en intressant upplevelse før honom och att det inte fanns något att vara rädd før och att de skulle komma tillbaka. Julio understryker att det inte lät som en order, utan snarare en inbjudan och en mycket hjärtug sådan. Han tror att om han nekat følja dem, hade de inte insisterat, och darfor accepterade han genast, før att han intuitivt kände att de var vänliga varelser, som inte ville honom något illa. Så han lade geväret på axeln och de tre gav sig iväg nerfør vägen, med de två varelserna på var sin sida om Julio.,
Värelsenas utseende och beteende
De långa männen gjorde ett intryck av sväl vänlighet. De gjorde endast ett fåtal gester. De rørde armarna när de utførde något praktiskt arbete, annars høll de dem nära inpå kroppen. Ingenting påverkade deras lugn. Trots detta upptäckte Julio när han var inne i farkosten, att de utførde sina sysslor snabbt och säkert. De verkade vara tekniskt øverlägsna oss människor, men inte kulturellt. Exempelvis så berattade Julio att dessa varelser inte hade någon Beethoven. De var praktiska och rättfrämma. De var intresserade av vetenskapligt tillampbara saker. Kanske hade de ingen Beethoven, inte på grund av någon slags ofullkomlighet, utan på att de kommit førbi detta steg i utvecklingen. Når han såg på dem tyckte han sig se "den framtida människan, hur vi kommer att se ut om tusen är. De verkade halvt vetenskapsman och halvt militärer. De rørde sig med stor diciplin, var och enengagerad i sitt speciella område, betydligt mera metodiskt än våra astronauter. Deras beteende var främande men inte i alltfør høg grad. De bar alla pastellgrona overaller som nådde till føtterna. Det syntes inga blixtlås eller øppningar, men vid midjan var de åtstramade som en pullover.
Overallerna satt tillräckligt tätt før att musklerna darunder skulle framträda. Materialet i overallerna påminde om plasten i en anorak, men var mjukare och mera elastiskt. Inga fibrer, trådar eller sømmar syntes. Materialet var mjukt och frasade inte när de rørde sig. Julio såg inte deras fotbeklädnader, men antog att de bar korta støvlar under overallerna. Huvorna, liksom handskarna var blekt gula. De var gjorda i ett sammetsliknande material, mycket tunt och väl anpassat till kroppen. Deras händer hade fem fingrar.
"DE VAR SOM ELIT-IDROTTSMAN"
Männen gjorde ett djupt intryck på Julio. De såg ut att vara mycket stärka. Deras axelbredd var oproportionerlig. De kraftiga musklerna syntes mycket tydligt. Deras kroppar var atletiskt byggda, som hos elitidrottsmän, de påminde honom om amerikanska rugbyspelare, både till längden (c:a 2 m) och utseendet rent allmänt. En olikhet med oss människor var de extremt långa armarna, som nådde ända till knärna. De otroligt långa händerna, smala och känsliga, førde tanken till en piänists händer. Deras långa smala fingrar var imponerande. Bara senor och muskler, när man tittade närmare var det ingen tvekan om att dessa man troligtvis aldrig utført något tungt arbete. Deras näglar var korta, rena och normala. Händerna var så særegna, att de inte verkade tilhøra kroppen. Deras huvuden var också annorlunda an våra.
Pannan var rak och hog och slutade i en hog kurva. Ett av de mest framtradande sardragen var en påtaglig utbuktning ovanfor øgonen (detta är vad anatomerna kaliar den supraobtila bågen). Studier som gjorts senare visar att dessa varelsers kranier var 10000 cm3, medan det hos en genomsnittsmänniska är runt 1500 cm3. Julio kunde inte se några øgonbryn, øgonfransar, spår efter skägg eller hår. Enligt den kvinnliga biologen dr. Maite Perez Alvarez är frånvaron av hår ett tecken på avancerad utveckling. Varelserna hade kraftigt utvecklade hjassben, huvudet var nestan som en glob. Man kunde inte se några øron, eftersom den delen var täckt av en huva. Om øgonen sa Julio att de var absolut "oforglømliga" som två stora fyrljus i ansiktet. Øgonlocken var oväla och sløts inte i vinkel eller ett veck som hos människor. Irisen var dubbelt så stor som en människas och var blekt blå, nestan genomskinlig. Pupilierna verkade extremt utvidgade och detta gav dem ett hypnotiskt utseende, som i ett permanent tilistånd av radsla eller chock (men paradoxalt nog hade de en søvandø effekt). De hadde en spiss hake. Huden var blå-vit - som hos nordiske mennesker som ikke er i solen. De gikk med stor hastighet i nattemørket - majestetisk og elegant. De var på ingen måte roboter. Julio mente at de ikke ville vekke spes.oppsikt om de gikk på gater i nordiske land.
FARKOSTEN
Så fort Julio har nått toppen av vegen fick han syn på maskinen. Den var dold bakom två små kullar på botten av en uttorkad flod. Han hade ventat sig något, kanske ett flygande tefat - men inte så stort som detta! Till børjan kunde han bara se de vänstra delen av maskinen (resten doldes bak-om en av kullarna), men det var fullt tillrackligt! Han blev oerhørt forvånad och bara stod där mitt på stigen med øppen mun oformogen att røra sig. Senare sade han till José Antonio Campana: "-Det var som om Karl Marx hade møtt Gud. Jag, som tidigare varit så skeptisk, stod nu sjalv 70 meter från en utomjordisk farkost."
När undersøkarna så småningom rekonstruerade fallet i alla detaljer, upptäckte man hur ändamålsenligt farkosten var placerad. Den stod i botten på en liten dal delvis på en veteåker och delvis på en annan åker som låg i trada. Trots att huvudvägen bara låg 400 meter bort, var farkosten omøjlig att upptäcka før obehøriga. Den jatte-lika maskinen svavade 4 meter øver marken, med centrum øver åkern till vanster, trots att den högra delen tackte den andra åkern med cirka 10 meter. Denna fantastiska anordning, kanske 100-tals ton tung, som svävade ljudløst och ororlig. (en passasje her var umulig å scanne korrekt av - derfor er denne delen innskrevet på norsk.)
- den gjorde et meget dypt inntrykk på Julio. Han mente den hadde en.diam.60-70m. Form som to sammensatte tallerkener - var like høy som et tre eller fire etg.hus - 15>20 m. Så ut som være laget av metall. Han stirret forundret på fartøyet!! - som sendte ut blinkende lys i ulike farger. Blått-rødt-grønt-gult i en fast frekvens. De to mennene hadde fortsatt å gå, mens Julio hadde stanset opp. Han sprang nå etter og inn under gjenstanden - som var som en kjempeparaply over dem. Overflaten var helt jevn - som støpt i ett stykke. Han merket nå en sterk duft av ozon. Geværet ble løftet - tydelig av et magnetisk felt. En metall-sylinder - 2m dia - kom ned - og en dør i den ble åpnet. Han begynte nå å bli redd, og nølte med å gå inn. Dog gikk han inn og så at heisen var opplyst av et underlig lys - uten påviselig kilde. Taket var som av polert glass - helt hvitt, men halvgjennomsiktig. Hans hund Mus var redd og måtte trekkes inn i båndet under motstand eller tvang. Heisen steg, og endte i en sirkulær korridor med metalliske vegger. På innerveggen så han to metalldører som var meget elegant utformet. Alt var vakkert utformet, med myke overganger mellom vegger og tak. Ingen skarpe vinkler fantes!
Han mente det derfor var vanskelig å bedømme avstanden til taket. Han ble så ført inn i et kontroll-rom hvor enda en person fantes, og som tilltalte ham med: - vær rolig, det finnes intett å være redd for her.
I rommet var det kontrollpaneler, og det var belyst av et merkelig lys som ikke gav noen skygge. Det virket slett ikke blennende. Han sa at lyset var mystisk - nesten høytidlig. Det gav en følelse av ro, -følelse av fred - og her var det ingen mulighet å skape onde tanker. Rommet var ca.5mhøyt og ca.15m bredt . Han la merke til at de beveget seg ganske lydløst over gulvet, -nesten som den rosa panteren - som han sa det. Men han hørte selv lyden av sin egen gange og også hundens bevegelser.
Ved ene veggen var et blygrått-farget panel ca.4x4m, og ellers noen spesielle stoler, og 3 bord. På høgra sidan (her "svensk igjen") stod en fyrkantig krøkt skärm. Han fick senare reda på att detta bord anvandes vid kirurgiska ingrepp. Fönstren var placerade runt kupolen med interväll på runt 1-1,5 meter. De var rektangulara, med den långa sidan vertikalt och glaset var halvgenomskinligt. Genom fönstren kunde han se det omgivande landskapets form och färg, trots att gryningsljuset just børjat bryta igenom. Det var som att titta genom infrarøda linser, enligt Julio.
Slutligen en observation av andarna på stegens ledstanger. De var krøkta runt och ned mot golvet i 180grader. (Låsaren har naturligtvis lagt marke till den oerhørda detaljskarpan i beskrivningen. Detta beror på att vad som här återges är ett sammandrag av ett dussin hypnossessioner, som gjorde det møljigt før iliustratørerna Carmelo Solar och Vicente Arnas att åstadkomma en extremt detaljerad rekonstruktion av det som beskrivits av Julio. Julio är dessutom exeptioneilt god observatør och det gør detta till det bäst studerade kidnappningsfallet i världen).
Undersøkningen av hunden
Mus hade knappast hunnit bli frisläppt førran han børjade gå runt och nosa på allting, kontrollpanelerna, stolarna osv. Julio hade också märkt att kontrollrummet luktade stärkt av pinje, en lukt som tilitalade honom. När det gälde ufonauterna, verkade de inte vara vana vid djur. Den längste av de tre var mycket spänd när Mus nosade på honom, som om hundens uppträdande var honom främmande och skrämde honom. Julio som børjade frukta att hunden snart skulle gora någonting "olämpligt" kallade på honom.
Ljudet av namnet Mus vackte stor upp-märksamhet bland besattningsmännen, alla tre vände sig om med ett milt uttryck av forvåning i sina poker-ansikten. Den vokala konversations-tekniken kan inte ha varit särskilt främmande før dem, eftersom Julio efter en tid upptäckte att de sjalva också anvande tal emellanåt. Møjligen var det ordet "Mus" som gjorde sådant intryck på dem, som om detta hade någon mening på deras eget språk eller på något sätt lat bekant før dem.
Medan Julio håll på att øvervinna chocken han fått vid anblicken av kontrollrummet, frågade han varifrån de kom. På detta svarade de med tanke-overforingstekniken. En slags mentala meddelanden som de använde sig mycket av. Julio minns två av dessa meddelanden. Det førsta verkade vara en kombination av en 3:a ovanpå en 7:a och det andra såg ut som två bøjda streck med ryggen mot varandra och sammanbundna med två raka horisontella streck. (Symbolen visar en viss likhet med det välbekanta UMMO tecknet). När Julio fortsatte fråga och insisterade: "Varifrån kommer ni?" upprepade de "3,7, i kvadrat". Juliot tyckte också att han fick intrycket av ett grekiskt Lambda ( ) och ett upp och nedvant grekiskt Jota ( ) med ett horisontellt streck.
Efter denna konversation bad de honom att få undersøka hunden. Det skall understrykas att deras upptradande hela tiden var ytterst välupp-forstrat, en tålmodig och førstående attityd. De uppforde sig så som Julio själv skulle gora mot barn eller en lille-bror. Han tyckte att de var därfør att skydda honom och svara på hans frågor (aven om han inte førstod alla svaren). Deras attityd gentemot Julio bär inga øvererlagsenhet - det verkade bara som om de satt inne med all kunnskap. Genom telepati bad de honom alltså att få undersøka hunden. De ville ta blodprov på honom. Julio accepterade omedelbart, øvertygad om att de inte skulle skada djuret. De gick sedan alle-samman øver till operationsbordet och där tog den langste av dem tag i Mus och genom att lägga underarmen under hunden, lyfte han upp honom på bordet. Hans beteende var professionellt med snabba säkra rørelser.
Den stackars rädda Mus gjorde inget motstånd. Han stod där ororlig på andra sidan skärmen. Julio antog att de undersøkte honom genom den svarta skärmen, men han såg inte själv någon bud på den. Efter att ha lagt hunden først på den ena sidan och sedan på den andra flyttade de honom till mitten av bordet. Med en spruta tog man sedan blodprov från en av tassarna méd utomordentlig precision. Sprutan verkade vara gjord av metall - den var åtminstone blygrå till färgen.
Den var smal och inte särskilt lång och med en kapacitet av cirka 10 cc. Den tunna nålen var gjord i ett stycke med resten av sprutan. Vid sidan hade den två ringar før fingrarna och vid andan en ring før tummen. Rent allmant såg sprutan helt normal ut. Det som førvånade Julio var hur lätt man hittade ådern. Värelsen hade traffat rakt på den. Besattningsmännen lade tillbak sprutan i en gråsvart metallcylinder som han tagit från baksidan av bordet Sedan sade de telepatiskt till Juli "eftersom du är här, låt oss titta på din också!" (Detta uppfattade Julio som om deras huvudintresse egentligen var hunden). De stallde nu Julio bakom skärmen och efter några minuter fik han intrycket av att det hela var klart Så tog den minste ur besattningen honnom med sig till kontrollbordet i mitten av rummet.
Kontrollbordet
Besattningsmännen, som utan tvekan var den som hade till uppgift att ta i hand om Julio, gav honom en venlig order: "sitt ner!" och pekade mot av stolarna vid kontrollbordet. J. lydde men var ytterst forsiktig av rädsla før att den osannolika stolen skul kollapsa. Men den gungade knappt till när han satte sig. Värelsen satte sig i stolen till høger om honom. Framfør dem fanns det stora kontrollbordet som Julio nu hade tillfälle att granska i detalj. Så snart de satt sig børjade hans kompanjon sitt arbete. Till Julios sto forvåning fällde han upp vänstra arm städet och där visade sig ett flertal silverfärgade knappar; han fingra latt på dessa och stolen børjade vända sig i spåret i golvet.
Stolarna var høga, omkring 1-1,5 meter. De verka klädda i samma plastmaterial eller läderimitation som borden och kandes mycket bekväma eftersom man sjønk ned i dem. De var precis lagom mjuka. Ryggen på stolarna var formde som de ornamentala spanska damernas kammar av skildpaddsskal. Ryggen fortsatte upp bakom huvudet, svängde runt och omgav den som satt i stolen på båda sidor. Armstøden liknade de som finns på vissa biograffåtøljer, med rundade hørn. Åven om stolarna var koniska till formen, var sitsen fyrkantig och omkring 60 cm bred. Julios føtter nådde golvet när han satt langst ut på kanten av stolen. Hans foljeslagare satt med ryggen mot ryggstodet och andå nådde händerna kontrolpanelen utan svårighet. Han skøtte reglagen med en hastighet och sakerhet som var häpnadsväckande, och han gjorde det utan att titta på händerna.
Han fick Julio att tänka på en førsta klassens maskinskriverska. Farten och precisionen med vilken hans långa fingrar lekte med knapparna fram och tillbaka utan att røra handflatan. Ibland svangde han runt i stolen. Ibland rørde han sig bort från bordet och iakttog instrumenten. Hela skeendet trollband Julio. Højden på kontrolibordet i mitten av rummet var omkring 1,5 meter och längden mellan 2,5 och 3 meter. Längst fram fanns en meterdjup ut-skjutande del och det var på denna del som alla kontroller, knappar, sensorer och indikatorer fanns. Spakarna var svarta och mycket elegant utformade och avslutades i førnicklade handtag av upp- och nedvand pyramidform. Det fanns nio spakar som satt i tre rader på varje sida. Övanfør dem fanns på varje sida nio upp- och nedvant koniska røda knappar eller sensorer med en inbuktning i mitten. Autopiloterna var halvrunda, omkring 2 cm, i diameter och blinkade hela tiden, och de skiftade färg enligt ett visst mønster.
Männen på den stora skärmen
Medan allt detta pågick hade Julio ett fast grepp om Mus' halsband. Hunden satt på sin hans vänstra sida. Mus var Julios enda kontakt, i detta samman-hang, med det normala. Det ingav honom en känsla av lugn att ha hunden vid sin sida. Hans gevär stod lutat mot det högra armstødet. Pløtsligt hørdes ett kort visslande ljud i hela rummet, som satte besattningen i rørelse. Den längste av de tre, som tills nu hade befunnit sig i närheten av operationsbordet, gick och satte sig framfør ett av kontrollborden, och alla tre tittade koncentrerat på skärmarna framfør sig. Det visslande ljudet, liksom ljuset, verkade komma från hela rummet. Efter en kort vissung børjade skärmarna bli mjølkvita och slutligen formades en bild på skärmarna som liknade besattingsmännen, men äldre. Pløtsligt børjade de tala sinsemellan och i samma øgonblick märkte Julio hur den telepatiska førbindelsen med honom sjalv upphörde.
Konversationen var kortvarig och varade 2 eller 3 minuter. Først talade mannen på skärmarna. De andra lyssnade mycket uppmärksamt, nåstan utan att blinka. Det var tydligt att de hade att gøra med en øverordnad. Først talade endast han. Sedan talade han med mannen bredvid Julio, som tydligen førde talet i kommandorummet. De andra två tog endast mindre del i samtalet. Männen på skärmen såg ut att vara 60 år eller eldre. Han hade lätt fårade drag. Språket de anvande låt fult och frånstøtande før Julio. När han skulle beskriva hur det låt, liknade han det vid en blandning av tyska och kinesiska. (Senare när undersokarna lät Julio lyssna på band med olika språk, sade han att det mest liknade koreanska). Han menade att det liknade tyska på grund av dess hårda och gutturala egenskaper och kinesiska før att orden innehøll enstaka konsonanter. De verkade "spotta" ut orden och vissa ljud lat som hostningar.
De modulerade inte talet, orden lät som om de kom direkt från magen, som orientaliska stridsrop. Det lät som om inte stämmbanden anvandes utan orden kom direkt från diafragman. Dessutom verkade de ha problem med strupen av något slag (ytterligare en detalj som liknar UMMO-fället). De hade svårighet att påborja varje ny fras och yttrade då och då ett litet skrik, som om de høll på att kvävas. Bland de ord som Julio kunde erinra sig under hypnos fanns många hårda konsonanter Kr, F, Pn som alla uttalades skarpt. Det var också många vokaler och diftonger som au eller uc som lät som hundskall när de ut talades. De talade monotont, hårt och obehagligt. Pløtsligt forsvann bilden av chefs personen på skärmen, som återiger blev genomskinlig. Då återupptogs den telepatiska kontakten med Julio. Efter att "chefen" førsvunnit utbrøt febrilsk verksamhet i kontrollrummet De tryckte på knappar som galingar. Männen vid Julios sida verka leda ärbetet. Det var tydligt att det fanns er stärk laganda mellan dem.
Det var vid detta stadium av skeendet som den centrala plattformen børjade rotera -motsols - och pløtseligt stannade när kontrollbordet befann sig i linje med datorn. Sedan återvände plattformen till sin foregående position. Nu hørde Julio ett stärkt visslande ljud inuti huvudet. Från denna punkt i händelse- forloppet finns ett stort gap i minnet som inte återkommer forrän langt senare. Som med så många vittnen i kidnappningsfall uppstår här hos Julio något som är en "minnesførlust i minnesforlusten", en spärr som inte ens går att forcera med hypnos. Här støter vi på en kraftfull mental blocke ring, kanskje framkallad før att skydda personen i fråga från en upplevelse som annars skulle kunna vära alltfør traumatisk før honom. Detta totalt osynliga område i Julios minne verkar ha innefattat en total fysiologisk undersøkning av honom, när man tog prov av olika slag och kanske färdades i omloppsbana runt jorden. När Julio lyssnade på banden från hypnos-sessionerna i efterhand, vaknade hans undermedvetna. Men uppgiften att gradvis tvinga fram sådana traumatiska upplevelser till ytan måste ske med yttersta førsiktighet och man blev tvungen att avbryta førsøken varje gång pulsen steg till 120 slag/min.
Geväret och ammunitionen
"Chefen" återkom på skärmen annu en gång, efter att samma vissling som tidigare hørts. Den här gången fick Julio bekraftat att han såg ut att vära 65-årsåldern med våra mått, medan besattningen verkade vära 35-40 år. Efter "chefens" andra framträdande på skärmen återfick Julio återigen den telepatiska kontakten. Männen vid hans sida frågade honom om geväret och ville veta vad det var. Julio børjade forklara før honom och han kallade på de andra. Alla fyra samlades på vänstra sidan om kontroll-bordet i mitten. Sedan borjade de fråga honom: "Vad är det där? Han svarade att det var ett gevär før att jaga djur med.
"Jagar du før att du måste?"
"Nej, därfor att det roar mig", svarade han.
Då gjorde den langste av de tre en nastan osynlig gest, som før att säga "vilken vilde". Sedan bad de att få undersøka geväret. De lat det vandra mellan sig, tittade på det med stor nyfikenhet och fallde några yttranden som kunde tolkas som; "Titta här vilka underliga saker de här håller på med." Inte før ett øgonblick fick Julio känslan av att de tänkte ta geväret ifrån honom. Han var hela tiden medveten om att de var "goda människor".
Innan han gav dem geväret, hade han tägit ur patronerna, helt enkelt før att han inte ville att de skulle råka skjuta sig själva, och de blev verkligen intresserade när de såg patronerna falla ned på golvet. Han førklarade før dem att detta var hans "kulor" och øppnade till och med en patron før att visa vad den innehøl. De bad att få behålla den. Julio hade anvant kniven før att øppna patronen. Først hade han dock svårt att hitta kniven. Det visade sig att den flyttats till fel ficka. (Det var tydligt att de redan hade haft den ute før att undersøka den eller också hade den fallit ut när de klett av honom). Så kände Julio hur han pløtslgt blev väldigt røksugen och han plockade fram en cigarett. (Han røker mycket och hade inte tagit en cigarett på två timmar. När han søkte efter kniven støtte han emot cigarettpaketet och røklusten vaknade. Det är tydligt att han var omedveten om hur mycket som hänt honom.)
När Jose Antonio Campana frågade Julio(under hypnos) var han hade askat av cigaretten, svarade Julio lätt at han helt enkelt gjort det på golvet, och ingen verkade ha någonting emot det. Medan han holl på att røka, frågade de om de fick en cigarett i studiesyfte. De fick en och lade den i samma cylinder som patronen. Julio bjød också den längste av männen på en cigarett før att denne själv skulle kunna røka, men han tackade nej med en gest som verkade betyda att han inte tänkte dra in sådant i sina lungor.
Sedan børjade de fråga Julio om hur vårt samhalle fungerar.Han berattade att det fanns två ideologiska block och forklarade om regering och riksdag. Han blev førvånad øver att så välinformerade personer frågade så enkla frågor. De visste ju annars tydligen det mesta om oss. Vid det här laget børjade hans beundran før dem avta något och en viss misstanksamhet smog sig på honom. Han visste inte om de drev med honom eller vad de var ute efter. De måste ha anat att han nu børjade bli rädd, før efter detta lilla samtal sade de mycket vänligt till honom att han nu kunde lämna farkosten. Han tog hand om Mus, lade geväret på axeln och klev nedfør stegen. Det var svårare att kommer ner än upp. Han gick igenom farkosten till-sammans med den besattningsman som hela tiden beledsagat honom. Båda två gick tillsammans genom korridoren fram till hissen och där sade de adjø till varandra. Julio hade väntat sig att männen skulle følja med honom anda ut till fältet. Senare førstod han varfør han inte gjort det: utanfør var det redan dagsljus och tydligen irriterades de av ljuset.
Farkostens avfärd
Julio klev in i hissen, dørren stängdes och han och Mus åkte ner. Efter några sekunder stannade hissen, metalldorren øppnades och han befann sig utomhus i det skarpa motljuset. Han tog sig tilbaka till bilen och fann att Mus redan var där och vantade på honom. (Hunden hade sprungit ut ur hissen med full fart). Julio satte sig i bilen och førsøkte lugna ner sig efter sin omtumlande upplevelse. Han provade motorn och den startade utan problem. Ljusen och radion fungerade också. Därefter besløt han før att alltsammans måste ha varit en drøm.
"Antagligen kom jag bara så här långt och somnade sedan", tankte han før sig sjalv. Åndå mindes han händelsen som om den varit verklig med før-vånansvärd skärpa. Han tankte før ett øgonblick återvanda før att se om farkosten fanns kvar, var før radd att gøra det. Før om farkosten inte stod där, kunde han ju tro att han holl på att bli tokig. Men om den å andra sidan fanns kvar, kanske de skulle ta honom igen. Altså beslutade han sig før att stanna kvar i bilen. Han tror att han blev kvar där till omkring tolvtiden. Han slog på bilradion och väntade. om den där saken fortfarande fanns kvar bakom kullen, måste den ju førr eller senare ge sig av. Slutligen när ingenting hände, startade han motorn och gav sig av mot Madrid. Han kørde sakta och omkring 13.00 stannade han vid vänstra sidan om vägen. Han tror att det var några kilometer føre Torremocha del Campo i provinsen Guadalajara.
Han behøvde tid att tanka, så han tog med sig sitt gevär och gick på promenad med Mus. Efter en stund blev han hungrig och när han letade efter kniven upptackte han att han bara hade tre patroner kvar i fickan i stallet før fem. Han saknade de två som han givit bort i ufo-et. Upphetsad kallade han på hunden och undersøkte tassen, där de stuckit honom med sprutan. Och det han fick se fick blodet att nästan steina i ådrorna på honom; før där fanns typiska märken efter en nål som stuckits in før att ta blodprov. Så allt detta hade verkligen hänt! Efter detta gjorde han allt før att førsøka glomma händelsen. Han børjade søka efter lämpligt jaktbyte, kanske som en slags forsvarsmekanism. Upprord som han var, gjorde han slut på nästan all ammunition och återvande hem med ett dussin vaktlar. (Detta var emellertid inte slutet på Julios närkontakt. Den hade inte slutat i bilen, som alla undersøkarna trodde tillatt børja med. Under februari 1980 upptackte en av dem, dr. Jesus Duran, under en hypnosession av en slump att, i motsats till vad Julio sjalv trodde, hade han återvant till farkosten och troligtvis gjort en ny utfärd med värelserna. Men vid slutet av denna hypnosomgång nådde Julio pløtsligt en ny fas, där han gjorde haftigt motstånd och sedan dess har det varit omøjligt att få honom att delge någon ytterligare information.......
audiobok i svensk lyd mp3 fra denne kontakten
Dette var hentet fra det meget seriøse og vel-illustrerte svenske ufo-tidsskrift UFO-AKTUELLT - som kan bestilles i abb./prenum. fra UFO-AKTUELLT, box 175, S-733 00 Sala tlf.0224 1777
